Jubeldoktorer om att promoveras: ”Ser fram emot högtiden”
Under några år i början av 1970-talet genomfördes inga fakultetsövergripande promotionshögtider vid Stockholms universitet. Traditionsfyllda ceremonier var inte på tapeten enligt den rådande tidsandan. De som disputerade då var aldrig med om högtiden i Stockholms stadshus. Nu ser flera av dem fram emot att bli promoverade till jubeldoktorer.
Henning Rodhe är professor emeritus i kemisk meteorologi vid Institutionen för meteorologi och disputerade med en avhandling 1972, ”Long range transport through the atmosphere: a study of sulfur as an air pollutant”. Han minns att han då fick välja om han ville disputera enligt det gamla systemet med frack eller enligt det nya systemet med kostym.
– Jag valde det nya systemet. Det blev en brun manchesterkostym med gul polotröja, säger han.
Disputationsdagen avslutades med en middag på Djurgården för en begränsad skara.
– Det större firandet skedde några dagar senare på skärgårdsbåt med hela institutionen.
Att det inte genomfördes någon promotionssceremoni i stadshuset det året var inget han tänkte på.
– Omedelbart efter min disputation åkte jag utomlands i tre år och arbetade som lärare vid University of Nairobi i Kenya, så det var ändå inte aktuellt för mig att vara med.
Har du haft nytta av att doktorerat i ditt yrkesliv?
– Ja absolut, för mig var det självklart att gå den akademiska vägen och att doktorera.
Hur känns det att bli promoverad till jubeldoktor nu?
– Det är lite konstigt, plötsligt upptäcker man att åren har gått. Jag har alltid betraktat mig som en ung forskare. Men det känns högtidligt och jag ser fram emot högtiden, att få ta med familjen med barn och barnbarn.
Görel Cavalli-Björkman disputerade 1972 med en avhandling i konstvetenskap om miniatyrmålaren Pierre Signac, ”Pierre Signac : en studie i svenskt emalj- och miniatyrmåleri under 1600-talet”. Hon blev docent vid Stockholms universitet och forskningsassistent där och arbetade senare som intendent och forskningschef vid Nationalmuseum. 2001 fick hon professors namn av Utbildningsdepartementet.
– Jag har haft väldigt stor nytta av att jag doktorerade. Jag fick ta hand om samlingarna på Nationalmuseum och engagerade mig främst i den nederländska konsten med namn som Rembrandt och Rubens. Jag hade mycket kontakter med museer i Europa och blev ansvarig för flera stora internationella utställningar på museet. I de sammanhangen var det helt avgörande att ha doktorerat, säger hon.
Av tidsandan på universitetet på 1970-talet minns hon främst umgänget med kamraterna i Den konsthistoriska klubben och det gemensamma grundandet av Galleri Observatorium där hon mötte en lång rad av tidens konstnärer.
– Tidsandan var lite speciell och det förekom en viss kritik av undervisningen som ansågs gammalmodig, men vi trivdes gott med vår institution som då fanns på Drottninggatan.
Hur känns det att bli promoverad till jubeldoktor nu?
– När jag doktorerade tänkte jag inte så mycket på de uteblivna ceremonierna. Först senare när min make blev promoverad till jubeldoktor vid Uppsala universitet såg jag hur fint det var att få möta alla nya doktorander. Det verkade så festligt och högtidligt att vara med om promotionen, så därför tackade jag med glädje ja.
Daniel Tarschys, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, doktorerade 1972 med avhandlingen ”Beyond the State. The Future Polity in Classical and Soviet Marxism”.
Vad minns du från den tiden?
– Stockholms universitet på 60-talet, det var inte minst möten med de allra äldsta lärarna: Bernhard Karlgren som varit i Kina under revolutionen 1912, Bruno Kalnins som bevittnat ryska revolutionen 1917. Muntliga tentor för många professorer.
Hur skulle du beskriva tidsandan då?
