”Börja skriva direkt!”

När Venla Sunikka skulle skriva sin kandidatuppsats i Socialantropologi föll ämnet på kvinnliga, jamaikanska dancehalldansare på Jamaica. I den här intervjun ger hon sina bästa tips på hur du kommer igång och blir klar med din uppsats.

 

”Börja skriva direkt!”

Venla Sunikka lämnade in sin uppsats vårterminen 2018. Nu läser hon på masterprogrammet i Socialantropologi vid Stockholms universitet.

Hur och när valde du ämnet för din uppsats?

– Redan när jag började studera antropologi på Stockholms universitet hade jag ett intresse för att göra någonting med dancehall. Jag besökte Jamaica för första gången strax innan kandidatprogrammet började och jag tyckte att allt som jag upplevde var helt fascinerande och någonting som jag ville förstå på ett djupare plan. På kursen som handlade om genus och sexualitet upptäckte jag begreppet ”agency”, och det var då som jag kunde sätta ord på mina funderingar – nämligen att skriva någonting om dancehall, dans och (kvinnlig) agency. Efter den kursen hände mycket annat och när det väl var dags att på riktigt välja uppsatsämne hade jag fått nya intressen. Det var inte ett lätt val men till slut bestämde jag mig för att fortsätta på frågan om kvinnlig agency eftersom det var frågan, jämfört med mina andra idéer, som jag hade formulerat tydligast och utvecklat teoretiskt, säger Venla Sunikka.

Vad handlade din kandidatuppsats om?

– Min kandidatuppsats handlade om kvinnliga, jamaikanska dancehalldansare i Kingston, Jamaica. På Jamaica ses dancehall oftast som ”ghettokultur”, som utövas av människor med mindre ekonomiska resurser. Men dancehall kan utövas och uttryckas på många olika sätt och ett av dem – som växer både nationellt och transnationellt (till exempel i Sverige) – är dans. Texterna i dancehallmusiken kritiseras ofta för att bland annat vara kvinnoförtryckande. Den här kritiken riktas också mot dancehalldansen. Vad jag tyckte var empiriskt intressant var hur stark den kvinnliga dansen kan vara: kvinnliga dansare på Jamaica kräver och tar plats och uppmärksamhet, och ursäkter sig inte för sin femininitet eller kvinnlig sexualitet – något som också kan anses vara otroligt ”empowering.” Jag tyckte de här olika synsätten att betrakta de kvinnliga dansarna på var intressant och jag ville ställa frågan: Hur uppfattar kvinnorna själva sin position och praktik av dancehalldans?, säger Venla Sunikka.

Hur var det att göra fältarbete?

– Att göra fältarbete var kul men utmanande. Jag trodde aldrig att det skulle vara lätt, men ibland kändes det svårare än vad jag någonsin hade kunnat tänkta mig. Det var utmanande på oförutsedda sätt. Man är i en ny miljö och det är lätt att känna sig lite ensam då och då. På Jamaica pratar alla engelska men ibland kunde jag inte förstå vad människor sade till mig och det tog lite tid att förstå det ”jamaikanska sättet” att kommunicera – inte bara prata, men också att gestikulera när man pratar, hur man står när man väntar på en ”route taxi” för att kommunicera till chauffören att stanna, och så vidare. Diskussioner om reflexivitet och etiska frågor som vi haft på tidigare kurser blev plötsligt mycket mer konkreta och någonting som jag var tvungen att fundera på i min vardag. Men samtidigt var fältarbetet otroligt kul: jag fick studera dans och dansare på Jamaica, dansa själv och lära mig massor om Jamaica, dancehall och även om mig själv, säger Venla Sunikka.

Hur fungerade skrivprocessen (t.ex. samarbetade eller tog du hjälp av andra i klassen för att läsa och kommentera på varandras texter, hur planerade du din tid)?

– Helt ärligt måste jag säga att min skrivprocess inte var exemplarisk. Den var ganska ostrukturerad och jag hade svårt med att börja med själva skrivandet. Jag tillbringade för mycket tid med att läsa litteraturen och fundera innan jag kom igång med de första meningarna. Jag kan tänka mig att det är ganska vanligt att vilja veta vart man ska hamna med analysen innan man börjar skriva, men det måste man släppa när det gäller uppsatsskrivande. Texten man skriver behöver inte vara perfekt. Tanken är att man skriver om, raderar och lägger till innan den blir klar. Det borde jag ha förstått och jag borde ha tvingat mig själv att skriva, även om det jag skrev inte blev perfekt, säger Venla Sunikka.

Använde du dig av några verktyg eller program för att hålla reda på dina referenser?

– Nej, det gjorde jag inte. Men nu under masterprogrammet har jag blivit rekommenderad ett program som heter Zotero som jag tänker använda i framtiden, säger Venla Sunikka.

Nu i efterhand, är det något under uppsatsskrivandet som du skulle ha velat göra annorlunda?

– Jag önskar att jag hade tagit chansen att ha mer kul med själva skrivandet – att verkligen testa olika teoretiska idéer med mitt empiriska material och hitta nya broar mellan det akademiska och det empiriska, säger Venla Sunikka.

På vilket sätt har du kunnat dra nytta av dina erfarenheter från kandidatuppsatsskrivandet i dina fortsatta studier?

– Nu läser jag masterprogrammet i antropologi på Stockholms universitet och jag vet redan nu att min erfarenhet av kandidatuppsatsskrivande kommer till nytta när det blir dags för mastersuppsatsen. Att göra ett större arbete är alltid utmanande men också givande, och jag känner mig mer redo att hantera en sådan uppgift och jag vet att jag har de rätta verktygen för att klara det, säger Venla Sunikka.

Venlas tre bästa tips för studenter som skriver uppsats
1. Skriv! Börja skriva direkt och skriv utan att veta vart det kommer att leda. Börjar du direkt kommer du att ha tid att skriva om delar som kan förbättras. Det kanske kan kännas förvirrande och som om man håller på att drunkna i det empiriska materialet – det finns ju så mycket och allt är viktigt! Att skriva är också ett av de bästa sätten att strukturera dina tankar och börja få en idé om vad uppsatsen kommer att och kan handla om.
2. Läs! Jag läste litteraturen som jag tänkte att jag skulle behöva innan jag började skriva. Jag kan inte säga att den litteraturen var onödig, men efter att jag hade börjat skriva så började jag se vart uppsatsen var på väg och vilken litteratur som skulle kunna öppna nya analytiska dörrar eller erbjuda användbara perspektiv. Att läsa är nödvändigt eftersom man måste kunna relatera det empiriska materialet till bredare teoretiska diskussioner och ju mer man läser – både akademisk litteratur men också sina egna fältanteckningar eller intervjutranskriberingar – desto tydligare blir den kopplingen.
3. Prata med din handledare och andra som går igenom samma process! Att dela sina texter med andra är ett superbra och lätt sätt att få nya perspektiv och testa sina egna idéer. Det är också viktigt att andra kan förstå ditt fält och de teoretiska diskussioner du vill ha. Det är ju superbra om den bästa analysen finns i ditt huvud, men den analysen blir lite värdelös om du inte kan kommunicera den till andra på ett begripligt sätt.
På denna sida