Brunbjörnen blev inte inavlad trots hårt jakttryck

Under början av 1900-talet drevs den skandinaviska brunbjörnen till randen av utrotning på grund av intensiv jakt, med enbart omkring 130 individer när stammen var som minst. I dag har populationen återhämtat sig och uppgår till cirka 3 000 individer. Genom att kartlägga och jämföra hela arvsmassan hos både historiska och nutida brunbjörnar har nu forskare vid Centrum för paleogenetik (CPG) som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, undersökt hur den dramatiska flaskhalsen påverkade genetisk variation och inavelsgrad över tid. Studien, som nu publiceras i tidskriften Royal Society Open Science, visar överraskande nog ingen påvisbar förlust av individuella björnars genetiska variation och ingen ökning av inavel efter populationskraschen.

Däremot identifierades tydliga förändringar i släktskapet mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna. Resultaten tyder på att hanbjörnar från norra Skandinavien vandrade söderut, vilket ökade genflödet mellan de tidigare mer genetiskt åtskilda populationerna. Detta genetiska utbyte mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna verkar ha varit centralt för att upprätthålla variationen och motverka skadlig inavel, och visar hur rörelse mellan delpopulationer kan fungera som en genetisk buffert efter kraftiga populationsminskningar.

– Vår studie tyder på att populationer som nästan utrotats inte behöver ha förlorat så mycket genetisk variation som förväntat, om det finns möjlighet till genflöde mellan individer från genetiskt distinkta delpopulationer, säger Amanda Lindahl som är doktorand vid CPG och förstaförfattare till studien.

– Det är dock viktigt att komma ihåg att även om individernas genetiska variation verkar ha bevarats, så kan den totala mångfalden i en population minska eftersom unika varianter kan gå förlorade. Sådana varianter är viktiga för en populations förmåga att hantera miljöförändringar, säger Isabelle Feinauer som är doktorand vid CPG och har lett studien tillsammans med Amanda Lindahl.

Utmärkt databas över björnars arvsmassa

Love Dalén är professor och forskningsledare vid Centrum för paleogenetik och även en av forskarna bakom studien. Enligt honom kan inte resultaten av studien användas direkt inom dagens viltvårdsförvaltning av brunbjörn. Men han anser att det ändå är goda nyheter att inavelsgraden inte är så hög som man kunde befarat.

– Det är även värt att nämna att det i och med denna studien nu finns en utmärkt databas över hur björnarnas arvsmassa ser ut i olika delar av landet, vilket man inom förvaltningen skulle kunna använda för att utveckla nya verktyg för att övervaka populationen vad gäller inventering av antalet björnar och släktskap mellan individer.

Love Dalén betonar att dessa resultat åskådliggör hur viktigt genflöde är för att bli av med inavel i små och/eller flaskhalsade populationer, till exempel hur viktigt det är att få in nytt blod i den svenska vargstammen.

Proverna som ingår i studien har hämtats från Naturhistoriska riksmuseet, Naturhistorisk museum i Oslo, Naturhistoriska museet i Göteborg och Biologiska museet i Lund. DNA har sedan sekvenserats hos Science for Life Laboratory (SciLifeLab) i Stockholm.

Forskningen om brunbjörnar vid Centrum för paleogenetik fortsätter nu bland annat med en ny postdoktor som jobbar med att studera brunbjörnens evolution på längre tidsskalor, till exempel hur förhistoriska klimatförändringar påverkat brunbjörnens utbredning och populationsdynamik.

Läs artikeln i Royal Society Open Science: Temporal genomics reveals widespread but unexpected consequences of a bottleneck in the Scandinavian brown bear

Läs mer om Centrum för paleogenetik