Foto: Jens Lasthein
Christoffer Carlsson är nyfiken på vad det går att göra med kriminalromanen som form.
Foto: Jens Lasthein

Att det blev just kombinationen forskare och författare för Christoffer Carlsson är kanske ingen slump. Båda handlar i någon mån om att utforska och förstå människor och företeelser.
– Jag tror att det bottnar i viljan att försöka förstå inte bara andra, utan även mig själv och min plats i världen. Det finns något grundläggande sökande, men exakt vad jag söker tror jag inte riktigt jag har svar på.

Han menar också att de två professionerna kan stärka och komplettera varandra väldigt väl.
– Forskande människor är skrivande människor och det vi skriver är i stort sett en berättelse om vad det är vi har gjort, vad vi har hittat, hur och vad det har för betydelse. Omvänt så ger kriminologin väldigt många redskap för en skönlitterär författare. Inte bara i den meningen att man har en viss uppfattning och kännedom om brottslighet eller polisarbete. Men också en förståelse för brottsligheten som fenomen hur den känns, hur den luktar. Hur tunn och hårfin gränsen mellan svart och vitt är egentligen. Den ger också en förståelse för livets komplexitet.


Mänskliggöra data

Det handlar också om perspektiv. I forskning som ofta hanterar stora datavolymer och där individer reduceras till statistik kan författarskapet bidra till att mänskliggöra den data som behandlas.
– I våra statistiska analyser så är en individ en rad, och har vi 15 000 individer så är det lika många rader. Romanen som jag arbetar med nu, det är en sådan rad och det är en hel värld. Det finns så många sådana världar som döljer sig bakom de här raderna och som vi förenklar väldigt mycket i analyserna.

Mellan 2013 och 2017 fick Christoffer Carlsson stora framgångar med romanserien om polisen Leo Junker. Men enligt honom själv blev det svårare och svårare att utmana sig själv i det formatet, även om han försökte introducera något nytt i varje bok.
– Jag är ju nyfiken på vad jag kan göra med kriminalromanen som form. Vad kan vi berätta genom att berätta en historia om brott, och hur kan vi berätta en historia om brott? Går det till exempel att skriva den kronologiskt? Det går självklart, men vi är vana att skapa spänning genom skärningspunkterna mellan nu och då.

Den idén ledde honom till hans senaste roman Järtecken: En roman om brott.
– När jag skrev Järtecken försökte jag skapa spänning genom att bara skriva framåt. Man behöver tänka om helt, och det är så jag vill göra även i fortsättningen. Hellre att det kommer färre, men bättre böcker. En grej för mig när det gäller det skönlitterära är att det aldrig får vara rutin, det får aldrig vara stagnation. Det är livsfarligt. För om det går på rutin för dig så kommer det gå på rutin för läsaren och då blir den uttråkad.

Berättelse från barndomsorten

Med Järtecken blir Christoffer Carlsson personlig på ett sätt som inte förekommit i tidigare böcker. Handlingen är nämligen förlagd till hans gamla barndomsort Marbäck.
– Mitt barndomshem skulle säljas samtidigt som mitt barn började få rötter här i Stockholm. Jag insåg att jag nog aldrig mer kommer bo där, vilket gjorde ganska ont. Så jag började fundera på vad som skulle hända om jag skulle berätta den här historien jag hade i huvudet på platsen där jag kommer ifrån. Genom att försöka måla den här platsen så som jag minns den, som den faktiskt var. När jag läser Järtecken kan jag se mig själv precis utanför bild hela tiden, som att jag finns där men utan att synas. Det här var mitt sätt att inte bara ta farväl utan också ge en rättvis bild av platsen jag kommer ifrån, min historia.

Förutom att bearbeta känslorna kring sin hemort och uppväxt fick Järtecken även ge utlopp för tankar och funderingar kring de personer som format uppväxten.
– En av huvudkaraktärerna i Järtecken, hans stora dilemma som drabbar honom när han är barn är hur någon som är så fin som hans morbror också kan vara så otroligt hemsk. Svaret han landar i till slut, om det finns något svar, är att det viktiga är hur han var för honom. Människor kommer någonstans alltid förbli mysterier för en. Även de som har betytt mycket för oss, de vi har förlorat och inte längre finns kvar. De vi aldrig riktigt kanske kände. Vi är en ganska liten släkt och det är många som är döda samtidigt som det finns väldigt många frågetecken kvar. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kommer lösa allting, eller förstå allting eller ens kunna förstå en annan människa fullt ut över huvud taget.

