Battus philenor har utbredning i Central- och Nordamerika. Den innehåller gift som kommer från fjärilens värdväxt. Den mörka färgen med skimrande blått och oranga fläckar är en signal till fågelpredatorer att den är oätlig. Bild: (c) Kathy Keatley Garvey. Papilio polyxenes förekommer i Nordamerika. Den är ätlig för fåglar men är skyddad genom att härma utseendet hos Battus philenor. Dock är härmningen av färgmönstret på bakvingens undersida inte perfekt. P. polyxenes har två rader med oranga fläckar längs kanterna på ett blått band, medan B. philenor har ett enda band oranga fläckar i mitten av det blå. Skillnaden i mönster är inte så iögonfallande för fåglar, vilket gör att härmandet kan lyckas. Bild: Frank S. Model.
Battus philenor har utbredning i Central- och Nordamerika. Den innehåller gift som kommer från fjärilens värdväxt. Den mörka färgen med skimrande blått och oranga fläckar är en signal till fågelpredatorer att den är oätlig. Bild: (c) Kathy Keatley Garvey. Papilio polyxenes förekommer i Nordamerika. Den är ätlig för fåglar men är skyddad genom att härma utseendet hos Battus philenor. Dock är härmningen av färgmönstret på bakvingens undersida inte perfekt. P. polyxenes har två rader med oranga fläckar längs kanterna på ett blått band, medan B. philenor har ett enda band oranga fläckar i mitten av det blå. Skillnaden i mönster är inte så iögonfallande för fåglar, vilket gör att härmandet kan lyckas. Bild: Frank S. Model.


I en artikel i tidskriften Current Biology presenterar forskare verksamma vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet en ny idé som kan förklara varför härmningen inte är perfekt.

– Rovdjuren verkar bara se till ett fåtal aspekter av bytesdjurens utseende för att skilja oätliga från ätliga byten. Därför behöver de djur som härmar inte göra det fullt ut, de skyddas ändå, säger Baharan Kazemi som är en av författarna till artikeln.

Idén bygger på inlärningsteori. Forskarna testar den i experiment med vilda blåmesar som får attackera konstgjorda byten.

Färghärmare klarar sig bäst

Experimenten visar att fåglarna koncentrerar sig på vissa drag och bortser från andra synbara skillnader när de lär sig och jämför med andra byten. Forskarna vid Stockholms universitet förklarar ofullständig härmning genom att särskilja utseendets olika komponenter eller aspekter och undersöka deras betydelse när predatorer lär sig skilja på byten. De visar att när blåmesar lär sig om artificiella byten som skiljer sig på tre sätt – i färg, i mönster och i form – så använder de sig endast av den mest iögonfallande skillnaden mellan obelönade och belönade byten, trots att de kan se och lära sig alla tre aspekterna var för sig. Med belönade och obelönade byten menas byten som är bra att ta/attackera eftersom de medför att försöksdjuret får en belöning medan de andra bytena är ofördelaktiga att attackera eftersom det inte finns någon belöning kopplat till de bytena.

Video från experiment

 

 

I experimenten var det färgen som var mest iögonfallande, och färghärmare var nästan lika skyddade från attacker som perfekta härmare, medan mönster- och formhärmare inte alls hade någon fördel.

Författare till artikeln i Current Biology är forskare vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet. Baharan Kazemi, forskarstuderande, Gabriella Gamberale-Stille, docent, Birgitta Tullberg, professor, och Olof Leimar, professor.

För ytterligare information
Baharan Kazemi, tfn 0707-39 97 56, e-post  baharan.kazemi@zoologi.su.se
Olof Leimar, e-post olof.leimar@zoologi.su.se