Stockholms universitet

Anders BengtssonProfessor

Om mig

Fil kand-examen (franska, latin) vid Lunds universitet 1986. Fil doktorsexamen i romanska språk, särskilt franska, vid Lunds universitet 1996. Universitetslektor i franska vid Stockholms universitet 1996-1998. Forskarassistent vid dåvarande VR (HSFR) 1998-2004. Vid samma tidpunkt erhölls forskningsmedel från nämnda forskningsråd för projektet ”Språklig undersökning av medeltidsfranska ” tillsammans med fil mag Anna Chryssafis (f. d. Malmborg). Docentkompetens erhölls 1996. Professor i fransk språkvetenskap 2015. Forskningsområden: historisk fonetik och morfosyntax, modern morfosyntax, vokabulär, filologi och textkritiska utgåvor.

Efter att mest ha arbetat med äldre franska fokuserar jag nu på modern franska genom att undersöka det försstärkande suffixet -issime i modern franska. Det lånades in i franskan under renässansen från latinet eller italienskan, men bruket av det har länge kritiserats av Franska akademien. I dag förekommer det dock i hög grad i informell franska, i synnerhet på nätet i kommentarsfält, chattforum etc.

Inom äldre franska har jag arbetat med överföringen av medeltida texter på vers till prosa. Under senmedeltid överfördes dessa texter, som var avsedda för högläsning, till prosa för att läsas. De följde mer eller mindre troget förlagan, men ofta moderniserades texten, till exempel vokabulären. Även om prosan är friare, än versen, följer den en särskild struktur. Syftet verkar ha varit att tydliggöra innehållet för att underlätta läsningen. I det avseendet kan man säga att versen befann sig i en strukturell tvångströja.

Utöver det har jag arbetat med förekomsten av mat i medeltida romaner. Det är tydligt att maten har en roll i handlingen, men mestadels negativ då den är tecken på en av dödssynderna, frosseri. Vad gäller förekomsten av olika rätter motsvarar dessa mycket väl samtidens recept.

Forskning

Under en stor del av min forskarkarriär har jag arbetat med olika aspekter inom detta område. Jag har publicerat två textkritiska utgåvor, Vie de sainte Bathilde (1996), och Vie de sainte Geneviève (2006). Den första utgåvan skapades inom ramen för ett avhandlingsarbete, den andra inom projektet Språklig undersökning av medeltidsfranska som beviljades medel av dåvarande HSFR, i dag VR (Vetenskapsrådet). Nedan följer en beskrivning av denna senare utgåva och av pågående forskning.

Den äldsta versionen av Vie de sainte Geneviève från slutet av 1200-talet är en relativt trogen avrimning av poemet. Eftersom denna text var behäftad med många fel och brister, författades en ny text om den heliga Genovevas liv cirka 1370 (version II). Denna översättning åtnjöt uppenbarligen en stor popularitet, eftersom minst ett tiotal handskrifter med denna version är bevarade. Den förekommer även i förkortat skick i flera inkunabler. Författaren till denna framgångsrika text skulle kunna vara Jean Golein, översättare vid Karl V:s hov. Översättningen är nämligen av mycket hög klass och det är inte orimligt att tro att denne kung låtit denne välrenommerade översättare ge den latinska helgonvitan en fransk språkdräkt. Ur ett filologiskt perspektiv kan man framhålla de studier som jag har kunnat göra av de olika handskrifterna. Bland dem som tillhör version I bör Genève-handskriften framhållas som kunnat studeras ingående, vilket knappt gjorts tidigare. Version II innehåller en relativt okänd handskrift som finns på Bibliothèque Nationale i Paris. Denna sena handskrift synes vara en länk mellan inkunablerna och de övriga handskrifterna och har inte heller studerats ingående tidigare.

