Stockholms universitet har av Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet) anmodats att inkomma med yttrande över betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering (SOU 2017:91). Universitetet har följande att anföra. 

Allmänna synpunkter

Det övergripande intrycket av betänkandet är positivt. Det utmärker sig genom att värna minoritetsspråkens ställning och möjligheter för elever att få lära sig dessa inom skolsystemet. Förslaget (7.7.5, s. 335) att antalet veckotimmar utökas och uppgår till minst tre timmar i veckan eller 960 timmar under grundskoletiden är lämpligt.   

Värdefullt är också att det föreslagna nya ämnet ”nationellt minoritetsspråk” ska lyftas ut ur modersmålsämnet (7.2, ss. 302f.), då dessas respektive målsättningar skiljer sig åt på flera plan. Att ämnet därtill placeras inom timplanen och blir en del av skolans vardag leder till positiva konsekvenser för såväl ämneslärare och elever som huvudmän, då verksamheten kan samplaneras med övrig undervisning. Grundprincipen för förslaget, att det ska finnas en obruten stark kedja av undervisning i finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska från förskola till högskola är en väsentlig förbättring jämfört med den nuvarande situationen. 

Teckenspråk

En aspekt som Stockholms universitet anser saknas i förslaget rör möjligheterna för döva och hörselskadade elever att inom den reguljära skolan få lära sig svenskt teckenspråk. Inom specialskolan ges dessa elever möjligheter att läsa ämnet ”teckenspråk för döva och hörselskadade” (3.1.7, s.112), men inte inom den vanliga grund- och gymnasieskolan där ämnet endast erbjuds som ”elevens val” respektive ”språkval” och då i form av ”teckenspråk”, dvs. för hörande (1.6, ss. 88f.), vilket är en ämnesinriktning som inte är avsedd för målgruppen.

Behov av fördjupad analys

Den tvåspråkiga undervisningen i grundskolan och motsvarande obligatoriska skolformer bör nystartas och byggas upp enligt de regleringar som finns och föreslås i utredningen. Detta får konsekvenser både för upplägget av undervisningen på universitet och högskolor och för utformningen av lärarutbildningarna i nationella minoritetsspråk. Därför krävs en ytterligare fördjupad analys som bland annat beaktar erfarenheterna vid de universitet och högskolor som idag har särskilda uppdrag att ge ämneslärarutbildning i nationella minoritetsspråk.

Sammanfattningsvis stödjer Stockholms universitet betänkandet, vars förslag är genomtänkta och nödvändiga för att de nationella minoritetsspråken ska stärkas och hållas levande.