Ritualer kring döden en viktig källa till livet
Vad kan hanteringen av de döda berätta om de levande, och hur kan sorgen säga något om glädjen? För en arkeolog med fokus på förhistorisk tid är lämningar efter begravningar källan till det mesta.
– Hur människor har behandlat sina döda säger väldigt mycket om hur de såg på livet, vad de värderade högt i sina liv, vem de brydde sig om, säger Alison Klevnäs, forskare i arkeologi vid Stockholms universitet.
Varför är du så intresserad av döden?
– Om man vill ta reda på saker om tiden efter romarriket i Europa är gravlämningar det man oftast har att jobba med. Resterna från dödsritualer ger inte bara insikt i hur människor såg på döden och vad de trodde det innebar att leva och dö, utan avslöjar också mycket om deras liv och levnadssätt.
Vad är den största skillnaden i hur man begravde då och nu?
– Lite generaliserat skulle man kunna säga att det fanns en större variation förr i hur man begravde sina döda. Vissa begravdes direkt i jorden, andra i kistor. Vissa hade med sig saker, andra begravdes tomhänta. Vissa kremerades, andra inte. Men framför allt så begravdes inte alla. Fram till slutet av vikingatiden i Sverige var det en stor del av befolkningen som inte begravdes alls. Främst är det barn och unga som saknas, men kvinnor är också underrepresenterade i gravfynden. Det verkar som om det bara är de med en särskild roll i samhället som fått en officiell begravning.
Varför fick bara de med en särskild roll i samhället en officiell begravning?
– Fynden i olika gravar tyder på att man framför allt begravde personer på ett formellt sätt om de hade en betydelse för samhället de levde i även efter döden. Deras gravar uppfördes då synligt i landskapet, kanske för att markera deras fortsatta närvaro. Bara personer som hade den rollen begravdes på ett sätt som är synligt för oss i dag när vi tittar på gravskick.
Men Alison Klevnäs poängterar att det riskerar att bli endimensionellt och fel om man föreställer sig att de personerna var viktigare än andra.
Olika roller efter döden
– Man kan läsa ut mer av kvarlevorna än bara rikedom och makt. Genom begravningsskicket kan vi utläsa på vilket sätt en individ varit viktig för just sitt samhälle, sin grupp. Även i döden kunde den döde påverka samhället på olika sätt, till exempel genom beskydd.
Och hon poängterar att förlusten av andra döda självklart måste ha varit lika smärtsam.
– De personer som inte fick en begravning var kanske inte lika användbara som döda för resten av samhället, inte lika offentliga. På vikingatiden begravdes till exempel spädbarn ofta inne i hemmet, under golvet eller under dörren. Det tyder på att sorgen över ett barn kan ha setts som en privat sorg snarare än en offentlig tilldragelse.
Gravfrid ett nutida begrepp
En annan skillnad var enligt Alison Klevnäs att man inte hade samma syn på gravfrid under förhistorisk tid som man har i dag. I Skandinavien såg man de dödas ben som ett kraftfullt material som kunde användas på olika sätt.
– Kremerade ben, vid äldre kremering brann ben inte upp, hittas ofta på boplatser och i byggnader, platser vi idag inte uppfattar som gravar, vilket visar att människor haft ett annat sätt att se på döda kroppar än vi har idag. Det tycks inte har funnits en klar åtskillnad mellan platser som var till för de levande och platser för de döda.
Vad betyder nya biomolekylära teknologier för arkeologin?
– Arkeologer använder idag allt mer avancerade tekniker för att få reda på hur människor levde förr. Genom att undersöka bland annat DNA, som är vårt genetiska material, och stabila isotoper, kan vi få information om vad människor åt och var de bodde. Dessa tekniker ersätter inte den klassiska arkeologin, men de kompletterar den och kan ge oss nya insikter. Tidigare fokuserade arkeologer mer på föremål, men med dagens metoder kan vi även undersöka ben och ta vid där äldre tiders arkeologer slutade och svara på frågor som: När dog de? Vad åt de? Var kom de ifrån? Var de bofasta eller hade de rest? Kom de långväga ifrån? Vilka var släkt med varandra?
Finns det fler förändringar inom begravningsarkeologin?
– Ja, det har skett ett skifte i hur arkeologer tänker under de senaste decennierna. Tidigare fokuserade man mest på vilken sorts gravmonument det var och på de saker man fann i gravarna. Nu tänker man mer på ritualerna och spår som visar hur de gick till. Vad hände under begravningen? Vi försöker vara mer i skeendet som utspelade sig vid begravningen. Vad såg de? Hur kände de? Vem tog hand om kroppen? Vem tog hand om veden? Hur länge tog begravningen? Vad var den sorgligaste delen och det mest känslomässiga momentet?
