För sin avhandling ”En lektion i gemenskap: Ordning och (o)reda bland lärare i Malmö och Marseille” har Jannete Hentati gjort fältarbete bland lärare på högstadieskolor i Malmö och Marseille. Med fokus på lärarnas uppdrag att forma och fostra ”goda” medborgare för en nationell gemenskap ger studien en inblick i de svårigheter som lärarna upplever som besvärande i relation till sitt arbete och hur de försöker få sin yrkesvardag att gå ihop.
I den här intervjun berättar Jannete Hentati bland annat om lärarnas klagan, sitt eget fältarbete och skrivprocess, och varför det är svårt att omsätta lärarnas strävan efter fastslagna visioner och mål om gemensamt liv till verklighet.
Lärarna som ingår i din studie ser som en av sina uppgifter att forma och fostra elever till demokratiska och ansvarsfulla ”goda” medborgare för en nationell gemenskap och sammanhållning i Sverige och i Frankrike. De delar en stark vilja att vara till nytta och förväntar sig spela en stor roll för det gemensamma i de respektive länderna. Varifrån kommer denna förväntan?
– Det är en förväntan som mynnar ur den förståelse som lärarna i min studie har för sitt eget medborgardanande uppdrag. Enligt de officiella riktlinjer som i Sverige och Frankrike sätter ramarna för läraryrket och skolans verksamhet bär lärare ett ansvar för att forma och fostra ”goda” medborgare av sina elever. Det ansvaret, visar min studie, är många lärare också själva måna om att understryka. De ger rentav uttryck för en väldigt stark tilltro till det egna arbetet som nödvändigt för att en nationellt långsiktig gemenskap ska kunna etableras och upprätthållas. Som lärarna ser på saken bidrar deras försök att forma och fostra ”goda” medborgare av sina elever till uppbyggnaden av det gemensamma livet i samhället i stort. Det tyder på att lärarna har en funktionalistiskt infärgad förståelse för sitt uppdrag. En förståelse som utgår ifrån en syn på lärarens arbete som en social funktion, eller en mekanism i upprätthållandet av ett större system, och som kommer till uttryck bland annat i deras förväntan om att, genom sitt dagliga arbete, vara till nytta för samhällets stabilitet och fortlevnad över längre tid.
När du beskriver hur lärarna anstränger sig för att göra ett bra jobb men upplever att deras arbete försvåras eller till och med motarbetas använder du dig av begreppet korstryck. Varför valde du det ordet och vad innebär det för lärarna att finna sig inpressade i ett korstryck?
– I sitt arbete med att forma och fostra ”goda” medborgare utgår lärarna från en viss vision om gemensamt liv, som de i förhållande till sina elever försöker omsätta till verklighet. I Malmö strävar lärarna efter att eleverna ska lära sig ”leva ihop”. I Marseille strävar de efter att eleverna ska lära sig vikten av att vivre ensemble (ung. leva tillsammans). Det är när dessa visioner stöter samman med den verklighet där de är tänkta att realiseras som det korstryck jag talar om uppstår. I min avhandling använder jag alltså korstrycket som en metafor för den situation som lärarna finner sig inpressade i så snart de upplever det svårt att få vision och verklighet att gå ihop, när de upplever sig möta hinder och motstånd i sitt arbete. Det gör det möjligt för mig att sätta fingret på de spänningar som alstras ur lärarnas vilja att vara till nytta för en nationellt långsiktig gemenskap, liksom de sätt som lärarna på egen hand försöker begripliggöra och brottas med dessa spänningar.
Vad menar lärarna att en ”god” medborgare är, och vad ryms i deras visioner om det gemensamma?
– Enligt lärarna i Malmö karakteriseras en ”god” medborgare i första hand av sin tilltro till den svenska demokratin, och till en gemenskap där samstämmig acceptans för skillnad och oliktänkande utgör en viktig grund. Här menar lärarna att elever – för att bli ”goda” medborgare – måste ta till sig ”det svenska samhällets värdegrund”, till vilken de knyter idéer om bland annat jämlikhet, jämställdhet och yttrandefrihet. Genom ömsesidiga samtal och förtroendefulla relationer försöker de se till att eleverna på detta sätt lär sig ”leva ihop”.
