Profiles

Niclas Järvklo

Doktorand

View page in English
Arbetar vid Institutionen för kultur och estetik
Telefon 08-16 46 85
E-post niclas.jarvklo@idehist.su.se
Postadress Institutionen för kultur och estetik 106 91 Stockholm

Forskning

Avhandlingsarbete: Den nye mannen. Svensk maskulinitetspolitik 1980-2002

Jag arbetar med samtidshistorisk genusforskning med fokus på manlighet och mitt huvudsakliga intresseområde rör normbildningen kring ”den nye mannen” i Sverige. Mer avgränsat kommer mitt avhandlingsarbete, som påbörjades våren 2005, att uppehålla sig vid diskussionen om manlighet inom svensk jämställdhetspolitik under perioden från 1980-talet och fram till idag. Fokus för min forskning är statligt tillsatta arbetsgrupper och utredningsprojekt som utvärderat behovet av ”nya män” och en förändrad mansroll.

Vem är den nye mannen? Frågan har under de senaste decennierna blivit svårare att undvika, men knappast lättare att besvara. Är han en metrosexuell man, en jämställd man, en kvinnlig eller manlig man, är han överhuvudtaget man? Och vad gör han? Står han i skuggan av någon och diskar eller slåss han högljutt på barrikaderna mot könsförtrycket?

Ett vanligt svar på frågan om vad som menas med en ny manlighet är att det handlar om manlighetsideal som påverkats av de senaste decenniernas jämställdhetsdebatt. Den nye mannen förutsätts vara familjeorienterad, emotionell och jämställd. Kontrasten är ”den traditionelle mannen” – karriärsinriktad, känslohämmad och patriarkal. I Sverige brukar pappalediga män ofta framhållas som representanter för en ny manlighet. Det finns samtidigt en stor bredd i diskussioner om den nya manligheten som spänner över föreställningar om ”velourmän” till ideal om män som är ”manliga” men som också kan ta hand om barn och prata om känslor. Men kan man tala om den nye mannen i singularis? Och är heterosexuella fäder som delar på ansvaret för hem och barn verkligen något nytt när det kommer till manlighetsideal? Frågan är också vad som sker när man talar om förekomsten av ”nya män”, utmanas förtryckande normer eller reproduceras en gammal könsordning? Diskussioner om framväxten av nya normer för manlighet kan rymma både idéer om att sluta kategorisera män och kvinnor överhuvudtaget och föreställningar om att män ska vara jämställda men för den delen inte ”kvinnliga”.

I Sverige har framväxten av ”nya män” varit ett uttalat mål för den statliga jämställdhetspolitiken. Tanken att ”kvinnofrågor” även var ”mansfrågor” var en av de nya aspekterna i den jämställdhetsdebatt som initierades på 1960-talet. Det var inte bara viktigt att män tog aktiv del i jämställdhetsarbetet för att möjliggöra genomgripande förändringar för kvinnor, männen själva skulle också emanciperas från de gamla könsrollerna, bli mer mjuka och göra upp med traditionella ideal. Att stödja framväxten av nya manlighetsideal sågs som viktigt både för allmänna jämställdhetsmål och för män själva. I praktiken var det samtidigt få män som lockades att leva upp till den nya manlighetens normer. Möjligheten till betald pappaledighet 1974 fick, belysande nog, ett väldigt tamt utfall. Ytterst få män verkade lyssna till jämställdhetspolitikens uppmaning att förändra sig trots att det borde ligga i deras egna intressen. Frågan var varför och hur det kunde förändras. På 1980-talet lanserades därför en särskild satsning från statligt håll på att utreda frågan om män och jämställdhet och komma fram med förslag på åtgärder för att stödja framväxten av nya mansideal. Denna satsning följdes sedan upp under 1990-talet och det tidiga 2000-talet av nya utredningar kring män, manlighet och jämställdhet.

I mitt avhandlingsarbete analyserar jag föreställningar om manlighet inom svensk jämställdhetspolitik utifrån de olika utredningsgrupper som haft till uppgift att utvärdera och föreslå politiska satsningar kring frågor om män och jämställdhet i Sverige under perioden 1980- 2002. Jag betecknar detta jämställdhetspolitiska utredningsarbete som uttryck för en statlig maskulinitetspolitik. Dessa maskulinitetspolitiska utredningar utgör ett synnerligen intressant material att analysera för att undersöka idéer om manlighet, om mäns plats inom den svenska jämställdhetspolitiken och om statens roll som normbildare och maskulinitetskonstruktör.

De utredningsgrupper jag undersöker har alla haft i uppgift ett presentera riktlinjer för att göra män mer engagerade i jämställdhetsfrågor och stödja framväxten av ”nya män”, men innebörden i detta projekt har varierat. I efterföljande ordning har, vad man kan kalla för, könsrolls-, särarts- respektive ett genusperspektiv utgjort grunden för synen på kön och jämställdhetsfrågor hos dessa olika utredningar och arbetsgrupper. Därigenom har frågan om framväxten av nya män formulerats och framställts på olika sätt sedan början av 1980-talet och betydelsen av olika maskulinitetspolitiska målsättningar skiftat. Om man under 1980-talet talade om hur män själva led offer för den ”destruktiva mansrollen” ville man under 1990-talet värna skillnader mellan män och kvinnor och uppvärdera det manliga. På 2000-talet utmärktes utredningar om män och jämställdhet av ett genusteoretiskt fokus på mäns makt.

Det statliga maskulinitetspolitiska utredningsarbetet har samtidigt också utmärkts av kontinuitet. Oavsett grundläggande könsperspektiv har en utgångspunkt hela tiden varit en tanke att män behöver upplysas om vad män tjänar på jämställda relationer och nya normer för manlighet. En viktig utgångspunkt har också varit att denna diskussion måste grunda sig i mäns egna upplevelser och erfarenheter av könsidentitet, familje- och arbetsliv. Inom mansutredningarna har det ofta påpekats att jämställdhetspolitiken inte tillräckligt uppmärksammat mäns situation i samhället, utan mer uteslutande handlat om kvinnofrågor, och att detta varit en anledning till mäns svala engagemang i jämställdhetsarbetet.

Samtidigt som syftet för de jämställdhetspolitiska mansutredningarna varit att förmå män att bli mer jämställda och förändra en manlig genusidentitet har det därför också setts som viktigt att ge män en stärkt röst i jämställdhetsdebatten genom att uppmärksamma vad man menar är ”manliga” perspektiv på jämställdhetsutvecklingen. Den svenska maskulinitetspolitiken har på detta sätt haft en dubbel funktion av att både försöka förändra och företräda män.

Mitt syfte är att analysera det statliga utredningsarbetet om nya män i Sverige från 1980-2002. Jag analyserar hur olika genuspolitiska diskurser präglat de olika utredningarna under denna period och format innehållet och inriktningen för hur manlighet diskuterats inom jämställdhetspolitikens ram. Detta ger mig möjlighet att utifrån ett genusteoretiskt perspektiv diskutera hur svensk maskulinitetspolitik både kunnat utmana och reproducera (hetero)normativa hegemoniska ideal för manlighet och mäns samhälleliga maktposition.

Senast uppdaterad: 29 mars 2018

Bokmärk och dela Tipsa