Arvid Lundberg vid Socialantropologiska institutionen gjorde fältarbete i Jordanien under större delen av 2011 – året då nationella uppror inleddes i flera länder i Nordafrika och Mellanöstern. I avhandlingen som Arvid försvarade den 1 juni, ”Openness as Political Culture: The Arab Spring and the Jordanian Protest Movements”, beskrivs hur en ny typ av proteströrelser växte fram i Jordanien under arabiska våren, med krav på omfattande politiska reformer.
I den här intervjun berättar Arvid Lundberg om sin forskning och sitt fältarbete.
Den arabiska våren, så som den utspelades i Jordanien, skilde sig från en rad andra länder i regionen. Vilka var de största skillnaderna?
– Jordanien hade demonstrationer som begärde politiska reformer, men konflikten mellan regimen och proteströrelserna var inte lika tydlig som i länder som Tunisien och Egypten. Den jordanska kungafamiljen var inte associerad med korruption i samma utsträckning som Egyptens och Tunisiens presidentfamiljer, och Jordanien har inte det typ av smala minoritetsstyre som Syrien och Libyen hade, vars regimer var uppbyggda kring den familj, region, religiösa minoritet eller klan som den styrande familjen härstammade från. Den arabiska våren i Jordanien var betydligt mindre våldsam än den var i länder som Egypten och Bahrain; säkerhetstjänster använde aldrig skarpa vapen mot demonstranter. Den vanligaste effekten av de folkliga resningarna under den arabiska våren har inte varit en demokratisering utan att statsmakten fallit samman eller kraftigt försvagats; detta hände dock inte i Jordanien.
Hur växte proteströrelserna i Jordanien fram?
– De två vanligaste ideologierna bland de jordanska proteströrelserna var Muslimska brödraskapets form av islamism samt en nationalistisk ideologi, vilken vuxit fram bland två av regimens traditionella stöttepelare: de jordanska klanerna och militärmakten. Jordaniens politiska system är uppbyggt kring klaner, på samma sätt som det svenska är uppbyggd kring politiska partier och det egyptiska kring militären som institution. Mer specifikt så domineras Jordaniens politiska system och statsmakt av klaner som härstammar från Jordanien – medan landets majoritet utgörs av palestinska jordanier som inte är medlemmar i dessa klaner. Den jordanska kungafamiljen har av tradition en nära koppling till militären, till exempel är den nuvarande kungen utbildad officer. Till skillnad från många andra arabiska länder så har en lyckad militärkupp aldrig ägt rum i Jordanien. Men landets proteströrelser kom att domineras av klanmedlemmar och pensionerade militärer, alltså två grupper som historiskt sätt varit regimens stöttepelare. De var missnöjda med regimen och med vad de såg som ett ökat palestinskt inflytande i landet.
Du skriver om hur oppositionen i Jordanien försökte enas och samlas kring gemensamma mål och krav på landets ledning och de styrande. Men oppositionen och protesterna lyckades inte i sina försök att skapa förändring. I avhandlingen skriver du att detta delvis hade att göra med hur deras ledarskap samtalade/fattade beslut. Kan du utveckla detta?
– Ett återkommande mönster bland de politiska rörelser som uppstod i arabvärlden 2011 är att den enighet som ursprungligen uppvisades på gator och torg aldrig gav upphov till livskraftiga koalitioner utan med tiden löstes upp. Inom den jordanska oppositionen finns historiskt rotade konflikter mellan islamister och den mer sekulära oppositionen, liksom skiljelinjer mellan palestinier och transjordanier. Men i många fall var konflikter med ideologisk eller etnisk prägel snarare grundade i avsaknaden av en gemensam beslutsprocess. Ta som exempel den mest kände demonstrationen i Jordanien, som ägde rum i mars 2011. Oppositionen blev väldigt splittrad efter demonstrationen, och en av de vanligaste anklagelserna var att andra falanger hade brutit mot vad man innan demonstrationen hade kommit överens om att kräva. Men alla ledare hade helt olika bilder av vad man kommit överens om. Den här otydligheten grundades i hur mötena som planerade demonstrationen var strukturerade: Det fanns ingen formell beslutsprocess, och ingen skrev upp exakt vad man kommit överens om. Men än viktigare: Mötena var inte orienterade mot att formulera politiska krav, utan snarare mot var man skulle demonstrera och hur man skulle lösa logistiken. Det här gällde för nästan alla jordanska demonstrationer, och det var i sin tur grundat i än bredare politiska mönster. Landets parlamentariker väljs nästan aldrig på grund av deras politiska idéer eller politiska program, utan genom att erbjuda tjänster till väljare från deras egen klan eller den stad eller by de kommer ifrån. Den klientelism och de auktoritära mönster som finns i det politiska systemet fanns också inom proteströrelserna.
I avhandlingen har du tittat på “infitāḥ” (öppenhet) som en kulturell strömning/rörelse. Vad tillför detta för förståelsen av den arabiska våren både så som den utspelades i Jordanien och i andra länder?
– Sedan 90-talet har demokratiforskningen kommit att skifta fokus från konstitutioner, val och andra formella institutioner till demokratins sociala och kulturella förutsättningar. Arabiska våren är ännu ett exempel på att demokratisering inte alltid kan skapas genom revolter mot en auktoritär regim, utan är beroende av långsammare förändringar. Men vad består sådana förändringar av mer exakt? Det är här som infitāḥ (öppenhet) är ett intressant begrepp. En grupp politiska aktivister började under Jordaniens arabiska vår reflektera över svårigheten att få till diskussioner och förhandlingar inom proteströrelserna och mellan proteströrelserna och regimen, och de kom då att betona vikten av öppenhet – ett mer dialogiskt sätt att agera politiskt. Med framväxten av öppenhet som ett politiskt tema blir det möjligt att se likheter mellan aktiviteter på torg, skolor och kaféer, vilka alla benämndes med ordet infitāḥ. I delar av den jordanska utbildningssektorn refererade infitāḥ redan till en form av pedagogik som introducerats efter Jordaniens politiska liberalisering 1989–1992. Dessutom användes ordet för att beskriva platser: Vissa kaféer, universitetsområden och gator sägs ha infitāḥ. Det här erbjuder en konkret möjlighet att studera hur politik är kopplat till olika former av utbildning och socialt liv.
Arvid Lundberg försvarade sin avhandling ”Openness as Political Culture: The Arab Spring and the Jordanian Protest Movements” fredagen den 1 juni. Opponent: Daniele Cantini, Institute of Asian and Oriental Studies, University of Zurich.