Sammanfattning

Stockholms universitet tillstyrker att oredlighet i forskning utreds av en ny myndighet, medan andra avvikelser från god forskningssed hanteras av forskningsutövarna själva. Stockholms universitet vill framhålla vikten av att en tydlig gräns etableras mellan vad som är den nya myndighetens respektive forskningsutövarnas ansvar. Nödvändigt är också att hanteringen av ärenden är så skyndsam att lagakraftvunna beslut kan föreligga väl inom två år efter förseelsen så att forskningsutövarna kan vidta arbetsrättsliga sanktioner. Detta ställer särskilda krav på överklagandeprocessen.  

Universitetet tillstyrker också att oredlighet i forskning definieras i lag som allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.  
Stockholms universitet föreslår att:

  •  ”experimentellt eller teoretiskt” stryks ur definitionen av forskning så att denna lyder: vetenskapligt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund, dock inte sådant arbete som utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå,
  • ”granskning av forskning” inkluderas i definitionen av oredlighet i forskning och att denna formuleras som: allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller granskning av forskning eller vid rapportering av forskningsresultat,
  • det tydliggörs att s.k. självplagiat inte innefattas i plagiering och sålunda behandlas av forskningsutövarna och ej av den nya myndigheten,
  • möjligheten att låta även privata aktörer omfattas av lagstiftningen utreds vidare,
  • andra överprövningsordningar övervägs för att säkerställa skyndsam hantering,
  • myndigheten inte benämns ”Oredlighetsnämnden” vilket ger vid handen att nämnden vore oredlig.

Allmänna kommentarer

Stockholms universitet har av Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet) anmodats att lämna synpunkter på rapporten ”Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning” från den så kallade Oredlighetsutredningen.

Stockholms universitet anser att vetenskaplig oredlighet måste hanteras på ett nationellt enhetligt sätt. Det har med tiden blivit allt tydligare att det nuvarande systemet där forskningsutövarna själva har ansvaret tyvärr inte fungerar. En nationell reglering av hanteringen av oredlighet i forskning är därför nödvändig.  

Stockholms universitet inrättade 2014 ett Etiskt råd som hanterar anmälningar om vetenskaplig oredlighet enligt en fastlagd handläggningsordning. Universitetets erfarenheter av detta är goda. Den fastlagda handläggningsordningen minskar risken att problem sopas under mattan, något som tyvärr har varit fallet i många uppmärksammade fall. Vidare är diskussionerna inom Etiska rådet, som består av ledningspersoner inom universitetet, mycket utvecklande och höjer medvetandet inom universitetet om forskningsetiska frågor.

Stockholms universitet stöder i huvudsak utredningens förslag och vill framföra att utredningen är väl genomförd, med goda analyser och motiveringar för de lagda förslagen. Emellertid är förslagen behäftade med vissa potentiella problem och risker som måste hanteras, dessa diskuteras nedan där också specifika kommentarer och ändringsförslag avseende några av betänkandets delar återfinns.

7. En nationell nämndmyndighet för prövning av oredlighet i forskning

Ett alternativ till det lagda förslaget är att forskningsutövarna liksom idag har ansvaret för att utreda oredlighet i forskning men att besluten kan överklagas till en särskild överklagandenämnd. Utredningen menar att detta inte kommer att leda till en enhetlig hantering i landet, åtminstone inte innan praxis från hantering av överklaganden fått genomslag. Vidare framhålls att detta system inte kommer att ha samma trovärdighet som hantering av en fristående myndighet. Stockholms universitet instämmer i dessa bedömningar.

En fördel med nuvarande system kombinerat med en överklagandemöjlighet skulle kunna vara att kunskapen om etiska frågor inom lärosätena skärps då dessa frågor hanteras där. Emellertid, med den snäva definition av oredlighet i forskning som utredningen föreslår kommer forskningsutövarna även framgent att hantera avvikelser från god forskningssed.  
Ett potentiellt problem med det av utredningen lagda förslaget är gränsdragningen mellan vad som ska hanteras lokalt och vad som ska hanteras av den nya myndigheten. Det är viktigt att en tydlig sådan gräns etableras. Forskningsutövaren har att bedöma om misstanke om oredlighet i forskning föreligger. Om så är fallet ska det anmälas. Vid tveksamhet ska anmälan naturligtvis göras och det är upp till Oredlighetsnämnden att avgöra om de ska ta upp fallet eller avvisa det varefter det är forskningsutövarens sak att hantera ärendet. Viktigt är att hanteringen i nämnden är skyndsam. Men även givet att så är fallet riskerar gränsdragningen att innebära problem, åtminstone till dess att en tydlig praxis etablerats.

Stockholms universitet vill påpeka att det föreslagna namnet för myndigheten rent språkligt har ett liknande problem som ”Nämnden för oredlighet i forskning”, vilket avvisas i utredningen då det skulle riskera att tolkas så att nämnden skulle främja oredlighet i forskning. Även ”Oredlighetsnämnden” kan tolkas som om nämnden skulle främja, eller själv vara, oredlig. Den mer precisa beteckningen ”Nämnden för prövning av oredlighet i forskning” vore enligt universitetets mening därför, trots sin längd, att föredra. 

8. En nationell definition av oredlighet i forskning

Den föreslagna definitionen lyder: allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning.   

