How do primary school principals responsible for Swedish school-age educare (SAEC) describe their work? By understanding the principals’ practise as a site of power relations within regimes of practises and, through this, exploring principal subjectivities, it becomes possible to reveal which types of educational leadership for school-age educare are normalised and made possible. In an analysis based on answers from primary school principals in a qualitative survey, a discursive production of a nebulous leadership subject emerges; a bland and nebulous leader is enabled and, at the same time, constrained by the power relations within the regime of practises. This leadership terrain is not easy to navigate and appears to be guided by the notion that good enough is enough. This leadership style is changeable as well as varied, and at the same time, apparently marked by an unwillingness to shoulder all the responsibility for SAEC, and consequently, seeks support in different ways from different directions, transforming responsibility into a collective project driven by joint forces. It is also leadership that constantly needs to adapt its commitments to the needs of others, which in turn leads to a reactive rather than a proactive leadership style. Finally, it is leadership that appears legitimate, even though adequate knowledge about SAEC sometimes appears to be lacking, to some extent, pointing towards an abdicated leadership. For a different type of educational leader for school-age educare to emerge, a changed regime of practises is required, allowing the primary school principals to perform their leadership in ways that today do not appear possible.

Artikeln riktar fokus mot iscensättningar av tid. Mer specifikt analyseras med utgångspunkt i teoretisering kring biopolitik hur fritidshemstid konstrueras genom pedagogiska planeringar från svenska fritidshem. Tre medborgarskapande biopedagogiska strategier identifieras i denna iscensättning av tid, vilka synliggör hur barns medvetanden och kroppar politiseras genom en biopolitisk strävan efter förbättring och optimering. I detta framstår pedagogiska planeringar som en kvalitetsgarant för att säkerställa att barns varande och görande i fritidshem är förenliga med biopolitiska idéer om vad som är bra för barn och samhälle, såväl nu som i framtiden. Produktionen av pedagogiska planeringar med dess organisering av barns fritidshemstid diskuteras också i termer av tidagogisering. Som ett sätt att anpassa sig till och införliva förväntningar om New Public Management positionerar sig fritidshemspersonal som tidagoger, vilka reglerar barn genom planering av tid. Men, för vems skull görs egentligen denna kontrollerande reglering av barn via konstruktioner av fritidshemstid?

Syftet med artikeln är att studera samtida utbildningspolitiska iscensättningar av lek i styr- och policydokument för institutionaliserad fritidsverksamhet (IFV) i Sverige, Finland, Island, Norge och Australien. Teoretiskt tar studien avstamp i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv tillsammans med inspiration från en språknära diskursanalytisk ansats. Det analytiska arbetet utmynnar i följande etiketter: Vilken betydelse tillskrivs lek i institutionaliserad fritidsverksamhet (IFV)?, Lek som legitimering av lärande? samt Vilken lek blir möjlig? I styr- och policydokumentens språkliga hantering framträder förskjutningar av lekbegreppets betydelse till förmån för utbildningspolitiska intressen som bland annat syftar till att vidga barns lärande och medborgarfostran i tid och rum. I relation till detta diskuterar artikeln frågan om barns universella rätt till lek med utgångspunkt i FN:s Barnrättskommittés definition av lekbegreppet.

School-age educare centres in Sweden have previously not engaged in teaching guided by objectives, but since 2016 there has been a legal requirement to do so as part of an assignment to complement the knowledge requirements in school. Through focus group discussions with children and school-age educare teachers this study explores how it is possible to teach in a voluntary educational programme such as school-age educare. The analysis problematises the voluntary nature of school-age educare in relation to the requirement to teach by using the concept liberal arts of rule while asking what can be governed and how one can govern in these centres. The results show that the children willingly participate in school-age educare since they experience themselves to be free and with great opportunities to play when in the centres. At the same time, the teachers fulfil the complementary assignment by disguising learning while teaching undercover.

 Att bli fritidshemslärare ger en introduktion till fritidshemsläraryrket. Läsaren får en grundläggande genomgång av yrkesrollen och fritidshemmets unika utbildningsuppdrag.Boken är indelad i tre delar som ringar in centrala aspekter av fritidshemmets verksamhet:Del 1 Fritidshemmet i utbildningssystem och samhälle Del 2 Fritidshemslärarens yrkesuppdrag Del 3 Fritidshemmets pedagogik.Författaren initierar ett reflekterande tänkande i förhållande till frågor och situationer som fritidshemslärare dagligen ställs inför. Genomgående finns också uttalanden från yrkesverksamma fritidshemslärare och från barn som går på "fritids". De kompletterar på ett verksamhetsnära sätt bokens mer teoretiska innehåll. Boken riktar sig främst till studenter inom grundlärarprogrammet med inriktning mot arbete i fritidshem, men är också användbar för yrkesverksamma fritidshemslärare.