Svante Arrhenius – Sveriges första Nobelpristagare


I skolan tyckte hans lärare att han kunde vara mer aktiv, vid Uppsala universitet blev han så ifrågasatt av professorerna att han lämnade universitet. En karriär som på vissa sätt började lite skakigt resulterade i ett Nobelpris i kemi, Sveriges första.

Svante Arrhenius föddes 1859 på Viks gods utanför Uppsala men bara ett år senare flyttade familjen in till Uppsala. Redan som ung visade sig Svante Arrhenius ha en naturlig fallenhet för matematik. I sin självbiografi beskriver han det såhär: ”Siffrorna stod för min inre syn som uppskrivna på en griffeltavla”. Trots sin fallenhet för matematik gick han inte ut med toppbetyg och hans lärare tyckte han var lat i vissa ämnen.

Tog kandidatexamen på rekordtid

Samma år som han tog studentexamen, 1876, började han sina studier vid Uppsala universitet. Föga förvånande var ämnena han läste matematik, kemi och fysik. På bara tre terminer blev han filosofie kandidat, och slog det tidigare rekordet som var på fyra terminer. Efter det reste han till Paris, en resa som tros ha inspirerat hans framtida forskning.

Första kontakten med Stockholm

När han återvände till Uppsala för att skriva sin doktorsavhandling valde han att göra det i fysik men ville bedriva forskning som låg i gränslandet mellan kemi och fysik, något som inte var populärt bland professorerna i Uppsala. Istället var det en professor från Kungliga Vetenskapsakademin som handledde Arrhenius under arbetet med doktorsavhandlingen.

Lägsta betyg vid disputationen

De teorier han utvecklade i sin avhandling bemöttes först med sådan skepsis att han vid disputationen1884 blev godkänd med lägsta möjliga betyg. Några år senare blev teorierna omprövade och 1891 fick Svante Arrhenius en anställning som lärare vid Stockholms högskola, det som idag är Stockholms universitet. Han blev snart professor  i fysik och var under sju år även rektor för högskolan. 

Elektrolytisk dissociationsteori – vad är det?

Att Svante Arrhenius var en av sin tids största naturvetenskapliga forskare råder ingen tvekan om. Genom hans elektrolytiska dissociationsteori kunde en mängd gåtfulla kemiska och fysikaliska fenomen förklaras samt beskrivas enklare och mer enhetligt. Med elektrolytisk dissociation menas att föreningarna sönderfaller i elektriskt laddade joner, till exempel när vanligt koksalt löser upp sig i fria natrium- och klorjoner. Därmed kan lösningar fungera som elektrolyter och leda elektrisk ström.

Det var för den teori han blev den första svensk att motta ett Nobelpris, i kemi 1903. Även om hans teori har modifierats under 1900-talet innebär den ändå ett av de stora framstegen inom kemin.

Arrheniusekvationen och växthuseffekten

En annan av Svante Arrhenius mest betydande insatser är den så kallade Arrheniusekvationen. I den formuleras sambandet mellan hur fort en reaktion sker och den energi som måste tillföras för att den ska äga rum. Sambandet är av grundläggande betydelse för förståelsen av hur kemiska reaktioner egentligen går till.

Svante Arrhenius är även mycket känd över hela världen för sina arbeten inom geovetenskaperna och då särskilt när det gäller förståelsen för koldioxidens påverkan på jordens klimat (”växthuseffekten”). År 1896 publicerade han en banbrytande studie om detta där han som förste forskare gjorde en kvantitativ uppskattning av hur mycket jordens medeltemperatur skulle öka om mängden koldioxid i atmosfären fördubblades - respektive minska om mängden halverades. Hans motiv för denna studie var att se om variationer i koldioxiden kunde vara en orsak till variationen i temperatur mellan istider och varmare perioder som den vi upplever idag.

Han kom sedan snart att inse att denna kunskap också kunde användas till att beräkna konsekvenserna av vår förbränning av fossila bränslen. Idag har hans bidrag till förståelsen av växthuseffekten och koldioxidens påverkan på klimatet fått stor aktualitet och hans banbrytande arbete från 1896 citeras mycket flitigt.

Svante Arrhenius avled 1927 och idag lever hans namn lever vidare i Arrheniuslaboratorierna som rymmer många av de naturvetenskapliga institutionerna vid Stockholms universitet.