”Vi lämnade människor som är i en tragedi”

Zoé Pochon och Nora Bergfeldt Broms var i sydöstra Turkiet för att hålla en presentation om sin forskning om forntida DNA när området drabbades av den katastrofala jordbävningen i februari. Foto: Yannick Pochon och Johan Linnander

Tillsammans med tre kollegor i Anders Götherströms forskargrupp vid Centrum för paleogenetik skulle de medverka vid en workshop i staden Mersin i sydöstra Turkiet inom ett projekt med samarbetspartners från Frankrike, Grekland, Turkiet och Sverige.
– Vi forskar alla om forntida DNA och jag och Zoé Pochon skulle presentera en ny metod för att identifiera bakterier och mikroorganismer i förhistoriska prover. I projektet har vi arbetat med prover från gravplatser i bland annat Sverige, Turkiet och Iran. Vi planerade också att besöka olika arkeologiska platser i området under vår vistelse, säger Nora Bergfeldt Broms, doktorand i zoologi vid Zoologiska institutionen.

Forskar om forntida DNA

Forskargruppen analyserar forntida DNA-data för att studera sådant som demografi, sjukdomar och annat i forntida mänskliga populationer. Nora Bergfeldt Broms och Zoé Pochon, doktorand vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, hade åkt till Mersin några dagar innan workshopen skulle starta den 6 februari, övriga forskare från Stockholms universitet kom ner på söndagen den 5 februari.

– När jordbävningen slog till den 6 februari låg vi alla och sov och vaknade av att huset skakade. Lamporna svajade och när vi tittade ut mot vattnet gick vågorna höga, många människor hade gett sig ut på gatorna, säger Nora som aldrig hade varit med om en jordbävning förut och blev ganska chockad.  
Hennes kollega Zoé Pochon berättar att hon har varit med om en mindre jordbävning tidigare.

– Men den här var mycket kraftigare.

Ett av kaféerna i Mersin fungerade som tillflyktsort för många efter jordbävningen. Foto: Zoé Pochon

Staden Mersin ligger ungefär 250 km sydväst från epicentrum så forskargruppen var inte i någon omedelbar fara även om de inte heller visste hur allvarlig jordbävningen var. Nora Bergfeldt Broms berättar att hon först blev rädd, men efter att ha hört från kollegorna att husen i området var nybyggda beslöt de sig för att stanna inomhus ett tag. Under förmiddagen träffades deltagarna i workshopen på ett kafé och diskuterade hur de skulle gå vidare.

– Under tiden vi satt där kom det andra skalvet, då gick vi ut direkt, säger Nora. 

Det första skalvet var på en magnitud på 7,8 på richterskalan och det andra på 7,5.

– Människor evakuerade från byggnaderna runt vårt hus och satte sig i sina bilar för att komma i säkerhet. Vi bestämde oss för att stanna kvar, vi tänkte att det inte var någon idé att försöka ta oss hem via flygplatsen i Adana eftersom den ligger så nära de drabbade platserna, den behövdes för räddningsinsatser. I vårt område höll husen bra, vi var aldrig i fara, vi såg inte förödelsen nära epicentrum, säger Nora.

I takt med att allt fler nyheter kom från skalvens epicentrum började de gradvis inse katastrofens omfattning, berättar Zoé.

– Det faktum att ibland hela gator hade kollapsat i de drabbade städerna, och hur lyckligt lottade vi var som var tillräckligt långt borta från epicentret. Det var många mindre skalv resten av dagen och eftersom vi inte var bekväma med att vistas inomhus gick vi mest runt tillsammans utomhus, säger Zoé.

Insamlingar av kläder och mat till behövande

I Mersin startades insamlingar av kläder och mat som frivilliga tog till behövande och många kaféer var öppna hela natten för de som behövde någonstans att sova där det var lätt att snabbt ta sig ut.  

Zoé och Nora såg hur många förberedde sig för att övernatta utomhus, runt eldar, eller i tält, bredvid varandra i sina bilar eller på bibliotek och i caféer. 

