Ester Pollack. Foto: Jens Lasthein
Ester Pollack, professor och prefekt vid Institutionen för mediestudier. Foto: Jens Lasthein


Det var i början av 1990-talet som Ester Pollack bestämde sig för att sadla om från arbetet som gymnasielärare till att börja forska om medier och journalistik.
– Jag hade arbetat som gymnasielärare i svenska och religionshistoria i tolv år på Huddinge gymnasium och tyckte väldigt mycket om det, men när jag blev tillfrågad om att gå en rektorsutbildning så kände jag att nej, jag vill inte stanna i skolans värld, jag vill börja forska.
Det som lockade var att få fördjupa sig i kommunikation och medier.
– Kommunikationsämnet var ganska nytt och outforskat då och jag hade varit intresserad av ämnet ett tag, både privat och i undervisningen på gymnasiet, där det dök upp gigantiska dataapparater under 1980-talet.
Journalisthögskolan vid universitetet hade precis slagits ihop med Centrum för masskommunikationsforskning och bildat Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, 1989 – något som innebar att en större bredd av ämnen inom medier och journalistik samlades under samma tak.
– Det uppstod en spännande och tvärvetenskaplig miljö med både akademiker och praktiker där det forskades om allt från reklam till journalistikhistoria, säger Ester Pollack som blev en av institutionens tidiga doktorander i medie- och kommunikationsvetenskap.

Ester Pollack. Foto: Jens Lasthein
Foto: Jens Lasthein

Sedan tidigare hade hon en kandidatexamen i svenska, litteratur och religionshistoria och i alla ämnena var det kopplingen till samhället som hon hade intresserat sig för, kanske inte så konstigt att hon därför drogs till journalistiken.
Vid JMK involverades hon som assistent i ett forskningsprojekt om mediernas framväxt under 1900-talet, och som en del i avhandlingsarbetet fokuserade hon på att undersöka hur kriminaljournalistiken och kriminalpolitiken såg ut vid olika tidpunkter. Arbetet resulterade i avhandlingen En studie i brott (2001) där hon bland annat genom tvärsnittsstudier jämför hur brott och brottslighet skildras i medier i mitten på 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet.
– Det var väldigt intressant att se vilken maktförskjutning som sker under den här tidsperioden när det gäller mediernas roll. Brottsjournalistiken är ju inte en avspegling av brottsutvecklingen, så enkelt är det inte, men man kan säga att medierna stärker sin position under den här perioden och blir en viktig aktör när det gäller frågor om kriminalpolitik.
Ester Pollack berättar att området var helt outforskat, och därför var det förstås tacksamt att studera, och intressant att se vilka perspektiv som dominerade i brottsrapporteringen respektive kriminalpolitiken vid olika tidpunkter.
– På 1950-talet rådde ett närapå symbiotiskt förhållande mellan medier och myndigheter och i kriminaljournalistiken var tonen optimistisk; det går att få bukt på brottsligheten. På 1970-talet sattes ofta gärningsmannen i centrum, det skrevs om fångarnas situation i fängelserna, det var fokus på orättvisor och klasskillnader. På 1990-talet skrevs mer utifrån offrens perspektiv, det talades mycket om hårdare straff.

Forskning om politiska skandaler

Ett annat forskningsområde som har sysselsatt henne genom åren, med många internationella publikationer, rör politiska skandaler i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Där har hon bedrivit ett långvarigt samarbete med andra nordiska forskare om utvecklingstrenderna.
Ytterligare ett forskningsfält handlar om hur svenska medier rapporterade om judeförföljelserna vid tiden för andra världskriget. Under hösten 2019 befordrades Ester Pollack till professor i journalistik och vid sin installationsföreläsning talade hon på temat.
– Sverige gjorde stora eftergifter mot Tyskland under kriget, det etablerades organ för att kontrollera medierna och informationen. Det rapporterades en del om förföljelserna, men i takt med att förföljelserna ökade och blev brutalare i början av 1940-talet blev det väldigt tyst. Vi vet alldeles för lite om den här perioden och därför är det viktigt att ta reda på mer.
Under våren publiceras två delstudier i artikeln ”As the Holocaust escalated, the Swedish press fell silent: Media and the Normalisation of Passivity and Non-Engagement in World War II Sweden”.
Ämnet har också koppling till hennes egen familjehistoria.
– Min pappa var jude och flydde från Berlin till London 1939 och sedan vidare till Lund. Han mådde inte bra och höll på att ta sitt liv, men tillhörde de få som vid tidpunkten fick stanna i Sverige.
På 1950-talet, när Ester Pollack var två år, ville pappan flytta tillbaka till Tyskland.
– Han ville leta efter sin familj och ta reda på vad som hade hänt med alla släktingar, han hade också en idé om försoning. Så jag växte upp i Tyskland, framförallt i Köln, vi bodde där tills jag var tolv år och då återvände vi till Sverige.
Ester Pollack säger att det förstås har präglat henne, både uppväxten i Tyskland och det judiska arvet.
– Det finns en historisk medvetenhet, det går inte att komma ifrån, historien är så nära. En stor del av vår släkt finns inte kvar, de som hann dö före kriget ligger begravda på den judiska begravningsplatsen i Weissensee i Berlin och de som överlevde finns utspridda i världen, bland annat i Storbritannien och i USA.