Ny syn på begravningar
En annan förändring är hur man ser på begravningens funktion i samhället.
– Förr tänkte man ofta på begravningar som något som i första hand markerade social status och välstånd, att den som begravdes genom officiella ceremonier var en person med hög status. Nu har man blivit mer medveten om att det finns olika sätt att begrava inom en grupp och att de olika sätten framför allt speglar olika sätt att sörja de döda.
Ny syn på döden
– Nu tänker arkeologer mycket mer på döden som en social process och vilken tid den processen tar. Den döde försvinner inte med en gång utan det sker en gradvis distansering från de levandes sociala värld. Den sociala döden sker inte på ett ögonblick. Det tar tid att utföra dödsritualer och att låta de döda gå in i sina nya roller.
Vad kan vi som lever nu ta till oss av det?
– Att det är viktigt att sorg får ta tid, att det får ta tid att säga adjö. Då är våra gamla ritualer vid dödsfall oerhört viktiga, precis som de var för forntidens människor. Genom studier av äldre gravskick drar vi slutsatsen att det i äldre tider fanns en större närhet till döden, även efteråt. Vi tror att man i större utsträckning hade minnesdagar för den döde, som påminner om dagens födelsedagar. Därför tror jag att högtider som Allhelgona har en väldigt viktig roll för oss i dag, en gamla själars dag då vi tänker på de döda och minns.
Acceptans för döden befriande
Enligt Alison Klevnäs har ritualer och funktioner som ger plats för sorg och död en viktig funktion när det gäller att ge plats för liv, då och nu. I sitt jobb stöter hon ofta på människor som vill dela med sig av just sina erfarenheter av sorg.
– Hela mitt jobb går ut på att tänka på sorg och vilka processer som hör till den. Det gör att människor ofta berättar för mig om sin egen sorg, eller om situationer då någon nära dött. Det är svårt att prata om döden för många. Vi har så stressiga liv och för många är det svårt att ta sig den tid som krävs för att låta döden ta plats. Till exempel för att gå på en begravning.
Fokus Gotland — en plats som skiljer ut sig
Vad forskar du om just nu?
– Just nu studerar jag och mina kollegor Astrid Noterman och Cecilia Ljung den första kristna tiden på Gotland, de första kyrkogårdarna som anlades i slutet av vikingatiden. Det är en tid i stor förändring i Skandinavien, särskilt när det gäller gravskick. Tidigare har man begravt sina döda på gravfält av olika slag, vissa använda sedan långt tillbaka i tiden, ibland så långt som till bronsåldern.
– Men plötsligt började kyrkogårdar anläggas i närheten av bebyggelsen, nära de gårdar där folk bodde och arbetade. Det måste ha inneburit en enorm psykologisk förändring både i hur man tog hand om sina döda under begravningen, men även hur man mindes dem efteråt.
Två begravningstraditioner parallellt
Övergången till kristet gravskick på Gotland skiljer sig enligt Alison Klevnäs tydligt från hur övergången skedde i övriga Sverige.
– Det tog lång tid innan alla döda började begravas på kyrkogården. Dessutom begravdes de första generationerna på kyrkogården i kläder med smycken och dräktdetaljer precis som de döda på de traditionella gravfälten. I vår forskning vill vi undersöka hur dessa stora förändringar gick till. På Gotland fanns inte någon klassisk ”överhöghet” som kunde tvinga igenom en förändring, inga kungar, inga rika godsägare. På sin höjd fanns det lite mer välbärgade bönder som hade mer att säga till om i samhället.
En lång process
Forskargruppen vill nu ta reda på vilka dessa första kristna var. Vilka var det som snabbast tog till sig nya seder och vanor? Hur lång tid tog omställningen? Började alla begrava sina döda på kyrkogårdar eller var det några som fortsatte med det äldre gravskicket?
– Det vi hittat hittills tyder på att det var en lång process. Det verkar inte ha funnits ett hedniskt och ett kristet begravningspaket så att säga. De är kristna, men det tar flera generationer att förändra ett samhälle när det gäller så viktiga ritualer som de vi har vid dödsfall.
Om Alison Klevnäs forskning
Alison Klevnäs forskning rör sig inom området begravningsarkeologi med fokus på norra och västra Europa från slutet av romartiden fram till slutet av vikingatiden. Hon har varit anställd vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet sedan 2012. Sedan 2023 är hon även anställd vid Uppsala universitet på Institutionen för arkeologi och antik historia.
Läs mer om Alison Klevnäs forskning
Raiding Graves - Not to rob but to remember
Where is everybody? The unburied dead in late Roman and early medieval England
Senast uppdaterad: 25 oktober 2024
Sidansvarig: Kommunikationsavdelningen