• Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. (Artikel 1)
  • Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag. (Artikel 2)

Ove Bring, professor (emeritus) i internationell rätt och folkrättsrådgivare vid Utrikesdepartementet.
Rebecca Adami, lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik.

Måste passa hela världen

När deklarationen för mänskliga rättigheter skapades 1948 gällde det att få den universell. Den måste passa hela världen och ta in synpunkter från Afrika, från Asien och länder som Kina, inte bara den europeiska traditionen.

—Det är det som gör att deklarationen har en förmåga att funka än i dag. Det viktiga nu är att tro på att deklarationen för mänskliga rättigheter kan betyda någonting som inspirationskälla även för framtiden, säger Ove Bring.

Kontroversiellt dokument

FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna har en självklar plats i det internationella samfundet i dag. Men samtidigt har deklarationen blivit ett kontroversiellt dokument. Trots att deklarationen lyckades med förankring i alla kulturer, finns det de som ifrågasätter dess universella karaktär.

—Man ser den ibland som enbart ett västerländskt påfund och hävdar att olika regioner i världen måste få mer genomslag för sina egna kulturella traditioner. Den universella målsättningen vattnas ur (relativiseras) av det regionala tänket, säger Ove Bring.

Regionalt tänk försvagar

Att gå med på det, så kallad kulturrelativism, ger grönt ljus för extrema seder och bruk som stenande av kvinnor till döds, livshotande kroppsstraff av religiösa skäl, eller amputering av händer på tjuvar.

—Den extrema kulturrelativismen är därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna i världen. Samma sak gäller för moderna diktaturer och fundamentalistiska rörelser som Islamiska staten, säger Ove Bring. 

Kvinnors rättigheter kontroversiella

En annan kontroversiell punkt var ända från början kvinnors rättigheter.

—Att få in lika rätt för kvinnor i förklaringen, och FN stadgan, var en kamp som drevs främst av sydländska kvinnliga delegater - i konflikt med flera av de västerländska kvinnliga delegaterna, säger Rebecca Adami.

Skapandet av FN:s Kvinnokommission var en separatistisk strategi vid bildandet av FN i vilken kvinnor från olika delar av världen samverkade över kulturella och religiösa olikheter för att sätta kvinnors rättigheter på dagordningen när FN:s förklaring skrevs. 

Förklaringen blev unik

—Det gjorde FN:s universella förklaring unik eftersom den definierar mänskliga rättigheter utan åtskillnad. Det betyder till exempel att samtliga rättigheter gäller lika för kvinnor som män, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet, säger Rebecca Adami.

Om föreläsarna:

Rebecca Adami är universitetslektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik och forskar bland annat om mänskliga rättigheter och kvinnors historia inom FN. Hon är även affilierad forskare vid Centre for International Studies and Diplomacy och SOAS University of London (School of Oriental and African Studies). Hösten 2018 kommer hennes bok Women and the Universal Declaration of Human Rights om de kvinnor från Indien, Pakistan, Dominikanska Republiken, Brasilien, Mexico, m.fl. som var med och skrev FN Stadgan och FN Deklarationen.

Ove Bring är professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan (FHS) och folkrättsrådgivare vid Utrikesdepartementet. Innan dess var han professor i folkrätt vid Uppsala universitet. Han var tidigare även chef för FHS Folkrättscentrum och ansvarade då för undervisningen om FN-stadgans folkrätt, internationella fredsoperationer och internationell humanitär rätt.

Läs hela FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna