Avhandlingen ”Promised Lands. Memory, Politics, and Palestinianness in Santiago de Chile” undersöker hur palestinsk-chilenare praktiserar, upplever och pratar om politik. Den visar hur minnen av politiska händelser och platser i både Palestina och Chile formar diasporiska vanor och berättelser.
Berätta om ditt intresse för och val av ämne för avhandlingen.
– Det började med ett intresse för forskning om den palestinska diasporan men jag ville också undersöka hur palestinier utanför Palestina och grannländerna relaterar till den pågående palestinska kampen. När jag fick veta att Chile och Santiago i synnerhet har en stor palestinsk befolkning fick det mig så intresserad att jag ville skriva en avhandling i ämnet. Dels fanns det en nyfikenhet, dels ville jag utmana stereotyper och visa att vara – eller uppfatta sig själv som – palestinier kan ha olika betydelser och ta sig olika uttryck i vissa sammanhang. Jag ville öka vår förståelse för vad palestinskhet är och hur den utspelar sig, i synnerhet i diasporan.
Hur länge har det funnits en palestinsk närvaro i Chiles huvudstad?
– De första palestinska invandrarna kom till Chile antingen sjövägen eller över Anderna under 1800-talets senare hälft, och många fler följde under åren fram till första världskriget. På olika sätt hamnade en del av dem i Chile. Sedan dess har fler och fler palestinier kommit till Santiago och andra delar av Chile, några av dem från exil i andra länder.
Hur har den palestinsk-chilenska identiteten förändrats över tid?
– Med Nakba (katastrofen) som palestinier säger, då staten Israel bildades 1948, fick den palestinska identiteten en ny innebörd. Tidigare hade palestinier i Chile i mångt och mycket sett sig som palestinier, men med ett större fokus på att vara en del av en bredare arabisk gemenskap. Med Nakba blev hävdandet av en palestinsk identitet en politisk handling och kom till och med att ses som en motståndshandling. Ett annat avgörande ögonblick var 1982 och massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. Mycket av de palestinsk-chilenska organisationernas arbete blev då politiserat och de två intifadas som senare inleddes i Palestina förstärkte det.
Hur relaterar palestinsk-chilenare till konflikten mellan Israel och Palestina? Och vilken roll kan de spela i konflikten?
– Den palestinska kampen är fortfarande en av de viktigaste samlingspunkterna för palestinsk-chilenare, och de flesta som jag arbetade med i Santiago förespråkar palestinska rättigheter och sprider information om vad som händer i Palestina. En av de mest aktiva organisationerna är den chilenska avdelningen av General Union of Palestinian Students. De organiserar regelbundet protester och arbetar för att mobilisera studenter till att ta aktiv ställning mot den israeliska ockupationen.
Det finns ganska stort stöd för Palestina på parlamentsnivå i Chile, som har att göra med närvaron av palestinsk-chilenska politiker och intressegrupper. Nyligen (den 28 november) lämnades en stämningsansökan in i Santiago mot tre israeliska domare i Högsta domstolen för deras godkännande av uppförandet av muren på Västbanken, i området kring byn Beit Jala. Området har historiska kopplingar till Chile eftersom många palestinsk-chilenare kan spåra sina familjer tillbaka till just den platsen. De som lämnade in ansökan är markägare – fem chilenska medborgare och en palestinier – vars mark kommer att avskiljas från byn om muren byggs.
Minne, plats och politik. Varför är dessa begrepp centrala för förståelsen av hur den palestinska närvaron tar sig uttryck i Santiago?
– Jag tror att en av avhandlingens viktigaste teoretiska bidrag är att den problematiserar relationen mellan minne och plats och hur denna relation fungerar tillsammans med politiskt engagemang eller brist på politiskt engagemang. I Santiago upplevde jag att palestinsk-chilenare i stor utsträckning undvek att engagera sig i det politiska klimat som uppstått efter diktaturens fall i Chile. Och istället fokuserade på det gemensamma engagemanget med Palestina. Det finns en tendens att glömma lokala frågor och istället vara noga med att alltid komma ihåg Palestina och den palestinska kampen. Men betydelsen av att minnas går djupare än så. Vad jag försöker visa i avhandlingen är att ”hålla Palestina närvarande” är ett politiskt projekt som hänger ihop med minnen av ett tidigare Palestina som väldigt få av de människor jag kom att lära känna i Santiago faktiskt har upplevt. Samtidigt som man deltar i en slags medveten glömska av den chilenska diktaturens obehagliga sidor och konsekvenserna av den som man ser idag.
Du beskriver utförligt hur och vad palestinsk-chilenare minns. Men vad drömmer de om?
– Alla som jag lärde känna under mitt fältarbete skulle utan tvekan säga att de drömmer om ett slut på den israeliska ockupationen och om ett fritt Palestina. Vissa pratade om att vilja flytta till Palestina, åtminstone för en tid, och de som aldrig hade haft möjlighet att åka dit sade ofta att de önskade att de en dag skulle kunna besöka Palestina. Men de palestinsk-chilenare jag lärde känna är Santiaguinos rakt igenom, och delar drömmar med de flesta människorna i staden, drömmar om att göra karriär och omge sig av en lycklig och frisk familj.
Läs en längre intervju med Siri Schwabe på vår engelska webb.
Läs mer om avhandlingen ”Promised Lands. Memory, Politics, and Palestinianness in Santiago de Chile”.
Siri Schwabe försvarar sin avhandling den 9 december kl. 13.00 i Ahlmannsalen, Geovetenskapens hus. Opponent: Associate Professor, Nefissa Naguib, Department of Social Anthropology, University of Oslo.