Utställning om den portugisiska diplomaten och poeten António Feijó på Stockholms universitet (Universitetsvägen 10, Södra huset, Hus B, 3 tr) tom den 22 december 2021.

Biografi
António Feijó (1859-1917) var en portugisisk poet och diplomat. Under sitt liv blev han förutom diplomat (han tillbringade 26 år i Stockholm) även känd som poet och som förespråkare för den litterära rörelsen ”parnassianismen".  

António Joaquim de Castro Feijó föddes i Ponte de Lima 1859. Han studerade juridik i Coimbra fram till 1882 och grundade 1880 den vetenskapliga och litterära tidskriften “Revista Científica e Literária de Coimbra”.

1886 utnämndes han efter en offentlig rekryteringsprocess till konsul och reste till Brasilien, först som attaché vid legationen i Rio de Janeiro och sedan som Portugals attaché i Rio Grande do Sul. 1888 blev han placerad vid konsulatet i Pernambuco.

1891 reste han till Stockholm, den "boreala staden", där han var tillförordnad generalkonsul och chargé d'affaires. 1900 utnämndes han till generalkonsul och chargé d'affaires i Stockholm och Köpenhamn i Danmark. Samma år gifte han sig med Maria Carmen Mercedes Joana Lewin, dotter till en svensk far och en ecuadoriansk mor. Efter unionsupplösningen 1905 utnämndes han 1906 till minister vid det norska hovet.

Han dog den 20 juni 1917, 58 år gammal, efter att ha blivit änkling två år tidigare. Hans begravning var en stor händelse i den svenska huvudstaden. Senare fördes hans kvarlevor, tillsammans med sin hustrus, med militära hedersbetygelser på ett av den Kungliga flottans fartyg från Stockholm till Lissabon. I november 1927 fördes parets kvarlevor, i en imponerande begravningsprocession som uppmärksammades mycket i nationell press, till Ponte de Lima, där de vilar på kyrkogården i skuggan av gravens inskription: "Kärleken förde dem samman och inte ens döden skilde dem åt".

António Feijó och Mercedes Lewin fick två barn och har ättlingar både i Portugal och i Sverige.

Foto:Vera Cristina Faias Fonseca de Carvalho, CLPs föreståndare vid Stockholms universitet. Portugals ambasdör Sara Martins, Ecuadors ambassadör Lautaro Pozo Malo samt Romklass prefekt Anders Bengtsson besöker utsällningen om António Feijó (1859-1917)

Se vidare videon från Portugals ambassad i Stockholm

António Feijó anlände till Stockholm i mars 1891 för att påbörja sitt arbete som generalkonsul. På grund av Vicomte Soto Maiors höga ålde, som var Portugals ambassadör i Sverig, tog han över ledningen av legationen tillfälligtvis och blev senare chargé d'affaires när hans framstående landsman avled 1894. Den 20 juni 1901 utnämndes António Feijó till “Portugals särskilda sändebud och befullmäktigade minister” vid hoven i Stockholm och Köpenhamn.

Till en början uppskattade Feijó det skandinaviska sättet att leva trots språkliga begränsningar. Det kulturella utbyte, som hans ställning möjliggjorde, gjorde honom intresserad av att studera skandinaviska metoder, i synnerhet gällande tillämpad utbildningspolitik som han systematiserade i sin rapport “A instrução popular na Suécia” (Folkbildning i Sverige) och som publicerades i början av 1900-talet. I detta dokument, som är tänkt att vara "ett användbart stöd för en framtida reform" av den nationella pedagogiska verksamheten, skissar António Feijó fram en bild som är grundad på erfarenhet, men strikt utifrån observationer av de existerande skolformerna, deras organisationsmodeller, de ämnen och kurser som ges, de studieplaner och de metoder som tillämpas, undervisningstider och de lärare som anställs och som han kompletterar med flera andra viktiga och informativa noteringar.

Som representant för Konungariket Portugal under den första fasen och som representant för Republiken Portugals regering, under den sista mandatperioden, skötte han sina uppgifter med värdighet och kompetens och har till exempel undertecknat "Portugals handelsavtal med Danmark och [ingripit] i handelsavtalen med Sverige och Norge". Han hanterade också med takt och skicklighet stunder av inrikespolitiska omvälvningar, särskilt unionsupplösningen, som slutgiltigt skilde de norska och svenska staterna åt, löste problem med import av portugisiskt vin till den danska huvudstaden och deltog i rörelsen för att stödja poeten och vännen Guerra Junqueiros kandidatur till Nobelpriset. Han försökte även motverka den skandinaviska pressens negativa kampanj som var en reaktion på händelserna efter kungamordet i Lissabon, som hade konsekvenser för den ömsesidiga handeln, och senare på inrättandet av republiken. Under sin vistelse i Norden tilldelades han Nordstjärneorden i Sverige och Serafimerkorset i Norge.

Som poet kopplas han vanligen till parnassianismen, en litterär rörelse som uppstod i Frankrike i slutet av 1800-talet och vars främsta ledstjärna är oppositionen mot realism och naturalism. Han utmärker sig för sin formella skicklighet, där han använder sig av varierande versformer och för en viss exotism som till exempel visar sig i bearbetningen av kinesiska dikter i verket "Cancioneiro Chinês" (1890).  Hans teman är ofta kopplade till en viss besvikelse, en känsla av förfall, sorg och till och med pessimism.

Främsta verk:

1880- Satyra Funambulesca (pseudonym “Fra – Diávolo”)
1882 - Transfigurações
1884 - Líricas e Opulentas
1885 - À Janela do Ocidente
1890 - Cancioneiro Chinês
1897 - Ilha dos Amores
1907 - Bailatas
1922 - Sol de Inverno
1926 - Novas Bailatas
1940 - Poesias completas