Ivana Maček är sedan januari 2014 universitetslektor i socialantropologi vid Stockholms universitet. Hennes senaste bok ”Engaging Violence Trauma, memory and representation” (red. Ivana Maček, Routledge, 2014) är resultatet av ett internationellt och tvärdisciplinärt symposium som Ivana och hennes dåvarande kollegor vid Hugo Valentin Centrum organiserade 2012.
Vid Hugo Valentin Centrum bedrivs forskning och undervisning kring Förintelsen och folkmord. Ivana och hennes kollegor upptäckte att de alla hade drabbats hårt av sitt arbete. De började utbyta erfarenheter och bildade nätverket TRAST för alla som arbetar med material om svåra erfarenheter av massivt politiskt våld. Resultatet av symposiet finns nu presenterade i bokform.
I boken finns en rad olika discipliner inklusive antropologi, klinisk psykologi, historia, idéhistoria, religionsvetenskap, socialpsykologi och sociologi representerade. ”Engaging Violence Trauma, memory and representation” undersöker hur forskare, studenter och yrkesverksamma som arbetar med våld handskas med de oundvikliga känslomässiga påfrestningar och trauma som de upplever. Varje kapitel bygger på personliga historier och flera kapitelförfattare föreslår nya teoretiska och metodologiska begrepp för att undersöka emotionella reaktioner på forskning om massivt politiskt våld.
I den här intervjun berättar Ivana om boken och hennes pågående forskning om överföring av krigserfarenheter bland bosnier i Sverige.
Du skriver i det inledande kapitlet om bokens titel ”Engaging violence” som kan läsas som våld som griper tag, nästan angriper den som får höra eller läsa om det. Vad händer med forskare som till exempel tar del av vittnesmål från personer som utsatts för massivt politiskt våld? Vilka verktyg behövs för att forska om massivt våld, folkmord?
– Våldet griper tag i oss av olika anledningar – den främsta, tror jag, är att det anslår en existentiell ton, det handlar om liv eller död, och att vi blir starkt engagerade är ett adekvat överlevnadsfenomen. Av samma anledning kan det vara svårt att sluta engageras eller fascineras av våldet – det går emot vår känsla för vad som verkligen är viktigt, nämligen liv och död. Det är det vi menar med att vi är engagerade i våldet (”engaged”) och att våldet griper tag i oss (”engage”).
Vidare kan man säga att det alltid handlar om väldigt starka känslor när man tar del av det som personer som har upplevt massivt politiskt våld har varit med om. Det är, dock, inte alltid uppenbart och vi behöver inte ens vara medvetna om det i stunden. Anledningen till det är egentligen ganska enkelt:
De flesta människor uppfattar den andres emotionella tillstånd, även när den inte är direkt uttryckt; t.ex. kan vi förstå att någon är väldigt arg eller förkrossad, även om de ler när de berättar om det som har hänt dem. Det här kan vara mer eller mindre medvetet hos den som lyssnar. Spontant har vi två strategier när vi möter starka affekter – antigen så känner vi dem, eller så försöker vi skydda oss från dem.
Som forskare har vi till uppgift att förstå andra människor, och om de har utsatts för massivt politiskt våld är deras vittnesmål oftast emotionellt laddade, på gränsen till det outhärdliga. Om vi då som forskare skyddar oss från det outhärdliga innehållet, går vi miste om viktigt kunskap. Om vi istället tillåter oss att dras in i de känslor som är svåra att stå ut med och bära (t.ex. skräck för förintelse, raseri, eller bottenlös sorg), så blir det svårt att stå ut med sådant material, och både vi personligen och vår forskning blir lidande.
Vid Hugo Valentin Centrum, där jag arbetade innan jag kom till Socialantropologiska institutionen i januari 2014, bedrev vi forskning och undervisning kring Förintelsen och Folkmord. Vi var tre kollegor som upptäckte att vi alla hade drabbats hårt av vårt arbete. Vi började utbyta våra erfarenheter, bildade ett nätverk för alla som arbetar med material om svåra erfarenheter av massivt politiskt våld (TRAST), och 2012 organiserade vi ett internationellt och tvärdisciplinärt symposium på temat.
Resultat av symposiet är presenterade nu i bokform och innehåller bl.a. beskrivning av några verktyg som vi kan använda oss av som forskare för att kunna klara av den här typen av forskning på bästa möjliga sätt. En av våra grundtankar är att vi kan använda våra reaktioner, också de obegripliga svåra känsloreaktionerna, för att bättre förstå människor som vi pratar med; med andra ord, våra reaktioner blir en del av vårt material. Men eftersom det är väldigt påfrestande, ofta på gränsen och ibland över gränsen till det som går att stå ut med, behöver vi kunna vara flexibla i vårt jobb: vi behöver kunna känna in, men också tillåta oss att hålla distans.
Vi behöver pendla mellan jobbet och resten av våra liv. Distansen kan vara geografisk, tidsmässigt, eller emotionell. Ibland behöver vi helt enkelt ta paus utan att känna dåligt samvete.
Det handlar också om att lära sig att aktivt hålla en balans mellan de tärande och destruktiva erfarenheterna och upplevelser, och de positiva och kreativa. T.ex. om vi börjar känna oss deppiga eller illa till mods efter längre arbete med massivt politiskt våld är det nog dags att göra något annat: gå hem till vårt privata liv; läsa en bok, se en film, eller lyssna på musik; gå till gymmet, meditera, eller bara ta in naturen. Ibland behöver man varva jobbet med våld med annan typ av jobb, något som kan vara organisatorisk svårt om den här förståelsen inte finns på organisationsnivå.
Olika forskare beskriver i volymen några sätt som de har använt för att klara det här jobbet. En syntes finns i min introduktion, medan psykologen och terapeuten Laurie Pearlman ger en psykologisk förankrad genomgång i sitt kapitel.
På vilket sätt kan forskarens personliga reaktioner på det här svåra ämnet leda till en ökad kunskap om det? Varför är det viktigt att låta det personliga få ta plats i forskningen?
– Våra personliga reaktioner har alltid något att göra med materialet som vi studerar. Men, relationen är inte alltid bokstavlig eller enkel. Vi kan bli väldigt ledsna av något i materialet som mer eller mindre omedvetet påminner oss om någon stor förlust i vårt eget liv. Vi behöver träna oss på att urskilja våra egna erfarenheter från andras. En liknelse kan göras med vissa människor som blir väldigt ledsna och gråter högljutt på en begravning av en bekant medan den närmsta familjen sitter mer tystlåten. Det betyder inte att familjen inte sörjer mer. Ibland kan vi forskare reagera som den högt gråtande personen och då är det viktigt att vara medveten om det. Men, i så gott som alla sådana situationer, kan vi räkna med att vi har ”plockat upp” en känsla som ändå finns där, fast den inte är synlig. Den känslan kanske inte är exakt, men metodologiskt är det, i de allra festa fallen, viktigt att följa upp den och se vad den kan ha handlat om för de människor vi försöker förstå, dvs. vad det säger oss som en del av vårt material.
När det personliga tar plats i forskningen får vi helt enkelt en mer helhetlig bild av människor och olika sociala fenomen. I fallet politiskt våld är det lätt att isolera de överväldigande känslorna och istället ägna sig åt siffror och definitioner, t.ex. hur många döda det ska finnas för att konflikten ska kunna kallas för ”krig”. Det är också vanligt att beskriva politiska och sociala processer som helt rationella och logiska. Den här beskrivningen är, dock, bara en del av de verkligheter vi försöker förstå. För dem som har erfarenhet av massivt politiskt våld – inklusive forskarna och andra vittnen – kan den te sig förenklande, cynisk, meningslös eller i bästa fall inadekvat. Det som fattas är just det omedvetna, irrationella, och känslomässiga komponenten i processer.
Händer det att man som forskare ”stänger av” och varken kan eller tillåter sig visa några känslor?
– Ja, det är, som jag sa, vanligt. Att man ”stänger av” beror på våra inbyggda försvarsmekanismer – för att inte bli psykiskt överbelastade och därmed skadade, stänger vi av det mest jobbiga psykiska materialet. Så länge forskaren har förmåga till en psykisk flexibilitet, till att öppna sig för materialet, men också dra sig ur dess påverkan, ”släppa in och stänga av”, så är vår förmåga till att ”stänga av” funktionell och nödvändig.
Kunskapsproblem uppstår om den här avstängningen är långvarig, eller systematisk. Man kan ”gömma sig bakom” strikt formulerade datainsamlings- och analysmetoder, så som t.ex. Katherine Bischoping beskriver inledningsvis i sitt kapitel. Som jag nämnde tidigare, kan man också producera en kunskap om logiska och rationella sociala processer, med stöd av siffror och klanderfria definitioner. Flera forskare i volymen berättar också om hur de kände sig främmande inför sina forskningsresultat och forskningen kunde te sig mer och mer meningslös när känslorna förblev avstängda en längre tid.
Du blev docent vid Uppsala universitet 2009, och legitimerad psykoterapeut 2010. Ditt nya forskningsprojekt heter ”Transgenerationell överföring av krigserfarenheter bland bosnier i Sverige - en studie i psykologisk antropologi”. Berätta lite om projektet och vad du hoppas att dina studier ska leda fram till.
– Vi vet att barn, även när de är födda och lever i fred, påverkas av föräldrarnas erfarenheter av massivt politiskt våld. Vi vet också att, oavsett om föräldrarna pratar mycket om vad de har varit med om eller är helt tysta, är det sättet som de gör det på som påverkar barnen mest. Med andra ord, den meningsbärande överföringen av erfarenheter av våld går via de ordlösa vägarna. Det här ger skapar en del metodologiska problem som jag hoppas kunna lösa genom att utveckla nya fältarbetsmetoder som är en kombination av den antropologiska deltagande observationen och psykologiska medvetenheten om affekter, anknytningsmönster och mentaliseringen. Dessutom har vi på Socialantropologiska institutionen ett ganska avancerat visuellt labb, och några av mina kollegor använder sig redan av visuella insamlings- och presentationsmetoder. Den visuella metoden passar väldigt bra på det ”ordlösa” materialet som är en central del av projektet. Därför kommer jag att använda mig av videoinspelningar som komplement till deltagande observation och semi-strukturerade intervjuer.
Vidare, de flesta undersökningar av det massiva politiska våldets påverkan på den andra generationen kommer från forskningen om Förintelsen. Att undersöka överföring av erfarenheter från ett på många sätt annorlunda politiskt konflikt kommer att öka vår kunskap – det kommer att kunna säga vilka likheter som finns oberoende av den politiska och kulturella kontexten, samt vad som påverkas av kontexten.
För att kunna göra den här analysen håller jag just nu på med att dokumentera bosniernas erfarenhet av våld, flykt och mottagande i Sverige. Jag dokumenterar också deras barns kunskaper och föreställningar om kriget som förde familjen till Sverige, och satte dem i en position av dubbel tillhörighet. Min förhoppning är att kunna ge en nyanserad beskrivning och analys av de svårigheter som människor har mött och den hjälp som de har fått; att kunna visa på vad som har varit mest skadligt för dem och vilka krafter de har kunnat mobilisera i sin strävan efter en bättre vardag för sig själva och sina barn.
Läs mer om ”Engaging Violence Trauma, memory and representation”.