Stockholms universitet logo, länk till startsida

Svårt att öka lärarledd tid med befintliga resurser

Krönika av prorektor Clas Hättestrand.

Clas Hättestrand. Foto: Niklas Björling
Clas Hättestrand. Foto: Niklas Björling

Regeringen har tidigare i år lagt fram en promemoria med förslag på förändringar inom lärarutbildningen som är tänkta att öka kvaliteten i utbildningen och leda till fler lärare i skolan. Förslagen kopplar till januariavtalets punkt 56 som handlar om reformering av lärarutbildningen. En del i denna punkt är att öka den lärarledda tiden. Detta ska enligt promemorian uppnås genom att lärosätena under en tioårig period årligen ska redovisa antalet lärarledda timmar i lärar- och förskollärarutbildningarna, och tilldelas mål för en ökning. Någon resursförstärkning för att uppnå målen finns dock inte med.

Alla kan nog vara överens om att det är viktigt med kontakttid mellan lärare och studenter. Sådan kontakt kan innebära lärarledd tid i klassisk mening, men också en mängd andra former av interaktion mellan student och lärare. Det senaste året har vi i samband med pandemin sett en rekordsnabb pedagogisk utveckling och många lärare har börjat använda en mängd nya pedagogiska metoder baserad på distans- och hybridtekniker. Vad av detta ska räknas som lärarledd tid? Det är inte helt lätt att se hur man ska kunna ta fram en metod som enkelt kan mäta detta. Snarare riskerar det att bli ytterligare en omfattande uppföljningsprocess som innebär stora kostnader. En risk med det nya förslaget är dessutom att utbildningsansvariga kommer att se sig tvungna att planera undervisningen utifrån vad som ger bäst utfall i en beräkningsmodell snarare än utifrån den pedagogik som enligt deras erfarenhet ger bäst inlärningseffekt.

Vi menar att för att kunna öka kvaliteten i utbildningen finns inga alternativ; det behövs reellt ökade resurser. Regeringen menar i stället att de särskilda medel som tillförts lärosätenas lärarutbildningar sedan 2015 ska räcka. Det är förstås välkommet med förstärkningar av de statliga prislapparna, men det är inga stora tillskott det handlar om. Under 2019 utgjorde kvalitetsförstärkningen 1 230 kronor per helårsstudent inom hum/sam-utbildning vid SU (att jämföra med den totala ersättningen på 53 303 kr per student och år). Förstärkningen motsvarar därmed en resursökning på 2,3 procent. Omsatt i undervisningstid skulle det motsvara endast 11 minuters mer lärarledd tid i veckan (med utgångspunkt i en genomsnittlig undervisningstid på 8–9 timmar i veckan). Att utveckla en modell för nationell uppföljning av lärarledd tid, utifrån en ännu inte given definition, i syfte att säkerställa att kvalitetsförstärkningen går till just lärarledd tid, skulle kräva mycket stor precision och detaljeringsgrad som knappast skulle gynna utbildningens kvalitet.

Det ekonomiska resurstilldelningssystem vi har idag är beroende av att så många studenter som möjligt klarar sig igenom utbildningen. Det finns alltså redan väldigt tydliga incitament för utbildningsansvariga att skapa så bra och pedagogiska kurser som det bara går, inom de ekonomiska ramar som är givna. Eller snarare, inom de ekonomiska ramar som ständigt urholkas. Produktivitetsavdraget, som infördes för statlig verksamhet 1993 och som i praktiken tvingar fram en löpande effektivisering, innebär successivt minskade reella resurser per student. Kvalitetsförstärkningen kompenserar nätt och jämnt för produktivitetsavdraget, ens i ett kortare perspektiv, vilket gör det svårt att tillgodose kravet på ökad kontakttid mellan lärare och studenter. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Politikens villkor gör att skrivningen i januariavtalet om ökad lärarledd tid måste tas om hand på något sätt, men vi ser hellre att vägen går via en översyn av produktivitetsavdraget än genom ökad styrning och kontroll av vår pedagogik.

Clas Hättestrand


Relaterad läsning:
Stockholms universitets yttrande över promemorian Ökad kvalitet i lärarutbildningen och fler lärare i skolan