Stockholms universitet

Mer stöd och utbildning behövs för att minska våld på särskilda ungdomshem

Våldsincidenter på de särskilda ungdomshem som drivs av Statens Institutionsstyrelse (SiS) har ökat under 2000-talet, 2017–2019 rapporterades en ökning på 22 procent. Det kan handla om exempelvis fysiskt, psykiskt eller materiellt våld. I en ny avhandling från Stockholms universitet föreslås åtgärder för att minska våldet, som att utvärdera metoden NPNL som används för att hantera våldsincidenter och att ge personalen mer stöd och hjälp i sitt arbete.

Foto: Sten-Åke Stenberg/Mostphotos
Foto: Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Under 2000-talet har SiS rapporterat en ökning av våldsincidenter mellan personal och ungdomar på de särskilda ungdomshemmen. År 2019 rapporterades 1 958 våldsincidenter mot personal från ungdomar, en ökning med 22 procent sedan 2017. I avhandlingen beskriver personalen att olika former av våld ingår i deras yrkesvardag och till stor del handlar det beskrivna våldet om att det riktas från ungdomar mot personal. Personalen menar att de i sin yrkesvardag riskerar att utsättas för fysiskt, psykiskt och materiellt våld av de placerade ungdomarna.

– Det kan finnas en risk med att personalen till stor del menar att våldet enbart sker i en riktning, trots att våldet många gånger är flerriktat. Det blir en statisk förklaring av våldet. På så sätt finns det också en risk att bilden av ungdomarna som farliga och våldsamma befästs, säger forskaren Peter Andersson vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
I avhandlingen lyfts att personalen på en generell nivå har svårt att reflektera kring det egna ansvaret i våldssituationer samt att de ibland skulle kunna vara medskapare till våldssituationer. 

– Det finns en risk att de särskilda ungdomshemmen ses som kontrollerande institutioner istället för emotionella och vårdande institutioner. Det berör både personal och ungdomar, eftersom det kan skapa distans i relationerna dem emellan. Personalen kan se sitt handlande som nödvändigt och en del i arbetet medan ungdomarna uppfattar det som våld, säger Peter Andersson. 

På de särskilda ungdomshemmen ska behandlingsassistenterna kontinuerligt få utbildning i konflikthantering. Det sker genom utbildning i den lågaffektiva metoden ”No Power No Lose” (NPNL). NPNL ska ge personalen redskap så att de kan agera så rationellt som möjligt, men det saknas samtidigt systematiska studier utifrån en svensk kontext om hur effektiv metoden faktiskt är.

– De metoder som används måste utvärderas, det är en tydlig åtgärd jag ser. Personalen behöver också stöd och hjälp med att manövrera sin yrkesvardag. Ett sätt att börja detta arbete kan vara att förstå det våld som sker på de särskilda ungdomshemmen utifrån relationella aspekter. Det betyder att personalen behöver ta hänsyn till kontexten de befinner sig i, till den specifika situationen, vilken form våldet har och till den intention som ligger bakom agerandet. I denna kontext handlar emotionellt arbete inte bara om att handskas med ungdomarnas känslor. Det handlar även om att personalen behöver handskas med sina egna känslor, säger Peter Andersson.

Fakta

Materialet i avhandlingen består av fem fokusgrupper (27 deltagare) och 53 individuella intervjuer gjorda på tre särskilda ungdomshem med behandlingsassistenter. Av de tre ungdomshemmen är ett för flickor, 16–21 år. På de två andra arbetar personalen med pojkar, 16–21 år.
De särskilda ungdomshemmen drivs av myndigheten Statens institutionsstyrelse (SiS). På dessa ungdomshem arbetar personalen med tvångsvård i form av anpassad behandling för ungdomar på 22 olika institutioner i Sverige. Institutionerna benämns särskilda ungdomshem enligt 12 § i Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Länk till avhandlingen: http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1499998/FULLTEXT01.pdf