Utsedd till årets lärare

Christoffer Carlsson började skriva redan som 11-åring hemma i Marbäck. När slutet på gymnasiet närmade sig var han klar med att han skulle flytta från hemorten men exakt vad han skulle göra och var han skulle ta vägen var mer oklart. Valet föll till slut på studier och de ämnen som intresserade honom som liten fanns fortfarande där och gjorde att han styrde mot Stockholm och kriminologin. Där blev han sedan kvar och i dag är Christoffer Carlsson lektor vid Stockholms universitet och blev nyligen utsedd till årets lärare.

– Min pappa sa att du ska vara duktig på ditt jobb, och han är den bästa bilmekanikern jag någonsin sett och det handlar om ett hantverk. Genom det började jag se på forskningen som just ett hantverk.

– Man behöver älska sitt ämne, eller åtminstone framstå som att du gör det. Du behöver också visa hur de kan ha användning för det de lär sig. Alltså att du flyttar kriminologin från föreläsningssalen ut till Sergels torg eller matbordet hemma där de kan se det vi talar om i verkligheten. Jag försöker få studenterna att tänka och reflektera med all kraft jag har, för jag tycker kriminologin förtjänar det. Så att använda all den kraft och passion jag känner för mitt ämne och ta med det in i undervisningssalen, det skulle jag säga är det absolut viktigaste.

Även knep från författarvärlden har smugit sig in i föreläsningssalen.
– Jag har börjat med cliffhangers på mina föreläsningar. Egentligen bara för att få studenterna att förstå att det som diskuteras på en föreläsning inte är helt frikopplat från det som ska diskuteras gången efter. Det du lär dig är ett stoff som hänger ihop.

Panelist i Veckans brott

Förra säsongen av Veckans brott på SVT innebar en nystart av programmet utan den folkkäre Leif GW Persson. Istället innehåller programmet en panel med flera personer där även Christoffer Carlsson ingår.
– Jag tycker det är viktigt att public service i vår tid har ett program som behandlar brott och straff, kanske viktigare än någonsin med tanke på hur aktuella, heta och känsliga frågor som de är. Jag fick veta att de ville göra ett omtag på programmet och att de inte ville ersätta Leif vilket kändes bra, för det går inte att ersätta honom. Leif är dessutom en vän och jag skulle varken vilja eller ens fysiskt eller intellektuellt kunna fylla upp hans stol, det går inte. Men de ville ha en panel och en kriminolog och jag tänkte att då kan jag även passa på att utföra den tredje uppgiften där.

En ny säsong av Veckans brott pågår just nu. Mellan tv-paneler, forskarrollen och författarskapet skymtar en person med ett stort behov av att berätta och att utforska. Men på frågan om vad han vill att hans avtryck ska vara, när han väl ser tillbaka på sin karriär, blir det ett förvånansvärt blygsamt svar.
– Det är vanskligt att som forskare tro att man ska göra några större avtryck. Men det är viktigt att hela tiden våga vara nyfiken. I slutändan skulle jag vilja att mitt avtryck blir att jag varit en god hantverkare.
 

Snabba frågor till Cristoffer Carlsson:

En favoritbok som ingen har hört talas om? Fly till vatten och morgon av Thorsten Jonsson.

Ljudbok eller fysisk bok? Fysisk bok. Men jag gillar ljudböcker också, lyssnar en del.

Vilka är kriminologins viktigaste frågeställningar idag? Det beror helt på vilken sfär av kriminologin man verkar i. Men en för samhällets del ganska akut sådan, är frågan om gängrelaterad brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Exakt hur dessa ska förstås, vad det är som händer och vad man bör göra åt det – där har tyvärr duktiga kriminaljournalister mer kött på benen än vad vi kriminologer har just nu.

Vad förekommer alldeles för lite i deckare? Jag tycker personligen att det äts alldeles för lite mat i de moderna kriminalromanerna. Och när det väl äts så känns det pliktskyldigt. Leif GW Persson är bra på det där, han nyttjar ofta middagen som ett dramaturgiskt verktyg eller ett tillfälle för reflektion och insikt för karaktärerna.

Viktigaste egenskapen hos en bra lärare? Tålamod. Det kan ibland gå mycket fort för en student att lära sig någonting, men det kan också ta tid. Så tålamod är viktigt.

Text: Johnny Bergenholtz-Foglander

(Artikel har tidigare publicerats i Universitetsnytt nr 4 2019.)