Profiles

Tobias Dahlkvist forskare idéhistoria

Tobias Dahlkvist

Universitetslektor

View page in English
Arbetar vid Institutionen för kultur och estetik
Telefon 08-16 33 30
E-post tobias.dahlkvist@idehist.su.se
Postadress Institutionen för kultur och estetik 106 91 Stockholm

Om mig

Docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Forskning

Sedan sommaren 2012 arbetar jag med forskningsprojektet ”Geniets patologi: synen på geni och vansinne i medicin och vetenskap, 1850-1930”, som Riksbankens Jubileumsfond finansierar. Projektet handlar om synen på geniet i medicinen under decennierna runt sekelskiftet 1900. I mitten av 1800-talet började läkarvetenskapen att på största allvar intressera sig för den urgamla uppfattningen att geni är en form av galenskap. I synnerhet med den italienske psykiatrikern och kriminalantropologen Cesare Lombroso (1842–1909) blev geniet till en vetenskaplig stridsfråga. I en rad böcker – Genio e follia (”Geni och vansinne”, 1864), L’uomo di genio (”Den geniala människan”, 1888), Genio e degenerazione (”Geni och degeneration”, 1897) och Nuovi studi sul genio (”Nya genistudier”, 1902) – diskuterade Lombroso geniets relation till vansinnet; och han kom alltmer att betrakta geniet som en form av patologisk avvikelse: han kom att betrakta geniet som en epileptoid psykos eller neuros som förorsakades av den moderna människans biologiska degeneration. Geniet utgör i hans tänkande ett viktigt motstycke till andra patologiska avvikelser förorsakade av degenerationen: brottslighet och vansinne i synnerhet.

Lombroso blev inte oemotsagd. I Lyon tog snart en alternativ skolbildning kring psykiatriprofessorn Alexandre Lacassagne form, en skolbildning där man lade mycket större vikt vid sociala faktorer och försökte förklara fenomen som för Lombroso var patologiska avvikelser med hjälp av miljön. Lacassagne försökte intressera sina studenter för frågan om geniets natur: och under 1900-talets första decennium lades en lång rad medicinska avhandlingar om olika författare och konstnärer fram vid Lyons universitet. Om geniet för Lombroso och hans lärjungar var en särskild form av epilepsi såg man inom Lyonskolan geniet som en högre form av hälsa. Geniet var för dem det första utvecklingsstadiet till en framtida högre människotyp.

Jag undersöker i projektet hur striden mellan de båda skolorna gick till. Inte minst intresserar jag mig för de exempel på sjukliga genier som man lyfte fram och diskuterade i de medicinska avhandlingarna och skrifterna. Dostojevskij exempelvis var ett av de viktigaste exemplen för båda lägren. För Lombroso var han med sin epilepsi och sina porträtt av brottslingar, vansinniga och religiösa mystiker både ett levande argument för tanken om geniets epileptiska grundval och ett exempel på hur geniet på intuitiv väg kan föregripa vetenskapens utveckling och därmed hjälpa vetenskapen att lösa de problem som mänskligheten står inför. För Lyonskolans företrädare var han snarare ett förebådande om den framtida idealmänniska som man menade höll på att utvecklas: hans epilepsi var ett hinder som hans geni ständigt kämpade för att övervinna.

Innan jag kastade mig över det sjukliga geniet och medicinens kulturhistoria undersökte jag i tre böcker olika aspekter av den pessimistiska filosofins historia. Doktorsavhandlingen Nietzsche and the Philosophy of Pessimism (2007) undersökte hur termen pessimism med Arthur Schopenhauer kom att infogas i filosofin och hur pessimismen hos en generation av filosofer efter honom fick en tydlig begreppslig kärna, för att sedan mot bakgrund av denna utveckling diskutera Friedrich Nietzsches förhållande till pessimismen. Jag försökte i avhandlingen visa att Nietzsche från första början ställer sig avvisande till pessimismens anspråk, men att hans tänkande genom hela hans vuxna liv likväl tar avstamp från pessimismen. Pessimismen utgör kort sagt en negativ premiss som han i en rad avseenden försöker övervinna. I boken Förtvivlans filosofi (2010), tillkommen under en vistelse som post doc vid universitetet i Florens, undersökte jag sedan hur den italienske poeten och tänkaren Giacomo Leopardi, ett av den pessimistiska traditionens stora namn, togs emot i Skandinavien. I synnerhet diskuterade jag hur Vilhelm Ekelunds brottning med Leopardis tankar på ett avgörande sätt präglade den livsfilosofi som han utvecklade i sitt aforistiska författarskap. Leopardi var för Ekelund sinnebilden för en romantiskt-sjuklig författare, men han kom också att bli ett exempel på hur sjukligheten och känsligheten när den hålls i balans kan göras kreativ och livsbejakande.

Senast undersökte jag hur den viktigaste representanten för ett senare skede i pessimismens historia, den rumänske aforistikern Emil Cioran (1911–1995), använde sig av pessimismen. Jag har försökt visa hur Ciorans böcker, i vilka gång efter annan pessimistiska grundtankar ställs på sin spets, i själva verket är ett försök att övervinna pessimismen. Med antika förebilder (epikuréer och stoiker mest) försökte Cioran använda tanken på livets meningslöshet eller tanken på döden för att praktiskt hantera livets meningslöshet och skräcken för döden. Han tar avstånd från pessimismens filosofiska anspråk, och omvandlar den istället till en form av levnadskonst som låter honom (och läsaren) att hantera tillvaron och livet. Detta projekt, ”Misslyckandets metafysik: E. M. Cioran och pessimismen som levnadskonst” finansierades av Vetenskapsrådet och har nu resulterat i en bok, Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst som Ellerströms förlag i Lund gav ut i juni 2013.

Publikationer (ett urval):

  • Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst (Lund: Ellerströms förlag, 2013)
  • Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien (Lund: Ellerströms förlag, 2010)
  • Nietzsche and the Philosophy of Pessimism: A Study of Nietzsche’s Relation to the Pessimistic Tradition: Schopenhauer, Hartmann, Leopardi (Uppsala: Uppsala universitet, diss., 2007)
  • ”By the Open Sea – A Decadent Novel? Reconsidering Relationships Between Nietzsche, Strindberg, and Fin-de-Siècle Culture”, i: The International Strindberg: New Critical Essays, red. Anna Westerståhl Stenport (Evanston, Ill: Northwestern University Press, 2012)
  • ”Nietzsche läser Strindberg”, Strindbergiana 27 (2012)
  • ”Judaskyssar: Om den biografiska läsarten hos Schopenhauers lärjungar och kritiker”, Lychnos (2011)
  • ”Strindberg och Weininger”, Strindbergiana 26 (2011)
  • Uppslagsorden ”Pessimismus”, ”Ekel” och ”Dasein” i Nietzsche-Lexikon, red. Christian Niemeyer (Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 2009; andra upplaga 2011)

Senast uppdaterad: 10 januari 2019

Bokmärk och dela Tipsa