Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet har av Regeringskansliet (Kulturdepartementet) anmodats att inkomma med yttrande över Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning – ett ansvar för hela samhället (SOU 2018:57). Nationellt centrum för andraspråk har sammanställt ett yttrande vilket är bifogat. Stockholms universitet har därutöver inhämtat synpunkter från andra institutioner vilka genom sin verksamhetsinriktning har intresse av betänkandet, vilka redovisas i det följande.

Genom att ge en aktuell översikt över samhälleliga läsbefrämjande åtgärder och instanser presenterar betänkandet ett brett och relevant fält. Stockholms universitet välkomnar förslagen att läsning och litteratur ska vara en självklar del av förskolans och fritidshemmets pedagogiska verksamhet, att detta skrivs in i läroplanerna, samt att medarbetare kompetensutvecklas. Universitetet vill betona att högskolor och universitet är en viktig resurs för att genomföra kompetensutveckling utifrån den gedigna kompetens som finns kring barns och ungas läs- och språkutveckling. Studenter på förskollärar- och lärarprogrammen kan också involveras i läsfrämjande insatser i kursmoment och inom verksamhetsförlagd utbildning (VFU).

Stockholms universitet invänder dock mot betänkandets val att inte rekommendera förändrad examensbeskrivning för lärarutbildningarna. Universitetet anser att det finns en överhängande risk att uppmaningen till varje lärosäte att självt tillse ”att studenterna får med sig sådan kunskap och kompetens att de kan arbeta språkutvecklande i sina ämnen och att detta också omfattar ett andraspråksperspektiv” (avsnitt 4.5.5, s. 84) leder till mycket olikartade tolkningar, samt att detta kan få negativa konsekvenser. Universitetet önskar istället en tydligare skrivning angående målen för läsutveckling i läroplanerna för att säkerställa lärosätenas incitament att följa uppmaningen.

Att betänkandet är översiktligt innebär att det rymmer vissa begränsningar. Det gör exempelvis att förslag och rekommendationer kan framstå som traditionella eller självklara för lärarutbildare och verksamma lärare. Stockholms universitet skulle gärna se att förslag och rekommendationer tydliggörs och konkretiseras. Detta kan exemplifieras av frågan om lärareskompetensutveckling: hur och när ska lärare de facto kunna ges möjlighet till den kompetensutveckling som betänkandet (avsnitt 4.5.2, ss. 81f.) uttrycker önskemål om?

Andra förslag, som ett läsfrämjande lyft för bibliotekarier (avsnitt 8.5, ss. 144ff.), kan möjligen te sig väl försiktiga. Detta i synnerhet om de kontrasteras med Skolverkets ambitiösa pågående satsning Läslyftet, som inkluderar ett omfattande material som handlar om läsning för små och stora barn.

I betänkandet föreslås att ett läsråd ska inrättas för att samla och samordna aktörer och insatser inom kultur, skola, civilsamhälle, folkbildning och näringsliv kring barns och ungas läsning (avsnitt 10.5, ss. 173ff.). Ett råd för läsfrämjande insatser kan i samverkan med andra organisationer fortsatt lyfta fram läsfrämjande insatser av olika slag samt främja innovationer och utvecklingsprojekt inom fältet. Detta välkomnas av Stockholms universitet, som även – utifrån perspektivet estetiska lärprocesser – ser en stor potential i möjligheten att sammanföra läsning med fler estetiska uttryck så som dans, drama, bild, musik, slöjd, film och media.  

Därutöver vill Stockholms universitet betona vikten av att aktörer medverkar som omfattar utbildningsinstanser samt insatser som ombesörjer utbildning av läsning på andra språk än svenska för flerspråkiga barn och ungdomar. Det gäller exempelvis de enheter som anställer modersmålslärare i kommunerna. Universitetet vill med stöd i Språklagen inskärpa rätten att förutom svenska också använda och utveckla de nationella minoritetsspråken samt andra språk i Sverige