Stockholms universitet logo, länk till startsida

Tre forskare får drygt 12 miljoner av Vetenskapsrådet

Vetenskapsrådet har tilldelat 12,5 miljoner kronor till tre projekt som leds av Kari Andén-Papadopoulos, Kristoffer Noheden och Doron Galili vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet.

De tre projekten som omfattas är: 

  • Kari Andén-Papadopoulos får 6 165 000 kronor för "Digitala ögonvittnesbilder och kampen för mänskliga rättigheter". Period: 2022-2025. Ämne: Medievetenskap
  • Kristoffer Noheden får 3 720 000 kronor för "Dokumentär surrealism". Period: 2021-2023. Ämne: Konstvetenskap, filmvetenskap och litteraturvetenskap.
  • Doron Galili får 2 600 000 kronor för "Rudolf Arnheims medieestetik". Period: 2021-2023. Ämne: Bildkonst och filmvetenskap. 
 

VR-bidrag inom humaniora och samhällsvetenskap

Vetenskapsrådet har fattat beslut om vilka ansökningar som beviljats bidrag inom humaniora och samhällsvetenskap 2021. Totalt beviljar VR nästan 440 miljoner kronor för åren 2021–2025.

 

 

Digitala ögonvittnesbilder och kampen för mänskliga rättigheter

Syftet med detta forskningsprojekt är att öka vår förståelse av det allt viktigare samspelet mellan digitala ögonvittnesbilder och den lokala och globala kampen för att värna mänskliga rättigheter. Det samtida digitala medie-landskapet kännetecknas av att en allt större mängd och bredd av aktörer – aktivister, ögonvittnen, förövare - nu, nästan rutinmässigt, dokumenterar krig, tortyr, politiskt våld och humanitära kriser i ögonvittnesbilder tagna med digitala (mobil)kameror och delade på sociala medier. Nya digitala bild-teknologier och plattformar utmanar i grunden traditionella synsätt på hur arbetet med att dokumentera, driva kampanjer mot, och åtala brott mot mänskliga rättigheter fungerar, och vem som utför det. På senare år har ögonvittnesbilder hämtade från sociala medier till exempel legat till grund för att personer har åtalats och dömts i svenska och tyska domstolar för krigsbrott i Syrien. 2000-talets globala protest-rörelser, inklusive valprotesterna i Iran 2009, de arabiska upproren och Black Lives Matter-rörelsen, vittnar också om hur avgörande digitala ögonvittnesbilder har blivit inte bara för att dokumentera och publicera orättvisor, men också för att hävda själva rätten att ha rättigheter.

Många kommentatorer har välkomnat denna utveckling som en demokratisering av arbetet för mänskliga rättigheter, men än så länge saknas systematiska empiriska studier av hur dessa nya populära former och praktiker av politiskt bildskapande faktiskt nu omskapar, och själva omskapas av, dominerande institutionella normer och praktiker för mänskliga rättigheter. Detta forskningsprojekt avser att adressera denna kunskapslucka. Det kommer att använda sig av en etnografisk metod baserad på intervjuer och studier av mediepraktiker, i syfte att över en period av fyra år (2022-2025) undersöka 1) hur ledande internationella organisationer för mänskliga rättigheter använder sig av och definierar ögonvittnesbilder som ett bevis-verktyg i sitt kampanjarbete, 2) hur ögonvittnesbilder används och definieras som rättsliga bevis i domstolar och 3) hur de gräsrotsaktivister som skapar och delar dessa ögonvittnesbilder själva definierar och mobiliserar rättvise-potentialen i dessa bilder.

Genom att på detta sätt kartlägga och analysera den pågående institutionaliseringen av digitala ögonvittnesbilder i kampen för mänskliga rättigheter, ger projektet ny och viktig kunskap om hur den radikalt ökade spridningen av och tillgången på dessa bilder nu på olika sätt utmanar och förändrar konventionella sätt att definiera och praktisera mänskliga rättigheter på. Samtidigt ger det också originella inblickar i hur ledande globala och lokala aktörer, praktiker och fält inom det nya digitala landskapet för mänskliga rättigheter nu på olika – och ibland kolliderande – sätt tolkar och i handling konstruerar dessa bilders betydelse för utövandet och upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Sammantaget kommer dessa olika delstudier av tre överlappande och interagerande, men ändå distinkta fält för praktiserandet av mänskliga rättigheter ge en ökad empirisk och teoretisk förståelse av hur digitala ögonvittnesbilder nu på olika sätt utvecklar och utmanar traditionella ramverk för mänskliga rättigheter och dessas förmåga att svara på och avhjälpa globala orättvisor och maktmissbruk.

 


Rudolf Arnheims medieestetik (in English)

This project offers a critical consideration of the thought of prominent psychologist, theorist, and critic Rudolf Arnheim in relation to the fields of cinema and media studies today. Considered one of film theory’s key thinkers, German-born Arnheim was trained in Gestalt psychology, wrote film reviews in the Weimar era, studied the psychology of film aesthetics, and had an exceptionally long academic career that lasted to the 1990s. Notably, his 1933 book Film as Art became a landmark in theorizing cinema’s medium specificity and status as an art form. In the 1940s, Arnheim’s career veered from cinema towards studies of art theory and psychology. Consequently, while still regarding him a  renowned film theorist, film scholars discuss his ideas almost exclusively with respect to his early works. My project, which is simultaneously a critical and archival one, challenges the reception of Arnheim's late work in two ways: first, by turning critical attention to discoveries of Arnheim’s little-known post-1939 work on cinema; second, by reassessing key elements in Arnheim’s theory in light of the currently shifting debates in the discipline that depart from considerations grounded in medium-specific distinctions. My aim, in this light, is to construct not a linear historical narrative of changes in media theory, but rather new theoretical constellations – bringing together Arnheim’s historical ideas in dialogue with ongoing debates in film and media theory.