Stockholms universitet logo, länk till startsida

Intervju med Anita Heber och Tea Fredriksson - Män som offer?

Broffsofferfonden delade i våras ut nio miljoner kronor till projekt om brottsofferfrågor. Däribland tilldelades Anita Heber och Tea Fredriksson medel för sitt projekt "Män som offer? Tre perspektiv på brottsofferskap under rättegångar". Vi har ställt några frågor till Anita och Tea om det nya projektet.

Anita Heber
Anita Heber. Foto: Vilhelm Stokstad / Kontinent

Vad är syftet med projektet?
- Vi vill undersöka hur män som är offer för våldsbrott framställer sig själv i rättegångssammanhang, och hur nämndemän bedömer denna framställning. Hur krockar idéer om manlighet med idéer om offerskap? Utesluter det ena det andra eller kan de kombineras? Hur påverkar framställningarna bedömningar om brottsoffrets trovärdighet? 

- Tidigare forskning har beskrivit rättegångar som ett skådespel, och den utgångspunkten tycker vi är väldigt spännande. Det är ju onekligen en väldigt speciell situation, med egna spelregler. Sedan har vi också inspirerats av att forskning om offerskap tenderar att ofta fokusera på kvinnor, barn och äldre, medan yngre män är ”vanliga” offer för brott. Vi vill flytta fokus från stereotypa offer och se vad som händer när män ska träda in i en roll som fokuserar på svaghet, snarare än styrka, och undersöka hur detta uppfattas av nämndemännen. 

Tea Fredriksson.
Tea Fredriksson.

Hur fick ni idén till projektet?
- Idén växte till stor del fram i och med att vi under flera års tid undervisat på en kurs om brottsoffer, där vi har ett seminarium som går ut på att studenterna ska observera en rättegång och analysera vad de ser. Vi har sagt ganska länge att vi borde gå på lite rättegångar och spana själva, eftersom det alltid blir så intressanta seminarier. Sedan slog det oss att det vore ännu mer spännande att dessutom prata med personer som själva deltagit i rättegångar, för att också få deras egna perspektiv på vad som händer rummet. 

Vad planerar ni att göra inom projektets ramar?
Vi planerar att observera ett 20-tal rättegångar i Stockholmsområdet, och intervjua lika många män i egenskap av brottsoffer, samt lika många nämndemän. Fokus kommer ligga på våldsbrott, dels eftersom dessa är vanliga men också för att sådana fall gör frågor om könsmönster, klass och etnicitet extra aktuella. Både observationerna och intervjuerna kommer handla om rättegången som en sorts scen, där vissa roller tilldelas och specifika beteenden och känslor förväntas.