Stora utmaningar för personal på äldreboenden under pandemin
Covidpandemin skapade stora utmaningar och dilemman för personalen samtidigt som de äldres sociala behov fick stå tillbaka. Det visar en studie av fyra äldreboenden i Stockholm gjord av forskare vid Institutionen för socialt arbete.
Sara Erlandsson och Petra Ulmanen (båda lektorer) och Sara Wittzell (doktorand) vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, presenterade nyligen en forskningsrapport om erfarenheter personal på äldreboenden haft av covidpandemin. Rapporten har gjorts på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv & Samhälle (SNS).
Forskarna har studerat fyra äldreboenden i Stockholm och skildrar personalens vittnesmål om hur två år av pandemi påverkade deras arbetssituation och de äldres omsorg. Studien bygger på intervjuer med omsorgspersonal (undersköterskor och vårdbiträden), sjuksköterskor och enhetschefer. Här undersöks hur förutsättningarna var för att hantera pandemin, vilka åtgärder som vidtogs för att hindra smittspridning samt vilka konsekvenser pandemin fick för personalen och för de boendes vård och omsorg.
Brister i information, hygienrutiner och kompetens
Huvudbudskapet i rapporten är att personalen ställdes inför stora utmaningar under pandemin. Det fanns brister i information, hygienrutiner och kompetens som försvårade hanteringen. Även den generellt sett låga grundbemanningen och otrygga anställningsformer gav dåliga förutsättningar att hantera pandemin. Bristande språkkunskaper och utbildningsbakgrund hos nyanställda försvårade även arbetet under pandemin. Att ny och outbildad personal utförde personnära vård och omsorg på egen hand innebar dessutom att insatsernas kvalitet äventyrades.
Starkt medicinskt fokus
De åtgärder som vidtogs för att minska smittspridning innebar även att arbetsbelastningen ökade, att nya arbetsmoment tillkom och att personalen arbetade mer än vanligt. Personalen fick även ta ett större medicinskt ansvar.
– Alla åtgärder för att minska risken för smitta gjorde att det blev ett starkt medicinskt fokus i arbetet och att de äldres sociala behov fick stå tillbaka. Det skapade dilemman för omsorgspersonalen som innebar en känslomässig belastning, säger Sara Erlandsson.
Äldre blev mer passiva och oroliga
För att skydda de äldre mot svår sjukdom och död var personalens uppdrag att utföra åtgärder för att minska smittspridning, som besöksförbud, ställa in aktiviteter och att hålla avstånd. Samtidigt gjorde de här åtgärderna att de äldre blev mer passiva, nedstämda och oroliga. Det var inte bra för de boendes fysiska och psykiska hälsa. Personalen kände sig så maktlösa. De fick inte ge den hjälp som skulle ha motverkat de negativa konsekvenserna. De kunde inte ge en kram eller sitta nära och prata med en boende som var ledsen över att inte kunna träffa sina anhöriga.
Personalen kände sorg och maktlöshet
Rapporten visar vidare att personalen inte fått tillräckligt stöd för att bearbeta de svåra händelser som de var med om under pandemin. Tillgången till skyddsutrustning var dålig i början och de var rädda för att bli smittade. De fick bevittna hur personer som de känt eller stått nära blev svårt sjuka och dog. De kände chock, sorg och maktlöshet.
– Vi tycker att det är viktigt att man går vidare och tittar på de långsiktiga konsekvenserna för personalen, vad den höga arbetsbelastningen och den känslomässiga belastningen under pandemin har betytt för personalens hälsa. Inom sjukvården fick personalen krisstöd, men ingen av den intervjuade personalen på de fyra äldreboenden som vi har studerat har berättat om något sådant, säger Petra Ulmanen.
Enligt forskarna är det tydligt att olika smittskyddsåtgärder kom i konflikt med de boendes självbestämmanderätt under pandemin. Omsorgspersonalen berättade om särskilda utmaningar med att isolera smittade personer med demenssjukdom om de hade svårt att förstå eller minnas varför de skulle isoleras. Det har hänt att personal inte kunnat hindra smittade personer från att röra sig i gemensamma utrymmen på äldreboendet, men också att äldre personer stängts in mot sin vilja.
Behov av ökad vägledning till personalen
Omsorgspersonalen behövde skydda övriga boende mot smitta, samtidigt som det inte är tillåtet att vidta åtgärder mot en persons vilja eller begränsa hens rörlighet. Personalen använde sig av olika strategier för att avleda smittade personer som ville gå ut ur sin lägenhet, till exempel genom att erbjuda andra aktiviteter inne i lägenheten, men de här strategierna räckte inte alltid till. I sådana situationer kunde det hända att övriga boende på avdelningen var kvar i sina lägenheter, eller att man helt enkelt isolerade hela avdelningen.
– Personalen har inte fått tillräcklig vägledning i hur sådana här situationer ska hanteras och det har orsakat stress och samvetskval hos personalen. Här ser vi ett stort behov av att personalen får vägledning i arbetssätt, säger Sara Erlandsson.
Läs om forskning kring åldrande och äldreomsorg vid Institutionen för socialt arbete.
Senast uppdaterad: 31 mars 2023
Sidansvarig: Kommunikationsavdelningen