I Marseille menar lärarna att en ”god” medborgare känns igen genom sin respekt för den franska republikens lagar och regler, och till en gemenskap där ansvaret och de individuella förpliktelserna gentemot kollektivet alltid går före andra lojaliteter och privata anspråk. Här anser lärarna att elever – för att bli ”goda” medborgare – måste rätta sig efter den franska ”Republikens värden”, till vilka de räknar bland annat frihet, jämlikhet och broderskap men också laïcité (den karakteristiskt franska sekularismen) och l’indivisibilité (idén och idealet om den franska republikens odelbara enhet). Genom upplysning och dokumentbaserad information försöker de se till att eleverna på detta sätt lär sig vivre ensemble, det vill säga leva tillsammans.
Så ser de visioner ut som lärarna i Malmö respektive Marseille försöker omsätta till verklighet i sitt arbete.
När blir det ”oreda” i lärarnas yrkesvardag och hur väljer lärarna att skapa ”ordning”?
– Jag använder mig av begreppen ordning och oreda som teoretisk utgångspunkt i mitt försök att förstå hur lärarna i Malmö och Marseille handskas med de slitningar som de upplever som försvårande för sitt arbete. Oreda står för de påfrestningar och friktioner som lärarna själva anger som orsak till de fall då de upplever det svårt att få vision och verklighet att gå ihop. Ordning står för de sätt som lärarna parallellt försöker jämka mellan dessa två. Utifrån lärarnas perspektiv infinner sig oredan så snart ordningen som de arbetar för att etablera och upprätthålla utmanas, eller på annat sätt ställs inför hård press. I dessa lägen gör lärarna vad de kan för att på nytt bringa ordning i sin yrkesvardag. Det gör de genom att samtidigt klaga över sin arbetssituation och på olika sätt försöka påverka densamma till det bättre.
I din avhandling hörs lärarnas missnöjesyttringar och klagan. Vad klagar de på? Hur ska vi förstå deras klagan?
– Trots att de svenska och franska lärarnas yrkesrelaterade villkor och förutsättningar i flera avseenden skiljer sig åt visar min studie att lärare i både Malmö och Marseille uttrycker visst missnöje med sin arbetssituation. De klagar dessutom över liknande saker. I bägge städer menar lärare att de lider av alltför hög stress och press i vardagen och förklarar detta mot bakgrund av att förutsättningarna och villkoren för deras yrkesutövning på senare år har försämrats. Här hänvisar de till vad de upplever som en över tid förhöjd arbetsbelastning och ökad brist på tid och ork, ett stigande antal elever som inte alltid gör så som förväntas av dem och ett yrkesansvar som bara tycks växa sig större och större i omfång och räckvidd.
Klagan avfärdas ofta som självömkan, som ett sätt för människor att projiciera sina brister på andra för att på så vis avskriva sig eget ansvar. Jag menar att klagan också bör förstås som ett sätt för en del att rikta kritik mot de förutsättningar och villkor som råder i ett visst sammanhang. Att klaga handlar i de svenska och franska lärarnas fall inte främst om självömkan. Det handlar snarare om ett försök att begripliggöra och bringa ordning i sin yrkesvardag. Genom att klaga kommunicerar lärarna vad de själva anser vara felet med sin situation och hur de tycker att denna situation istället borde vara utformad. På så vis verkar lärarnas klagan som ett slags moraliskt arbete. Ett arbete genom vilket de drar gränser för vad de betraktar som normalt respektive avvikande, och utifrån vilket de sedan försöker värna och vakta över det som de definierar som normalt. Det, menar jag, är ett arbete som för lärarna ger sammanhang och mening till de egna levda yrkeserfarenheterna, och som också hjälper dem ta viss kontroll över de slitningar som de menar försvårar deras arbete.
I din avhandling skriver du om ”bångstyriga barn” – elever som lärarna uppfattar som svåra att forma och fostra till ”goda” medborgare, för att de inte alltid rättar sig efter de normerande idéer och beteenden som lärarna uppmanar till. Förklaringar till dessa elevers beteende hittar de lärare du talat med i samhällets struktur i stort (som en del i samhällsutvecklingen), och inte i skolan. Samtidigt tar sig lärarna an också dessa barn i strävan att ”fostra” samtliga elever. Hur resonerar lärarna kring det?
