"Forskning är inte sanning, utan ett ständigt pågående samtal"

Forskning ska inte ses som enskilda sanningar, utan som ett ständigt pågående samtal och en pusselbit som bidrar till helheten. Värdet ligger i den komplicerade kompletta bilden, menar Martin Hällsten, professor i sociologi.

Martin Hällsten.
Martin Hällsten. Foto: Elin Sahlin/Stockholms universitet

Martin Hällsten har forskat om allt ifrån sociala nätverk, arbetslöshet, hårdrockare, invandrares integration, utbildningsval, utbildningsojämlikhet och livslångt lärande, men den största delen av hans forskning handlar om mobilitet och betydelsen av familjebakgrund när det gäller ojämlikhet.

Men det var inte självklart att han skulle komma att bli professor i sociologi. På gymnasiet läste han naturvetenskapligt program men blev uppmuntrad av samhällskunskapsläraren att läsa sociologi eftersom han var ”överdrivet samhällsintresserad”.

– Jag hade inte hört ordet sociologi förut. Men lånade Anthony Giddens bok ”Sociologi” som kvällslektyr. Jag tog in allt, det gick inte att dricka sig otörstig. Sen läste jag de tre grundkurserna i ett svep här på Stockholms universitet, berättar Martin. 

Vad var det inom sociologin som lockade dig? 

– Att försöka förstå. Jag vet inte om jag lyckats. Marginellt kanske. När jag var en ung människa ville jag försöka förstå min omvärld, varför saker är som de är, varför möts jag av en viss bild när jag går ut på ett torg eller sitter på tunnelbanan. Det är väl en stor besvikelse egentligen – att det är så lite som vi förstår. Men pusselbitar kan man ju alltid lägga. 

Forskar om familjebakgrundens betydelse för ojämlikhet

Idag ligger hans forskningsfokus främst inom historiskt inriktade mobilitetsstudier, eller så kallad persistens. Det handlar om att spåra ojämlikhet bakåt till tidigare generationer. Han berättar att tidigare har det inte funnits tillräckligt med datamaterial för att kunna koppla ihop fler än två generationer, och många menade att det inte hade någon betydelse att försöka spåra ojämlikhet längre tillbaka i tiden. 

– Efter ett tag när det fanns tillräckligt många dataserier så började man koppla på mor- och farföräldrar och kom på att det kanske fanns någonting där ändå. Då blir man ju nyfiken, säg att vi drar ut det här bakåt, vad händer då? Hur mycket persistens kommer vi hitta om vi går tillbaka jättelångt? Jag och Martin Kolk från Stockholms universitets demografiska avdelning har kunnat hitta persistens sju generationer tillbaka med hjälp av data från kyrkböcker. 

I projektet ”En gång bonde alltid bonde?” där också Per Engzell från University College London (UCL) ingår använder de historiska folkräkningar som kopplas till moderna register för att få med data för hela befolkningen.

– Vi tittar på familjebakgrundens betydelse i en massa olika dimensioner och klass är en av de dimensionerna. Vi tittar även på om yrke, utbildning, förmögenhet och såna saker går i arv. 

Räknade forskningspengar

Efter studierna i sociologi ledde en rad tillfälligheter till att han fick jobb som forskningsassistent när han var 21 år på SISTER, Swedish Institute for Studies in higher education and research, ett forskningsinstitut som tidigare finansierade mycket forskning men som nu inte finns kvar. Där jobbade han med att räkna forskningspengar till olika verksamheter samt med att studera skillnader i forskningskarriärer mellan män och kvinnor, till exempel vilka som får pengar av forskningsråden. År 2003 hamnade han på Vetenskapsrådets analysavdelning där han fortsatte att räkna forskningspengar. Det hade framkommit att forskningspengar inom medicin inte kom kvinnor till del i särskilt hög utsträckning på 90-talet. Fortfarande drygt tio år senare var det ett mycket laddat ämne, berättar Martin. 

– Medicinarna på den tiden var väldigt ointresserade av att det här skulle tas upp så vi fick förbud från generaldirektören att pyssla med det här. Idag finns det ju en politisk kommissarie i varje beredningsgrupp som ska lyssna in ifall det finns någon könsdynamik i hur man pratar om ansökningar, vi har kommit en lång väg sedan dess.   