– Det var ju fortfarande mycket få som tog studenten. 1961 rymdes hela statskunskapen i en liten våning på Drottninggatan, lektionssalar, arbetsrum och allt annat. Sedan vällde studenterna in, och samtidigt stegrades samhällsintresset. Det blev lätt att få jobb, som amanuens och extralektor. Promotionerna spolades bort av vänstervågen, det var alltför borgerliga påfund.
Daniel Tarschys har också varit riksdagsledamot för Folkpartiet och generalsekreterare i Europarådet.
Har du haft nytta av att ha doktorerat i yrkeslivet som följde?
– En bitanke med mitt avhandlingsämne var att komma ut i världen. Jo, det funkade: projektet förde mig först till den juridiska fakulteten i Leningrad (där en tidigare alumn hette Lenin, och en senare Putin) och sedan till Princeton och en PhD i den numera avsomnade specialiteten Soviet studies. Sedan dess har det varit ett ben i akademin och ett annat i politiken. Mycket Europa. Överallt en kraftig akademisering: numera doktorer vart man än skådar. Min avhandling var institutionens artonde, nu är man uppe i 217.
Maria Bergom-Larsson disputerade med en avhandling i litteraturvetenskap 1971, ”Diktarens demaskering: en monografi över Hjalmar Bergmans roman herr von Hancken”.
– Det var mer som ett utvidgat seminarium, relativt odramatiskt. Jag var lite nervös, men det gick bra. Efteråt hade jag en fest på Djurgården.
Hur var tidsandan?
– Jag minns att vi var väldigt upproriska, lite på hugget. Vi protesterade mot auktoriteter, och ville få in mer av ämnen som marxistisk litteraturkritik.
Har du haft nytta av att ha doktorerat?
– Ja, det har jag verkligen, det här att bli enormt upptagen av ett ämne. Det var så jag började skriva essäer och litteraturkritik i Dagens Nyheter. Men jag ångrar lite att jag inte ägnat mig mer åt forskning, det blev journalistik istället och jag satsade helt på det. Annars hade jag gärna fortsatt att forska, om Carl Jonas Love Almqvist.
Hur känns det att bli promoverad till jubeldoktor nu?
– Jag minns när min morfar promoverades till jubeldoktor i Uppsala på 1950-talet. Jag var i åttaårsåldern och fick följa med och jag tyckte det var väldigt högtidligt. Jag minns att morfar var så glad, jag ser verkligen fram emot högtiden.
Thomas Henrikson disputerade i litteraturvetenskap 1971 med avhandlingen ”Romantik och marxism: estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius till och med 1921”. Vid den tiden var hans pappa oboist i den akademiska orkestern i Stockholm.
– Pappa hade nog sett fram emot att få spela Brahms Akademisk festouvertyr vid min promovering. Så han blev nog lite besviken när det inte blev någon promotionshögtid det året. Själv ryckte jag nog mest på axlarna, jag insåg att det var en naturlig del av samhällsutvecklingen då, säger Thomas Henrikson och lägger till att i Finland påverkades inte akademin på samma sätt av studentupproren de där åren.
Att ha doktorerat har varit till stor nytta i yrkeslivet menar han. Han har bland annat arbetat vid Stockholms universitet, Helsingfors universitet och som kulturattaché vid svenska ambassaden i Bonn och som chef för det nya kulturhuset i Umeå.
– Jag har haft en sådan glädje av min doktorsexamen, i Finland och Tyskland och i Sverige.
Thomas Henrikson kommer att promoveras i sin frånvaro, eftersom han har svårt att närvara på plats i Stockholm.
Hur känns det att få titeln jubeldoktor?
– Jag är glad över titeln och ser promotionen som en fin kulmination på min utveckling. Personligen tycker jag att ceremonin är en viktig markering för att värdesätta bildning och kunskap. Jag är tacksam över denna begivenhet och får glädja mig åt hedern och bilder med dokument och diplom.
Senast uppdaterad: 12 september 2022
Sidansvarig: Kommunikationsavdelningen