– Det var väldigt kallt den natten, dystopiskt, säger Zoé.

– När vi förstod att antalet döda ökade och att situationen var mycket värre än vi hade trott bestämde vi oss för att ta oss hem via Ankara istället, säger Nora. 

Tänker på drabbade som är kvar 

De lämnade Mersin med buss på onsdagen den 8 februari och åkte i sex-sju timmar till Ankara. På torsdagen den 9 februari kunde de flyga hem. 

– Precis innan vi åkte köpte vi olika slags förnödenheter och mat, som baljväxter, pasta, ris och bebismjölksersättning och bindor för att fylla volontärbilen som åkte förbi universitetet den kvällen. Nu när vi är tillbaka är vi väl medvetna om att många drabbade fortfarande finns kvar och saknar allt, säger Zoé.

Även om hela forskargruppen är tillbaka i säkerhet i Sverige tänker de på jordbävningen och på alla som är kvar.

– Man känner sig så hjälplös, lite i vägen, och inser sitt privilegium, att kunna åka därifrån. Våra kollegor i Turkiet har familj och släktingar som har drabbats, vi lämnar kvar människor som är i en tragedi, de har förlorat familjemedlemmar och vänner i jordbävningen, säger Nora. 

Flygfoto över utgrävningen av stenåldersplatsen Çayönü i sydöstra Turkiet där forskargruppen har arbetat. Foto: CPG

Forskning i jordbävningsområdet

Forskningsledaren Anders Götherström hann själv inte åka ner till workshoppen.

– Jag skulle ha åkt på tisdagen, dagen efter det hela brakade lös, så jag fick sitta hemma och bita på naglarna medan det handlade om att ta sig hem för det övriga gänget. Jag tänker att de hade en hade en otrolig tur i oturen.

Anders Götherström. Foto: Rickard Kilström

Han har jobbat med forskargrupperna i Mersin och i Ankara sedan 2014, dels om förhistoriska mikrober och dels om demografin runt det tidiga jordbruket.

– Emrah Kirdök, som vi skulle besöka i Mersin, var postdok hos mig på Stockholms universitet för tre-fyra år sedan. Han har släktingar i jordbävningsområdet, så det största orosmomentet är egentligen inte vetenskapligt. Att en av våra nära vänner och kollegor har släktingar i området måste ses som allvarligare än vår forskning.

Mycket av det material som forskarna arbetar med grävs fram i jordbävningsområdet. I Mersin handlar det om att analysera DNA från förhistoriska ben och tänder för att kunna fastställa vilka sjukdomsframkallande bakterier som var vanliga under vissa tider.

– Kollegan i Mersin har varit väldigt engagerad i att bygga upp den kompetensen i Stockholm och har haft ett finger med i mycket som vi har gjort på det området, så vissa studier kommer att försenas tills vi kan fylla i för den kompetensen själva så småningom på Centrum för paleogenetik.

– Även det demografiska arbetet i Ankara kommer att påverkas. Forskare i den gruppen måste lägga tid på släkt, anhöriga och vad som händer i södra Turkiet nu, så det kommer att gå lite långsammare med vetenskapen.

Han hoppas ändå kunna fortsätta forska med de turkiska kollegorna i framtiden.

– Det är personer som har bidragit med så mycket i våra samarbeten så jag vill ha tillbaka dem i våra projekt, när det blir möjligt. Det finns viktigare saker än vetenskap som måste hanteras i Turkiet just nu, när man har löst det kan vi forska tillsammans igen.

Har startat insamling

Centrum för paleogenetik har dagligen kontakt med kollegorna i Turkiet och har startat en insamling för UNHCR för att kunna stötta de som har drabbats av jordbävningen: 
CPG collection for Turkey and Syria 

Mer information om Centrum för paleogenetik

Läs mer om forskningen (artikel från november 2022):
Ny studie om forntida DNA från Mesopotamien