– Bångstyriga barn ska förstås som en metafor för de elever som lärarna upplever som problematiska att ha att göra med. De som inte alltid gör vad som förväntas av dem, eller som inte delar de värden och värderingar som lärarna förklarar som nödvändiga för en nationellt långsiktig gemenskap. Majoriteten av lärarna i min studie härleder de bångstyriga barnens beteenden till omständigheter som ligger bortom den enskilde lärarens direkta kontroll och påverkan. De anser sig alltså inte förmögna att helt på egen hand råda bot på de problem som de menar ligger till grund för dessa elevers motsträviga uppträdande. Här hänvisar lärarna till alltifrån invandring, arbetslöshet, fattigdom och skilsmässor till neuropsykiatriska och psykiska diagnoser samt partipolitiska omprioriteringar av olika slag. I detta avseende betraktar de skeendena i skolan som en spegling av samhällstillståndet i stort. Någonting som ingav flera av dem en känsla av maktlöshet inför sitt uppdrag att forma och fostra samtliga elever till ”goda” medborgare. Ändå var detta vad de i sitt löpande arbete försökte göra.
I sin strävan efter att omsätta sin vision om gemensamt liv till verklighet tillämpade lärarna i både Malmö och Marseille en rad tillrättaläggande åtgärder (stöd men också sanktioner) för att korrigera de bångstyriga barnens avvikande beteenden. Även i de fall då de förklarar dessa problem som relaterade till faktorer de själva inte rår på att förändra visar min studie att lärare anser det viktigt att fortsatt försöka påverka de elever som inte givet anpassar sig till lärarnas respektive vision om gemensamt liv. Bara så, menar lärarna, har de fortsatt en chans att ”reparera” och på så vis förbättra samhället på lång sikt.
Beskriv ditt fältarbete och skrivprocess. Var det självklart att leta efter svar på de frågeställningar som den färdiga avhandlingen kom att handla om?
– Jag genomförde mitt fältarbete på två olika högstadieskolor i Malmö och Marseille. Det pågick i omväxlande längre och kortare perioder från 2011 till 2015. Den huvudsakliga delen ägde rum under 2012, då jag stannade en termin i vardera stad. Under de terminerna följde jag mina lärare i hasorna i stort sett varje arbetsdag i veckan, måndag till fredag. Till en början var jag framför allt inställd på att utforska hur lärarna arbetade med frågor rörande medborgarskap och nationell gemenskap i sin undervisning. Under tiden för mitt fältarbete blev det dock tydligt för mig att detta var frågor som inte enbart behandlades i klassrummen. De diskuterades även på personalmöten och lunchraster. Därför skiftade jag ganska snart fokus från lärarnas undervisning till deras vidare uppdrag att forma och fostra ”goda” medborgare. Ju större insikt jag fick för komplexiteten i lärarnas yrkesvardag, desto mer öppna blev också mina frågor.
Det var först senare, i bearbetningen av mitt fältmaterial, som jag på nytt kunde spetsa till mina frågeställningar. Detta dessutom efter att jag haft möjlighet att åka fram och tillbaka några gånger mellan Malmö, Marseille och mitt skrivbord på universitetet. Genom att löpande växla mellan fältarbete och fördjupade litteraturstudier och samtal med andra forskare växte det fokus fram som den färdiga avhandlingen nu omfattar. Att sedan analysera och skriva fram lärarnas samtidiga missnöje och vilja att vara till nytta i sitt arbete har varit en minst lika lång process som att under mitt fältarbete få syn på de spänningar som präglar deras yrkesvardag.
Varför valde du att göra ditt fältarbete i just Malmö och Marseille?
– Malmö och Marseille är två städer som jag själv tidigare varit bosatt i, och som jag redan innan jag påbörjade mina doktorandstudier tyckte påminde en del om varandra. Inte minst ifråga om hur de brukar framställas och diskuteras i den mediala debatten i sina respektive länder. Det vill säga som fattiga, farliga och främmande. Men också som spännande och lite exotiska. Inte riktigt som resten av Sverige/Frankrike. Med ett tidigt intresse för hur frågor om medborgarskap och nationell gemenskap behandlades inom skolans undervisning så hoppades jag att ett fältarbete på plats i Malmö och Marseille – dessa två städer som så ofta tenderar att betraktas som nationellt avvikande – skulle kunna ge en hel del intressant material att jobba vidare med. Jag kunde inte ha haft mer rätt. Vad min studie visar är att lärarnas egna beskrivningar av den stad där de arbetar till viss del influeras av hur staden i stort diskuteras i svensk respektive fransk media.
