Vad har gått fel vid Europas södra gränser – och vem bär ansvaret? frågar Ruben Andersson i den nya boken. Utifrån ett mobilt fältarbete ger han en unik etnografisk inblick i Europas avancerade gränsindustri – och visar hur dess ”kamp mot den irreguljära migrationen” har skapat absurda incitament med förödande konsekvenser.
Här följer en intervju med Ruben Andersson.
Vilka är de viktigaste aktörerna i ”gränsindustrin”?
Europas gränspoliser, tillsammans med EU:s gränsbyrå Frontex, har gått i bräschen vad gäller ”innovationer” inom gränskontroll, och har på så vis hjälpt till att göra ”kampen mot den irreguljära migrationen” till en prioritet. Men de är långt ifrån ensamma. Försvarsindustrin skapar en marknad för sina nya produkter inom gränsövervakning, koordination och kontroll, utvecklade med hjälp av europeiska forskningspengar. Internationella organisationer och forskningsinstitut har likaså inflytande inom policyområdet, om än inte lika mycket som de skulle vilja; allt större har däremot Europas afrikanska ”partners” och, förstås, europeiska beslutsfattare. För industrin är alltigenom politisk – den styrs av kortsiktiga mål och mediehysterin kring ”migrantinvasionen”. Därför är en av industrins allra viktigaste aktörer medierna, trots att de gärna ser sig som utomstående observatörer.
Vad gör industrin med den ”illegala” migranten?
Den kanske viktigaste aspekten av gränsindustrin är att den fokuserar på en ytterst liten del av all migration till Europa: de resenärer som anländer via sjö- och landvägen. Gränsindustrin gör deras ankomst till en show, ett spektakel. I Italien 2011, till exempel, höll Berlusconi kvar migranter på den lilla ön Lampedusa, framför Europas alla tevekameror. Kaos vid gränsen pockar på resten av Europas uppmärksamhet – vilket ofta betyder mer pengar eller andra eftergifter, en taktik som används på liknande sätt av afrikanska samarbetspartners. Migranterna är dock långt ifrån passiva i detta spel. De är väl medvetna om riskerna som de tar, och ändrar sina färdvägar i takt med industrins senaste metoder. Det är denna dynamik som skapat alltmer spektakulära fenomen vid gränserna – vilket i sin tur ger industrin ytterligare resurser.
Hur gjorde du ditt fältarbete för boken?
Jag bestämde mig tidigt för att göra en etnografisk studie på resande fot snarare än att vara förankrad på en plats, i en gränsstad till exempel, vilket är vanligare inom antropologin. Tanken var till en början att följa migranterna på delar av deras resor genom Saharaöknen och Nordafrika, men i slutändan följde jag istället gränsindustrin och dess interaktioner med migranterna. Det betydde bland annat några månader bland utvisade migranter, hjälparbetare och poliser i Senegal; volontärjobb och forskning på ett läger för nyanlända migranter i den spanska enklaven Ceuta; resor längs utvisningsrutten i Marocko och Mali; samt besök på Europas nya kontrollcenter för gränsövervakning, framförallt i Spanien men också på Frontex högkvarter i Warszawa.
På vilket sätt har EU:s ökade gränsbevakning i Sydeuropa och andra initiativ som t.ex. ökat samarbete med länder i Nordafrika bidragit till de problem som man säger sig vilja förhindra?
Europas makthavare och gränspoliser är övertygade om att vägen framåt i ”kampen mot den irreguljära migrationen” är via samarbete med icke-europeiska länder. Men dessa initiativ är kontraproduktiva på värsta möjliga sätt. Migration har blivit ett påtryckningsmedel för speciellt nordafrikanska stater, i en dynamik som nog bäst illustrerades av Khaddafi, när han 2010 bad om fem miljarder euro om året för att förhindra att Europa ”blir svart”. Problemet är att när man lägger ut gränskontrollerna ”på entreprenad” så skapas absurda incitament för afrikanska politiker och säkerhetsstyrkor. Urskillningslösa utvisningar, razzior och trakasserier blir vardag för afrikaner från söder om Sahara, som alltmer ses som ”illegala” per definition – och som agerar därefter, allt desperatare att fly norrut. På så vis skapar gränsindustrin precis det den säger sig bekämpa: mer ”illegal” invandring, i allt desperatare former.
Vilka åtgärder skulle du vilja se för att förändra den nuvarande situationen för migranter från Afrika till Europa?
En nertrappning måste ske på alla plan, först och främst i hur våra politiker och medier pratar om båtmigration som en kris och en invasion. Likaså i samarbetet med icke-europeiska länder, så att migranter inte längre kan användas som påtryckningsmedel och handelsvara. Det samma gäller på europeiskt nivå, inte minst vad gäller försvarslobbyn och gränspoliserna, som fått en livlina via ”kampen mot irreguljär migration”. Vad gäller positiva insatser så behövs det förstås också fler politiska initiativ dels för att avlasta de fattiga länder som tar emot den överväldigande majoriteten av världens flyktingar, dels för att skapa lagliga vägar till Europa för lågutbildade arbetare. Det är osannolikt att något av detta kommer att ske, men det måste till inte minst för Europas skull – när kontinenten åldras så behöver vi sannerligen fler unga förmågor, och ett stängt Europa skapar spänningar i relationen med andra regioner.
Berätta om ditt nuvarande forskningsprojekt.
Jag forskar nu om internationella interventioner i den region som många av de migranter jag träffat kommer ifrån – Mali och Sahelområdet söder om Sahara. Sedan 2011 har Mali genomlevt en rad traumatiska händelser: rebelluppror, statskupp, islamistisk ockupation av norra Mali samt franskt militärt ingripande, följt av en FN-mission. Jag är intresserad av hur framförallt humanitära och militära aktörer tar sig an arbetet i ett så pass ”riskfyllt” område som norra Mali. Hur prioriterar de sina insatser när hjälparbetare riskerar att hamna i skottlinjen? Vad sker när vissa ”riskfrågor”, inte minst terrorism och migration, överskuggar mer långsiktiga risker såsom klimatförändring och kronisk undernäring? Jag kom precis tillbaka från Mali där krisen är långt ifrån över, och där många nu ställer sig frågan om de internationella insatserna överhuvudtaget hjälper.
Absurda drivkrafter. För många gränsstyrkor, företag och organisationer utgör migrationen nu inkomstkälla och existensberättigande. En förvrängd bild av ”invasion” torgförs och används som påtryckningsmedel. Säkerhetslösningarna måste trappas ned, skriver Ruben Andersson i en debattartikel i Dagens Nyheter (2014-08-05).
Debattartikeln har också publicerats i spanska El Pais (2014-08-20) och i Financial Times (2014-08-26).
Ruben Andersson tilldelades nyligen 2014 Maria Baganha Dissertation Award. Läs mer om priset.