Noam Ringer disputerade i pedagogik vid Institutionen för pedagogik och didaktik 2020. Nu är hon anställd som forskare vid Specialpedagogiska institutionen och forskar om psykisk ohälsa hos barn och unga.
Mentorsprogrammet hjälpte henne att identifiera sig som akademiker.
– När jag disputerade var det inte självklart att jag skulle vilja jobba inom akademin, jag trodde att jag skulle gå tillbaka till kliniken. Sen kom pandemin och jag fick ganska snabbt en tjänst på specialpedagogiska institutionen. Det var först ett vikariat och jag tänkte att det bara var tillfälligt, eftersom jag då ville tillbaka till kliniken, säger hon.
Noam upptäckte hur roligt det var att undervisa, men var fortfarande osäker på om hon skulle fortsätta som akademiker. Hon fick möjlighet att forska men kände ett starkt behov av att kunna prata med någon om sina nya erfarenheter, helst någon som inte var hennes kollega.
– Jag hade massor av tankar och funderingar. Så när informationen om mentorsprogrammet kom skrev jag direkt till organisatörerna av mentorsprogrammet att jag var väldigt intresserad.
Viktigt med struktur
Hon säger att hennes förväntningar var höga men överträffades.
– Det var en fantastisk möjlighet att få vara med i mentorsprogrammet, det var viktigt för att jag skulle komma in i rollen som akademiker. Det är bra att det finns en struktur, det är inte att jag ringer en kollega och babblar på, mentorn har själv tagit ett beslut om att vara med. Det finns en slags formalitet, att hon gärna ville dela med sig av det här. Det är tydligt att det finns en början och ett slut, det är inte en ”never ending story”.
Noam beskriver matchningen som ett klokt val och tyckte det var en stor fördel att mentorn inte kom från samma disciplin och samma område.
– Att ha en mentor som inte kommer från samma disciplin gör att man förstår vad det innebär att vara akademiker på Stockholms universitet, utöver själva disciplinen. Nu känns det som ett fantastiskt roligt yrke!
Samarbetar vidare i ett projekt
När hon och hennes mentor träffades tog de oftast en promenad, och Noam beskriver mötena som informella och trevliga. Inför träffarna hade hon förberett frågor som bland annat handlade om hur man hittar motivation i arbetet som akademiker, hur man kan hantera prestige och konkurrens, kombinera arbetsliv med privatliv, samarbete med andra samt ens självständighet som forskare, med mera. Trots att mentorsprogrammet är slut för Noam och hennes mentor, kommer mentorsparet att samarbeta vidare kring ett fakultetsöverskridande projekt som de fått pengar för från Områdesnämnden för humanvetenskap. Detta hade aldrig hänt om det inte varit för att de hade träffats genom mentorsprogrammet.
Valde att stanna inom akademin
Mentorsprogrammet har även varit betydelsefullt för Noams personliga utveckling och val av yrke:
– Jag tror inte att jag hade stannat inom akademin annars. Det är mycket lättare att gå tillbaka till en roll som är tydlig och definierad än en roll som inte är det. Som kliniker vet jag vad som gäller. Jag tror inte jag inte jag hade stannat inom akademin och ansökt om att vara lektor om det inte varit för mentorsprogrammet, då hade jag förmodligen arbetat på en BUP-mottagning idag.
– Jag hoppas att ledningen fortsätter se behovet av den här typen av projekt och stödja dem. Det är en så pass viktig investering för Stockholms universitet och dess utveckling, lika viktig som undervisning, avslutar hon.
Läs andra artiklar om Mentorsprogrammet
Mentorsprogrammet tillbaka till hösten
Kalle Berggren: ”Mentorsprogrammet hjälper mig att få perspektiv på saker och ting”
Marie Gustafsson Sendén: ”Mentorsprogrammet gav mig samhörighetskänsla med universitetet”
My Hellsing: "Mentorsrelationen idealisk för att hantera stora frågor utan givna svar"