Genom lärarnas beskrivningar av Malmö och Marseille framträder dessa städer som på samma gång ”delade” och ”blandade”. ”Blandad”, menade lärarna, är staden främst i de områden där invånare av diverse tillskrivet etniska bakgrunder och socioekonomiska levnadsvillkor förmår samsas med varandra om det gemensamma levnadsutrymmet. ”Delad” är den i de områden där dessa olika inringade grupper istället uppfattas leva åtskilda från varandra. Dessa beskrivningar ger oss värdefulla inblickar i vad för slags samhälle som lärarna själva betraktar som idealt, och vad de omvänt anstränger sig för att i sitt arbete motverka och stävja. Utifrån lärarnas sätt att se på saken är ”blandad” bra och ”delat” dåligt. Alltså utgör det ideala samhället, enligt lärarna i min studie, ett samhälle där invånare av alla slags kategorier ser till att leva och hålla samman, istället för att röra sig åt olika håll och på så vis fjärmas från varandra. Detta försöker lärarna jobba mot även i sitt arbete med att forma och fostra ”goda” medborgare av sina elever.
På viket sätt gjorde en jämförelse av lärares yrkesvardag i Malmö och Marseille att du fick en större förståelse för och kunskap om lärarnas situation på skolorna i de båda städerna där du gjorde din studie?
– Först och främst är det viktigt att påpeka att den jämförelse som genomsyrar min studie inte är att definiera som kontrasterande. Det betyder att jag i min avhandling inte redogör för vad som i termer av likhet och skillnad särskilt utmärker de svenska lärarnas yrkesvardag från de franska och tvärtom. Istället har jag ansträngt mig för att relatera och binda samman de svenska och franska lärarnas uppfattningar om och upplevelser av den egna yrkesvardagen med varandra. Jag har alltså använt mig av de svenska lärarna för att bättre förstå de franska, och de franska lärarna för att bättre förstå de svenska. På detta vis har jag försökt se och utforska de svenska och franska lärarnas arbetsrelaterade strävanden och stretanden genom varandra. Detta har hjälpt mig att teckna en mer komplex bild av vad det innebär för rad olika lärare i Malmö och Marseille att i det löpande arbetet stå ansvariga för att forma och fostra ”goda” medborgare för en nationellt långsiktig gemenskap. Genom att i huvudsak binda samman de svenska och franska lärarnas vardag med varandra har jag fått upp ögonen för mönster som troligtvis skulle ha gått mig förbi om jag bara hade studerat den ena gruppen lärare. Eller om jag i min jämförelse istället hade begränsat mig till ett kontrasterande perspektiv.
Avhandlingen visar att lärarnas strävan efter vissa på förhand fastslagna visioner och mål om gemensamt liv inte alltid är så enkel – målen går inte alltid att realisera när lärarna måste förhålla sig till en ”bökig” verklighet. Vad menar du att en insikt om detta ger oss?
– Att förståelsen för lärares dagliga arbete inte tjänar på att reduceras till varken en social funktion eller en linjär och enkelriktad produktionsprocess. Lärares arbete – inte minst deras medborgardanande arbete – ska mycket hellre begripas som en stundtals irreguljär strävansprocess där undantag och avvikelser från önskad ordning känns vid som en given del av lärarens yrkesvardag. Begripen som en strävansprocess blir dessutom de visioner om gemensamt liv som lärarna i min studie strävar efter att omsätta till verklighet mycket enklare att se för vad de är, än för vad de allt som oftast tenderar att framhållas som. De utgör vissa idealiserade och normerande riktpunkter att ta sikte mot, inte en orubblig värdegemenskap som elever helt utan vidare kan inlemmas i. Det i sin tur väcker frågor om hur vi kan förstå och närma oss idén om det gemensamma på andra sätt än genom att idealisera detta som en sömlös och helt igenom friktionsfri helhet.
Mer information
Jannete Hentati försvarar sin avhandling ”En lektion i gemenskap: Ordning och (o)reda bland lärare i Malmö och Marseille” fredagen den 8 september, kl. 10.00 i Nordenskiöldsalen, Geovetenskapens hus. Opponent: Kristina Gustafsson, docent, Institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet.