Skelettfragment från Hummerviksholmen, foto: Beate Kjörslevik
Skelettfragment från Hummerviksholmen, foto: Beate Kjörslevik

 

Skandinavien var en av de sista delarna av Europa att bli kvitt inlandsisen under den senaste istiden. I studien som nu publiceras har en tvärvetenskaplig forskargrupp från flera olika universitet och länder kombinerat arkeologiska och genetiska data med de senaste resultaten från klimatmodellering för att studera Skandinaviens tidiga bosättare efter istiden. Studien ger ett genombrott för förståelsen av hur Skandinavien befolkades efter den senaste istiden.

Mänskliga kvarlevor från sju individer som är mer än 8000 år gamla från den norska Atlantkusten, Gotland och Stora Karlsö analyserades. De levde alltså under den del av stenåldern som kallas mesolitikum. Forskarna fick fram DNA från alla sju individerna, och för en kvinna från grottan Stora Förvar på Gotland lyckades man återskapa ett av de mest högkvalitativa genom som hittills sekvenserats för en förhistorisk person.

– Från den här jägar/samlar-individen känner vi nu till hela genomet, dvs allt DNA. Vi kan därmed göra nästan alla typer av studier som man kan göra för moderna individer, fastän det här genetiska materialet är från en tid så långt ifrån vår egen man kan tänka sig i den här delen av världen, säger professor Anders Götherström som är en av studiens huvudförfattare.

Forskarna jämförde genominformationen med data från jägare-samlare som levde vid samma tid i andra delar av Europa.

– Vi blev överraskade av att se att mesolitiska jägare-samlare från den norska västkusten var genetiskt mer lika samtida befolkningar från öster om Östersjön medan jägare-samlare från det som nu är Sverige var genetiskt mer lika jägare-samlare från centrala och västra Europa”, säger Torsten Günther, populationsgenetiker vid Uppsala universitet, och även han en av huvudförfattarna till studien.

Två migrationer från söder och nordost

Motsättningen mellan genetik och geografi kan förklaras genom två huvudsakliga migrationer till Skandinavien efter den senaste istiden. En första migration bestod av grupper från söder, det som idag är Danmark och Tyskland. En ytterligare migration kom från nordost där grupperna följde den isfria Atlantkusten.

– Att få tillgång till genomdata för norska individer var en nyckel för förståelsen av migrationsrutterna. De genetiska mönstren överlappar spridningsmönstren för olika stenverktygs­tekniker, säger Birgitte Skar vid Norges tekninska och naturvetenskapliga universitet i Trondheim.

Arkeologiska fynd visar att skandinaviska jägare-samlare använde olika stenverktygstekniker och analyser av stabila isotoper i benen och förlitade sig på olika källor för föda.

–De arkeologiska utgrävningsplatserna har utforskats under mer än hundra år. Det var intressant att se vad genetiska analyser kan bidra med när det handlar om att förstå dessa jägar-samlar-grupper, säger Jan Storå, osteoarkeolog vid Stockholms universitet och en av studiens huvudförfattare. 

Jägarna-samlarna var genetiskt blandade

Den omfattande genetiska informationen gav forskarna möjlighet att analysera populationsdynamiken under skandinavisk mesolitikum närmare. En konsekvens av att människorna från de två olika migrationerna blandade sig med varandra resulterade i överraskande stor genetisk variation hos skandinaviska jägare-samlare.

– De mesolitiska skandinaverna var genetisk mer variabla än de jägare-samlare som levde i centrala, västra och södra Europa vid samma tid. Detta står i stark kontrast till mönstren vi ser idag med mer genetisk variation i södra Europa och mindre i norr, säger Mattias Jakobsson, populationsgenetiker vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.

De två grupperna som migrerade till Skandinavien under mesolitikum var genetiskt distinkta och skilde sig åt utseendemässigt. Människorna från sönder hade troligtvis blå ögon och mörk hy och människorna från nordost hade ljus hy och en variation av ögonfärger.  

Utgrävningar på Stora Karlsö, foto: Hjalmar Stolpe/ATA Stockholm
Utgrävningar på Stora Karlsö, foto: Hjalmar Stolpe/ATA Stockholm

 

Genetisk anpassning till miljön

I likhet med nordeuropeer idag stod de mesolitiska jägarna-samlarna inför ett nordligt klimat med lite solsken och låga temperaturer under vintermånaderna. Ett utmanande område att leva i. Människor kan hantera sådana omständigheter fysiskt och genom förändringar i beteende, men i det långa loppet finns det också potential för genetisk anpassning till miljön. Forskarna fann att de gen-varianter som associeras med ljus hy och ljusa ögonpigment förekom oftare bland skandinaviska jägare-samlare än bland deras förfäder från andra delar av Europa.

– Det tyder på att det skett lokala anpassningar efter att dessa grupper anlänt, vilket är i linje med det globala mönstret där man ser att pigmentering minskar ju längre bort från ekvatorn man kommer, förklarar Torsten Günther.

När de mesolitiska grupperna jämfördes med moderna nordeuropeer hittade forskarna särskilda likheter i en gen associerad med fysisk förmåga.

– Det ska bli intressant att se om kommande studier kan visa hur denna gen påverkar den fysiska förmågan som en anpassning till kalla miljöer, säger Torsten Günther.

Moderna människor i norra Europa kan inte spåra särskilt mycket av sitt genetiska material tillbaka till de mesolitiska skandinaverna.

– Vad vi har sett är att redan för 10 000 år sedan, efter att Skandinavien blev isfritt, flyttade olika grupper in på den skandinaviska halvön. Dessa migrationsprocesser ser vi sedan om och om igen; senare under stenåldern, under bronsåldern och under historisk tid, säger Mattias Jakobsson. 

Atlasprojektet

Studien är en del av Atlasprojektet, ett tvärvetenskapligt projekt där forskarna ska undersöka förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer. Projektet leds av Stockholms och Uppsala universitet och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Projektets hemsida: http://theatlas.se