Stockholmiapriset 2014 delades igår ut vid Samfundet S:t Eriks årsmöte. Titeln på Daniela Lazoroskas uppsats är ”The Suburb United Will Never Be Defeated. Youth Organization, Belonging, and Protest in a Million Program Suburb of Stockholm”.
Grattis till priset! Varför valde du att skriva om en ungdomsorganisation i Husby och dess svar på politikernas planer på förändring i området (Järvalyftet)?
– Tack! Som många andra förstaårsstudenter på masterutbildningen våndades jag inför valet mellan olika uppsatsprojekt. Samtidigt hade jag länge tröttnat på debatten om dagens avpolitiserade, konsumtionsdrivna generation unga människor. Under våren och sommaren 2012 var jag inblandad i ett konstprojekt i Husby och då lärde jag känna ungdomar som krävde förbättrade förhållanden i sitt bostadsområde. Som socialantropolog med en stark tro på ämnets förmåga till kritisk samhällsgranskning och förmåga att få mig engagerad i ämnen som inspirerar mig på ett personligt plan i staden som jag gjort till mitt hem, kändes valet av ämne för uppsatsen självklart.
Vilken roll spelar förorten för ungdomsorganisationen i arbetet med att skapa en gemensam identitet för dess medlemmar?
– En av mina informanter sa att förorten var ”den klaraste politiska identiteten vi har tagit oss an”. Förorten, som i min avhandling är en miljonprogramsförort, har en laddad historia i Sverige. Många miljonprogram stigmatiserades redan innan de ens hade byggts klart. Men dessa bostadsområden är ju de boendes verklighet, och från vad jag lärde mig i Husby skiljer sig oftast de boendes verklighet från den mer allmänna uppfattningen om hur det är att bo där. Begreppet förort stod i fokus för ungdomsorganisationens politiska aktivism eftersom de ville att begreppet skulle innehålla deras egna upplevelser och berättelser. Förorten innebar inkludering och solidaritet för dem som kände igen sig i dessa berättelser, men innebar också en gräns för dem som ansågs sig företräda den politiska och representativa makten.
I vilken utsträckning har lokala organisationer möjlighet att påverka politikers initiativ?
– Att döma av förra vårens kravaller och hur snabbt de spreds i Stockholm finns det mycket ackumulerad frustration kring möjligheterna eller rättare sagt avsaknaden av möjligheter för socialt och politiskt deltagande. Jag upplevde att det fanns en stor försiktighet bland ungdomarna i organisationen när det gällde att samarbeta med ”officiella strukturer", eftersom ungdomarna uppfattade sin roll där som begränsad till att bekräfta andras idéer om förorten. En återkommande kommentar var att utrymme för att påverka beslutsfattandet fanns, men att det ytterst sällan gällde de beslut som hade en djupare inverkan på deras liv, som till exempel nedskärningar i den offentliga sektorn i området.
Vilka är de viktigaste slutsatserna i din uppsats?
– Jag ville visa hur alternativa former av politisk agerande kan verka genom identitetsbildning kring geografi, kring kampen för tillhörighet, kontroll, och representation av vad ungdomarna kallade för "våra områden”. Kontexten är miljonprogramsförorten, där byråkrater kontinuerligt har försökt att uppmuntra till politiskt agerande, samtidigt som de paradoxalt nog har avgränsat det. Individer och organisationer har bjudits in för att dela med sig av sin "lokala expertkunskap", men den har använts på byråkraternas villkor. Det är individers och organisationers arbete, som jag beskrev i min uppsats, som påminner samhället om behovet av att ifrågasätta sig själv. Men makten måste ställas till svars av fler än dessa ungdomar, det är allas skyldighet.
I ljuset av förra vårens händelser i Husby och andra Stockholmsförorter, tror du att fler kommer att lyssna på organisationer, likt den du studerade, och deras medlemmars berättelser och upplevelser?
– Vi närmar oss riksdagsvalet, en turbulent tid när många marginaliserade frågeställningar lyfts fram om ”ras” och rasism, om diskriminering, om segregation. Jag tycker det är problematiskt att medlemmarnas stund ”i rampljuset” kopplas samman med oroligheterna förra våren, och jag är osäker på vem det är som lyssnar. Men jag är optimistisk och tror att människor kan beröra varandra. De kan pussla samman det allmänna med det enskilda genom att dela sina erfarenheter med varandra och inse att ens egen situation egentligen är en svår situation för många.
Här kan du läsa mer om Stockholmiapriset.
Daniela Lazoroskas uppsats finns att ladda ner som pdf i DiVA.