Om man studerar språket i texterna, kan man konstatera att prosatexten innehöll flera typiska drag för medeltida prosatexter trots prosaförfattarens försök att troget återge poemet. Antalet kausala bisatser ökade liksom konnektorer som konjunktionen car och särskilt adverbet si, vars förekomst ökar inte mindre än fyra gånger. Dessutom förekommer tempustransposition från presens till preteritum. Den språkliga studien av version I har påvisat syntaktiska strukturer som är typiska för prosan. Inom morfologin är upplösningen av det franska kasussystemet särskilt värd att notera. Att systemet håller på att luckras upp i Parisregionen vid sekelskiftet 1200-1300 bekräftas av denna text. Version II torde vara ännu intressantare ur detta perspektiv: i denna text är upplösningen av kasussystemet tydlig i fråga om artiklar, substantiv och demonstrativa pronomen. Ett ovanligt fenomen som återfinns i denna text är vidare kontraktionen i plural au, bestående av prepositionen a och den bestämda artikeln les.

Under arbetet med dessa utgåvor kom jag att intressera mig för den fristående satsförkortningen. Frågan är hur latinets absoluta ablativ översattes under medelfranskan och i vilken utsträckning satsförkortningar förekom då. Den fristående satsförkortningen är nämligen en helt ny språklig företeelse för denna period. Att döma av ett läroexempel som "Le maistre lisant les enfans profitent, magistro legente pueri proficiunt" ger den latinska grammatiken oss här en analysmodell för den franska. Exemplet kan tyda på att satsförkortningen kom in i franskan via dessa läroexempel och att den sedan kom att användas av översättare på kanslier. Spridningen av konstruktionen berodde förmodligen på att fler översättare och kopister kalkerade denna konstruktion under latiniseringen. I version II av Vie de sainte Geneviève är flera fall av den latinska förlagans ablativus absolutus direkt översatta till franska. 

Ett annat projekt som uppstod under arbetet med utgåvan av den heliga Genovefas liv var hur den äldsta versionen av Vie de sainte Geneviève hade avrimmats. Det är en relativt trogen avrimning av poemet, men jag kunde konstatera att prosatexten följde en viss struktur. Prosan verkade alltså behöva en ny struktur för att underlätta läsningen. Beståndsdelarna i detta är främst personliga pronomen och konnektorer som car (ty) och si (så). Antalet bisatsinledare ökade dessutom då man gick från att stapla huvudsatser på varandra till att ha både huvudsatser och bisatser. Även tempus ändrades från presens till preteritum.

På senare tid har jag kommit att intressera mig för det förstärkande suffixet -issime. Det lånades in till franskan under renässansen, från latinet eller italienskan. Bruket av det kritiserades dock av samtida grammatiker och man accepterade endast former inom titulaturen som excellentissimesérénissime och généralissime. Men sedan ett par decennier verkar det alltså som om ord med -issime har blivit allt vanligare och mer spridda i franskans tal och skrift. Jag har undersökt förekomsterna av ändelsen i franskan i en korpus med 10 miljoner ord. Det visar sig att formerna i titulatur fortfarande håller ställningarna. En del av förklaringen till att vissa av dessa former är så populära i franskan står att finna i den ironiska användningen som fransmännen verkar så förtjusta i. Det är också här den stora skillnaden mellan franskan och de övriga romanska språken verka ligga: den ironiska användningen verkar ha brett ut sig bara just i franskan. I synnerhet tre adjektiv är väldigt vanliga: gravissime ’jätteallvarlig’, célébrissime, ’jätteberömd’, och génialissime, ’jättefantastisk’. 

Men de vanligaste adjektiven i min undersökning är rarissime, ’mycket ovanlig’, och richissime, ’mycket rik’. En orsak till den stora spridningen kan vara att folk i dag ofta skriver på nätet, även de som inte är så vana vid att skriva. Människor verkar också kommentera vissa fenomen som politik, sport, musik och film i större utsträckning än förr, till exempel via sociala medier. 

 

Forskningsprojekt