När freden kom till Sverige

Hur firades freden i Sverige?

– Nyheten om att den tyska militära ledningen undertecknat kapitulationen i Reims kom ut mitt på dagen den 7 maj och då ägde ett spontant firande rum runt om i Sverige på eftermiddagen och kvällen. Det var folksamlingar på torgen, fredsmässor i kyrkorna, danska och norska flaggor, men i regel stillsamt firande. Den officiella fredsdagen i väst blev sedan den 8 maj eftersom Stalin fick igenom att samtliga allierade skulle närvara vid undertecknandet i Karlshorst, Berlin, som då kontrollerades av ryssarna. I Moskva hade det hunnit bli 9 maj när undertecknandet i Berlin ägde rum

– Mest firades det i Stockholm. Det var karnevalsstämning vid Norrmalm och Kungsgatan, med konfetti av papper från kontorsfönstren, och stillastående spårvagnar. Tyska turistbyråns fönster krossades så vid åttatiden spärrade polisen av Kungsgatan. I Göteborg var det massor med folk på Avenyn, även i Malmö där man dagen innan firat att tyskarna då kapitulerat i Danmark.

Vilka var de största utmaningarna för Sverige efter krigets slut?

– Den största oron för den politiska ledningen – som var en samlingsregering med alla partier utom kommunisterna fram till juli 1945 då en S-regering tillträdde – gällde risken för en efterkrigsrecession i ekonomin med hög arbetslöshet på det sätt som hade skett efter första världskriget. 1944 tog SAP (Socialdemokratiska Arbetarepartiet) med flera organisationer inom arbetarrörelsen fram arbetarrörelsens efterkrigsprogram som syftade till en rad sociala reformer och ökad politisk kontroll över näringslivet, såsom förstatliganden. Det antogs aldrig formellt men fick stor betydelse i den politiska debatten och mötte skarp kritik från de borgerliga partierna.
 
– I stället för en efterkrigsrecession kom en kraftig uppgång i ekonomin med efterfrågan på svenska exportvaror för uppbyggnaden av det sönderbombade Europa. Men flera ransoneringar av livsmedel blev kvar under flera år efter kriget.
 
– Av mindre politisk betydelse var den känsliga frågan om utlämningen av balter som varit rekryterade i den tyska krigsmakten och som Sovjet begärde utlämnade, och regeringen gav sitt klartecken till i juni 1945. Det blev en infekterad offentlig diskussion. De 167 balterna utlämnades i januari 1946 till Sovjet, tillsammans med över 2 000 tyska soldater – den så kallade baltutlämningen.

Du har forskat om flyktinghjälpen under kriget. Vilken betydelse hade den efter kriget?

– De nordiska flyktingarna återvände till sin hemländer efter krigets slut. Kvar var balterna, de flesta ester, som hade kommit under 1944. Många av dem tog sig vidare till andra länder, men många stannade också kvar och kom kvickt i arbete. I Sverige fanns också de tidigare koncentrationslägerfångar som överfördes i april-maj till Sverige med det Vita bussarna, via Bernadotte-aktionen. Ytterligare drygt 9 000 togs till Sverige under sommaren 1945 genom den så kallade UNRRA-aktionen (United Nations Relief and Rehabilitation Administration).

 – Under de första efterkrigsåren fram till 1950 var Sverige restriktivt med att ta emot så kallade displaced persons – miljontals flyktingar, tidigare tvångsarbetare, som satt kvar i läger i främst Tyskland, Österrike och Italien. Men Judiska församlingen organiserade en del överföring, vilket resulterade i att omkring 10 000 kom till Sverige.
 
– Snart efter kriget uppstod arbetskraftsbrist i Sverige och erfarenheterna från kriget, att flyktingar kunde vara ett viktigt arbetskraftstillskott, fanns med som erfarenhet. Staten och företagen började organisera överföring av arbetskraft av personer som ofta hade en flyktingbakgrund. Det gällde till exempel den större gruppen av sudettyskar, som hade fördrivits vid krigets slut från Tjeckoslovakien.

Läs mer:
Pär Frohnert är aktuell med boken ”Hjälp våra flyktingar”.