Prefekt på halvtid

Vid sidan om sin forskning har hon de senaste fem åren varit prefekt på halvtid vid Institutionen för mediestudier tillsammans med kollegan John Sundholm. Hon ställer ofta upp som expert för att svara på frågor när journalister hör av sig till universitetet – även när ämnet kan vara laddat, som när det gäller brottsjournalistik.
– Jag känner ett visst ansvar för vissa frågor och tycker att det är viktigt att nå ut med sakkunskap i tider av desinformation. Men det är inte alltid lätt, det är fullt begripligt att många forskare, och kanske framförallt kvinnliga forskare, inte vill ställa upp med tanke på hot och hat som kan följa. Många känner att de inte kan tillräckligt mycket, eller att de bara vill ha frågor om precis det som de har forskat om, men jag försöker ofta övertala andra att ställa upp och dela med mig av tips. Det är mycket en träningsfråga, man lär sig och de flesta klarar det.

Varför ställer du upp?
– Jag ser det lite som att vi forskare har en plikt och en skyldighet att ge tillbaka något till samhället. Vi kan inte bara finnas till för andra forskare och för våra egna tidskrifter, det blir för specialiserat och otillgängligt. Vi måste också klara av att översätta det vi håller på med så att andra förstår, och på sätt bidra till folkbildningen.
Vissa perioder tar hon däremot ett steg tillbaka för att kunna fokusera på att skriva. Under 2019 utkom hennes och maken Sigurd Allerns bok Källkritik! Journalistik i lögnens tid (Studentlitteratur) som kan användas i undervisningen i journalistik och andra ämnen där källkritik är centralt. Med boken hoppas hon förena ett kritiskt perspektiv på medier och frågor om källkritik.
– Den är skriven utifrån en oro över en medieutveckling där desinformation sprids snabbt med hjälp av digitaliseringen. Många redaktioner har under lång tid behövt skära ned och den seriösa, faktagranskande journalistiken har svårt att överleva. Jag skulle vilja påminna om ordet ”sannfärdighet”, det är ett vackert och viktigt ord. Det handlar om att sträva efter att komma så nära sanningen som möjligt, men det är också något som kräver en ansträngning.

Ester Pollack. Foto: Jens Lasthein
Foto: Jens Lasthein

Ester Pollack

Om jag haft en annan karriär: Barnläkare hade kunnat vara ett alternativ. Jag tycker om barn och många i släkten är läkare.
Om jag var rektor för en dag: Det är inte mycket man får gjort på en dag, arbetet vid ett universitet måste få ta tid. Men jag skulle värna om att bibehålla en organisation som tillvaratar den kollegiala beslutsordningen, det vill säga att låta beslut fattas så nära dem som arbetar med frågorna som möjligt.
Senaste lästa bok: ”Kaffee und Zigaretten” av den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach, den består av olika essäer med oväntade reflektioner över våra livsvillkor.
Senast sedda film på bio: Filmen om Hasse och Tage, det var fint att bli påmind om dem.
Det gör jag när jag är ledig: Jag läser och går gärna på teater och konserter. Och så försöker jag vara ute så mycket som möjligt och ta ordentliga promenader och umgås med barn och barnbarn.
Favoritplats på universitetet: Aula Magna. Jag ordnade en konferens där för några år sedan och då lärde jag verkligen känna miljön. Byggnaden är otroligt vacker och har en varm nordisk atmosfär som jag tycker om.

Artikeln är publicerad i Universitetsnytt nr 1 2020.
Text: Annika Hallman