Stockholms universitet stöder en snäv och sluten definition av oredlighet i forskning begränsad till fabricering, förfalskning och plagiering och finner att de framförda argumenten för en sådan är övertygande. Dessa inkluderar behovet av tydlighet, begränsning till vad det råder enighet om, avgränsning gentemot forskningsutövarnas ansvar givet att en ny myndighet ska hantera det som definieras som oredlighet i forskning och inte minst vad som är internationellt förhärskande. Universitetet stöder också inskränkningen till allvarliga avvikelser samt kravet på uppsåt eller grov oaktsamhet.
Emellertid anser Stockholms universitet att man bör låta granskning av forskning ingå som en verksamhet som kan innebära oredlighet i forskning. Detta är fallet i den amerikanska definitionen som innehåller ”…proposing, performing, or reviewing research, or in reporting research results”. Universitetet föreslår följande formulering: allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller granskning av forskning eller vid rapportering av forskningsresultat.

Ett relativt vanligt avsteg från god forskningssed utgörs av så kallade självplagiat.  Stockholms universitets uppfattning är att självplagiering inte faller under plagiering och följaktligen inte är att betrakta som oredlighet i forskning och föreslår att detta tydliggörs i kommande regelverk. 

9.1 Vilken verksamhet

Utredningen föreslår att definitionen av forskning i lagen om prövning av oredlighet i forskning ska vara densamma som i lagen om etikprövning av forskning som avser människor. Denna definition lyder: vetenskapligt experimentellt eller teoretiskt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund, dock inte sådant arbete som utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå eller avancerad nivå.

Stockholms universitet instämmer i att Oredlighetsnämndens ansvarsområde bör göras så tydligt som möjligt, samtidigt som det inte bör finnas fler än en definition av forskning i svensk lagstiftning. Kvalificeringen ”experimentellt eller teoretiskt” är dock olycklig eftersom det kan hävdas att den utesluter vissa typer av vetenskapligt arbete (ett exempel är astronomin, inom vilken det knappast utförs några experiment och där en stor del av forskningen inte är teoretisk utan istället observationell). Uppdelningen i experiment och teori är måhända mer naturlig i etikprövningssammanhang, men eftersom kvalificeringen inte tillför något av substans föreslås att ”experimentellt eller teoretiskt” helt enkelt stryks ur definitionen.

9.2 Vilka forskningsutförare?

Stockholms universitet delar utredningens uppfattning att all forskning bör behandlas lika oavsett i vems regi den utförs. Enligt utredningens förslag skulle dock privata aktörer vara undantagna, vilket står i strid med denna princip. I betänkandet motiveras denna inskränkning med att en skyldighet att anmäla misstankar om oredlighet till ett statligt organ samt att förse detta med forskningsdata förefaller vara ett alltför långtgående ingrepp i näringsfriheten. Det framgår dock inte med önskvärd tydlighet varför ett sådant ingrepp inte skulle kunna vara möjligt. Att utredningen avstått från att på allvar ta sig an denna juridiskt komplexa fråga kan tänkas bero på att det inom ramen för dess uppdrag inte funnits utrymme att behandla den med den utförlighet som skulle krävas. Detta är förvisso fullt begripligt, men, givet vikten av att principen om likabehandling av forskning hos olika aktörer upprätthålls, skulle det vara önskvärt att denna fråga ges en mer omfattande behandling. Stockholms universitet föreslår därför att möjligheten att låta den föreslagna regleringen omfatta även privata aktörer utreds ytterligare.

13 Överklagande m.m.

Stockholms universitet instämmer i bedömningen att det ur rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att Oredlighetsnämndens beslut går att överklaga. Det finns dock skäl att ifrågasätta om prövning i förvaltningsdomstol är det mest ändamålsenliga. Enligt utredningens förslag ska Oredlighetsnämnden inte kunna fatta beslut om några disciplinära åtgärder eller sanktioner utan det är upp till forskningsutövarna att vidta eventuella arbetsrättsliga åtgärder till följd av beslutet. Om forskningsutövaren ska kunna besluta om arbetsrättsliga disciplinpåföljder till följd av oredlighetsnämndens laga kraftvunna beslut måste detta ske inom två år från förseelsen. Med tanke på den aktuella situationen vid landets förvaltningsdomstolar ligger det dock i farans riktning att handläggningstiden kan bli längre än två år om ett beslut överklagas, vilket medför att det inte kan bli fråga om några arbetsrättsliga sanktioner, även om Oredlighetsnämndens beslut fastställs i överklagandeinstansen. I de flesta fall dröjer det dessutom innan den misstänkta förseelsen anmäls, vilket innebär att handläggningstiden kan behöva vara avsevärt kortare än två år för att eventuella sanktioner ska kunna utdömas. (I betänkandet föreslås visserligen att oredlighetsärenden ska behandlas med förtur i förvaltningsdomstol, men dels är det oklart huruvida detta är rimligt givet deras låga sanktionsvärde, dels är det oklart huruvida förtur är tillräckligt för att garantera tillräckligt skyndsam behandling) Om forskningsutövaren beslutar om disciplinära åtgärder kan detta beslut dessutom överklagas till Arbetsdomstolen som har att göra en egen bedömning av frågan.
Stockholms universitet anser därför att alternativa ordningar för överprövning bör övervägas.