Katarina Winter och Johan Lindquist samtalade om sin medverkan i "This progress". Bronwyn Bailey-Charteris, projektledare för Accelerators forskarsamarbeten, modererade samtalet. Foto: Anna-Karin Landin
Katarina Winter och Johan Lindquist samtalade om sin medverkan i "This progress". Bronwyn Bailey-Charteris, projektledare för Accelerators forskarsamarbeten, modererade samtalet. Foto: Anna-Karin Landin

 

 Stefano Papazian, postdoktor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Alba Legarda Lisarri, doktorand vid Institutionen för geologiska vetenskaper och Barbara Wohlfarth, professor i kvartärgeologi vid Institutionen för geologiska vetenskaper medverkade i Accelerators första lunchsamtal. Therese Kellner modererade samtalet.
Stefano Papazian, postdoktor vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Alba Legarda Lisarri, doktorand vid Institutionen för geologiska vetenskaper och Barbara Wohlfarth, professor i kvartärgeologi vid Institutionen för geologiska vetenskaper medverkade i Accelerators första lunchsamtal. Therese Kellner modererade samtalet.

I lunchsamtalet 20 november om Cyprien Gallards utställning ”Overburden”, och mer specifikt filmen ”Ocean II Ocean”, har forskare bjudits in utifrån sin kunskap om geologiska tidsåldrar och havet. I filmen loopas scener av tunnelbanetåg i Moskva som speglas i 150 miljoner år gamla fossil, via en toalettspolning till arkivbilder av hur uttjänta tunnelbanevagnar från New York dumpas i havet.

Vad väcker det för tankar hos forskare, och hur kan det relatera till deras forskning? Det var temat för Accelerators allra första lunchsamtal. Samtalet kom att handla om allt från hur fossil representerar lång tid, hur dumpade tunnelbanevagnar kan representera både vårt undermedvetna och hur vi slänger metall utvunnen ur jorden utan att återvinna den, och att filmen är cyklisk – precis som geologi.

– Det finns mycket i filmen som resonerar med min forskning. Tid är en integrerad del av det jag gör, jag använder nutiden för att tolka vad jag ser i det förflutna, som jag använder för att förutsäga framtiden, säger Barbara Wohlfarth, professor i kvartärgeologi.  

Samtal som konst

I det andra lunchsamtalet, 3 december, om Tino Sehgals ”This progress” är förutsättningarna annorlunda. Här har forskarna inte bara sett verket, utan varit en aktiv del av det då de medverkat som två av de 50 ”tolkar” som mött besökarna i konsthallen. Konsten är helt immateriell och består av de samtal som uppstår. Båda forskarna fick en annan upplevelse än de förväntat sig från början. Katarina Winter, doktor i sociologi, berättar att hon använder mycket samtalsanalys i sin forskning, men blev tvungen att distansera sig från forskningen och bli mer personlig. Också Johan Lindquist, professor i socialantropologi, kände att han behövde ta ett steg tillbaka från forskningen, men att erfarenheten kan komma till användning senare.

– Jag har tänkt ganska mycket på verket i relation till min forskning. Mitt jobb handlar väldigt mycket om att lära sig om människors liv genom samtal, men jag är inte säker på att jag kommer att vilja skriva om det här. Jag vill inte förminska min upplevelse genom att reducera det till ett samhällsvetenskapligt problem eller perspektiv. Att medverka är en större del av ett intellektuellt livsprojekt, säger han.

Berika varandras arbete

Lunchsamtalen är en del av de publika samtal som Accelerator arrangerar för att koppla samman vetenskap och konst. Under 2020 kan besökare förvänta sig ett rikt utbud av samtalsserier. De är i sin tur en del av ett större projekt med att sammanföra konst och vetenskap – en del av Accelerators grundtanke.

– Jag tror att det berikar respektives process och arbete i stort. Det är inte bara att konstnärer ska få fakta av forskare eller att de ska illustrera forskning. Det är två fält som möter varandra. Konstnärer och forskare arbetar väldigt likt på många sätt, det är en slags upptäckandeprocess, säger Therese Kellner, konstintendent vid Accelerator.