Samtidigt med jobbet på Vetenskapsrådet läste han de tre grundkurserna i statistik, något han beskriver som det perfekta breddningsämnet till sociologi. Han började skriva sin magisteruppsats om överutbildning som dock aldrig blev klar eftersom han fick jobb som forskningsassistent och därefter som doktorand på SOFI, Institutet för social forskning på Stockholms universitet.

– Jag har haft en del tur längs vägen då jag fick chansen att visa vad jag gick för, säger han. 

Utkastet till magisteruppsats ligger fortfarande kvar i byrålådan. 

– Idén kanske inte var den bästa, även om den dög för en magisteruppsats. Jag har fortfarande en tanke om att jag ska retas med folk och lägga fram den så småningom, kanske någon gång när jag går i pension eller så… 

Behövs mer självcensur inom forskningen

Bra forskning är att göra ett gott hantverk, menar Martin. Att kunna inse när man måste avbryta en studie, kanske för att designen inte håller eller för att det inte går att besvara forskningsfrågan utifrån datamaterialet.   

– Det är viktigt att fundera på om man kan besvara sin forskningsfråga. Om man kommer fram till att man inte kan det så får man göra något annat och inte bara fortsätta låtsas som ingenting. Jag kan sitta och få en idé någonstans, kanske ser något på tv, hör något på radio eller sitter på ett seminarium och tänker ”det där ska jag göra, det där borde jag analysera” och sen inser jag att det inte går för vi saknar data på det här, eller den här processen är för komplicerad. Då blir man lite förvånad när någon annan lyckats besvara den där obesvarbara frågan. En del andra har inte samma självcensur, säger han och syftar på att det finns en stor spännvidd i kvalitet inom forskningen. 

Martin Hällsten.
Martin Hällsten. Foto: Elin Sahlin/Stockholms universitet

Ett dilemma som många forskare hamnar i är att forskarkarriären till så stor del handlar om att räkna antal publikationer i tidskrifter, vilket i sin tur ibland kan skapa fel incitament för forskning, menar Martin. En annan utmaning är när forskning ska kommuniceras till allmänheten då det finns en risk att forskningen förvrids när journalister plockar ut enskilda delar in i ett annat sammanhang än det var tänkt från början. När enskilda studier presenteras som ”sanningar” kan resultaten lätt misstolkas, anser han. 

– Forskning är inte sanning, utan ett ständigt pågående samtal. I sin bästa form en livaktig debatt. Om man tänker sig att man i varje enskilt forskningsarbete ska komma fram till en sanning som är fundamental, då kan man inte bedriva den här verksamheten. För allt vi gör är provisoriskt, det är något man måste lära sig att leva med. 

Samtidigt tycker han att det är viktigt med forskningskommunikation och är själv engagerad i SNS (Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle). 

– Det är en brygga mellan akademi, offentliga beslutsfattare och näringsliv för att få ut kunskap till dem, och omvänt, och det är en modell jag tror funkar. Man skriver en kort rapport, de får en mer lättläst text som man får ett seminarium och en diskussion kring, och så slipper man det här förenklande steget som det är lätt att hamna i. 

Pusselbitar som bidrar till helheten

Det viktiga är att ha ett helhetsperspektiv och vara medveten om att alla studier har sina brister, samtidigt som de kan bidra till en ökad kunskapsmängd. 

– För att förstå helheten behöver man se varje studie med sina för- och nackdelar, att den pusselbiten passar in i ett större sammanhang och bidrar till den här pågående diskussionen. Det kräver att man inte läser för bokstavligt och ser det provisoriskt – och det är en väldigt stor utmaning skulle jag vilja påstå. Värdet ligger i den komplicerade kompletta bilden, säger Martin.

På samma sätt är det viktigt att göra sociologistudenterna medvetna om det komplexa när det gäller teorier och forskningsresultat, menar han.

– Vi presenterar en massa saker för studenterna, men de är inte sanna. Vi lär dem analysera resultat utifrån olika teorier. Det betyder inte att det är sant, det betyder bara att det är något man ska lära sig att göra. På så sätt övar vi studenterna i att bli som oss, det vill säga att både kunna ifrågasätta men också att se hela pusslet.

Det komplexa i forskningen gör också att det är så svårt att beskriva för utomstående.

– Ett problem med vad man sysslar med är att man kan ju inte prata om det på en fest – det är antingen för trivialt eller för komplicerat för att kunna fungera på det sättet. Men folk vill ju ofta prata om det på en fest så därför får man hålla sig ifrån att gå på så mycket fester, säger han med ett skratt. 

Text: Elin Sahlin