I Mentorsprogrammet matchas juniora forskare med seniora forskare som kan bidra med sina erfarenheter. Syftet är att mentorsparet, som alltid kommer från olika ämnesområden, ska få utbyte av varandra. My Hellsing forskar om monarkin och hovets historia från 1700-talet och framåt.
Hade aldrig träffats om det inte varit för mentorsprogrammet
My tycker att mentorsprogrammet varit väldigt givande och är nöjd med matchningen.
– Det har varit jätteintressant, jag tror att alla behöver en mentor. Det är ganska stort avstånd mellan min mentor och mig i ålder och akademisk nivå och situation, så vi hade aldrig träffat varandra om det inte varit för mentorsprogrammet. På så vis tillåter själva programformen ett möte. Fördelen med att vara mentand i ett program är att det finns ett upplägg att luta sig mot. Det blir också kanske ett mer formellt eller ansvarsfullt åtagande från båda sidor när det görs i ett program, och inte utgår spontant från en personlig relation eller kontakt.
Hon ser enbart fördelar med att hon och hennes mentor kom från vitt skilda fält.
– Jag tycker det är precis det som är meningen. Det som är relaterat till ens eget område kan man ju prata om med andra inom sitt fält, på konferenser och i andra nätverk.
My uppskattade även träffarna med de andra mentanderna och mentorerna och beskriver mötena som inspirerande. Det mest värdefulla var att kunna utbyta erfarenheter med varandra.
My och hennes mentor träffades fyra gånger under året, ofta över en lunch eller fika. Hon beskriver träffarna som starka och viktiga möten med stor närvaro och engagemang.
Stöd för att komma vidare i karriären
Träffarna hade lite olika teman utifrån svårigheter och dilemman som uppstod under året.
– Det handlade mycket om den situation jag befann mig i just då. Jag hade kommit tillbaka på heltid till min forskartjänst efter en längre sjukskrivning för utmattning. Jag sökte stöd för att ta nästa karriärsteg, på ett sätt som passade mig. Jag hade lång erfarenhet av akademin men ville samtidigt förändra både mitt arbets- och förhållningssätt. Mentorsrelationen är idealisk för att hantera sådana stora frågor utan givna svar.
De pratade även om hur man kan utforma forskningsprojekt, hur man kan gå vidare och utmana sig själv som forskare, om undervisning med mera. My berättar att hon var nyfiken på hennes mentors erfarenhet av olika ledningsuppdrag på Stockholms universitet och på generationsperspektivet, att göra karriär under en tid då högskolesektorn såg helt annorlunda ut.
– Jag fick ett helikopterperspektiv på hennes karriär. Om man tänker sig en 50-talist och 80-talist gör de inte karriär under samma förutsättningar. Från 50-talet och framåt expanderade högskolesektorn, det fanns väldigt stora möjligheter. Generationen med den erfarenheten har på senare år varit handledare och högre chefer under en period då högskolesektorn väl inte krymper, men där det blivit svårare att få attraktiva tjänster. Forskare och universitetsanställd är en annan typ av jobb idag än det var för trettio år sedan. Möten över generationsskillnader ger värdefulla perspektiv.
En resa man gör tillsammans
Inför träffarna hade mentanderna fått tips om att tänka igenom och skriva vad de ville ha ut av träffarna, då programmet utgår från mentandernas intressen.
– Att formulera sina behov är en viktig och svår övning. Att artikulera sina frågor och sin situation, inte ha förhållningssättet att mentorn ska leverera svar. Det uppskattade jag mycket inom programmet och tar med mig för egen del i undervisning och handledning. Den största av mina frågor handlade om att utvecklas som intellektuell på mina villkor. Hur man ska finna och behålla sin egna krydda i forskarsamhället, hur man kan göra upp med en konstruerad idealbild av vad en forskare är och istället utgå mer från inre förutsättningar.
My tror att det är väldigt olika vad man behöver hjälp med som mentand beroende på var i karriären man befinner sig.
– I början söker man förmodligen svar på praktiska saker som att söka anslag eller publicera artiklar. Med ökad erfarenhet uppkommer istället nya frågor, med svar som det inte går att läsa sig till. Utmaningar som handlar om värderingar, genomslag och uthållighet som forskare, eller hur man bygger relationer till kollegor, studenter, chefer och journalister.
När det gäller mentorns roll tror hon det handlar mer om att ställa bra frågor och vägleda mentanden.
– Det är mentanden som ska fatta besluten, det är en resa som man gör tillsammans men som kan vara betydelsefull för båda parter.
Till sist betonar My att man inte ska vara rädd för att lita på sin intuition i rollen som mentand:
– Om det inte funkar bra med sin mentor ska man lita på den rösten. Jag är övertygad om att det finns en passande matchning för varje individ, även om det kan vara värt att leta lite. Hur det känns i mötet bör vara utgångspunkten för båda.
Läs andra artiklar om Mentorsprogrammet
Mentorsprogrammet tillbaka till hösten
Kalle Berggren: ”Mentorsprogrammet hjälper mig att få perspektiv på saker och ting”
Marie Gustafsson Sendén: ”Mentorsprogrammet gav mig samhörighetskänsla med universitetet”
Noam Ringer: Mentorsprogrammet hjälpte Noam förstå rollen som akademiker