Sociologistudenter som brinner för pensionärers levnadsvillkor

Sociologiska institutionen fick en förfrågan från Pensionsmyndigheten att göra en rapport om pensionärer som besöker matutdelningar. Ghita Flinckman och Diana Aban tackade ja till att skriva om ämnet i sin C-uppsats. De är glada och stolta att ha fått vara med och bidra till samhället och forska ”på riktigt”.

Diana Aban och Ghita Flinckman.
Diana Aban och Ghita Flinckman. Foto: Elin Sahlin/Stockholms universitet

Pensionsmyndigheten såg ett behov att kartlägga vilka pensionärer som besöker civilsamhällets matutdelningar, i vardagligt tal kallat ”soppkök”, samt orsakerna till att välfärdssamhället inte tillgodoser deras behov. De bad Sociologiska institutionen om hjälp med att hitta studenter som skulle vara intresserade av att utforska detta närmare. Ghita Flinckman och Diana Aban som studerade fristående kurser i sociologi nappade på förslaget till sin C-uppsats, "Giv oss idag vårt dagliga bröd. En kvalitativ studie om exkludering och aktörskap bland ålderspensionärer som besöker civilsamhällets matutdelningar" med Stefanie Möllborn från Sociologiska institutionen som handledare. Utifrån uppsatsen skrev de en rapport som nu är klar och har fått ett väldigt fint mottagande av Pensionsmyndigheten. 

Berätta om er studie. Vad handlar den om och varför gjorde ni den?

Ghita och Diana: 
– Avsikten var att ur ett socialpolitiskt perspektiv belysa levnadsvillkoren hos pensionärer i Stockholm som är hänvisade till att besöka civilsamhällets verksamheter för att äta sig mätta och känna gemenskap. Vidare ville vi utforska om det förekommer exkludering bland pensionärer, hur den i så fall påverkar dem, samt vilka resurser individer har att hantera sin situation. Vi intervjuade sju pensionärer och fem personal på tre olika verksamheter. 

Vi tyckte att uppdraget från Pensionsmyndigheten lät spännande, högaktuellt och viktigt och det var en möjlighet att få "forska på riktigt" och att få bidra till att göra skillnad.

Diana: 
– Det finns många intressanta ämnen och aktuella frågor att belysa inom sociologin men för mig kändes det viktigt att också kunna få bidra med en samhällsnyttig insats. Att få synliggöra levnadsvillkoren hos pensionärer, en majoritet som i många fall behandlas som en minoritet. 

Vad kom ni fram till?

Ghita och Diana: 
– När vi initialt började med projektet tänkte vi att "detta handlar om behov av mat" MEN det visade sig att det handlar om att mätta så väl fysisk som social hunger. Studien visar att det förekommer exkludering bland pensionärer i Stockholm inom flera områden, såväl ekonomisk som social och digital exkludering vilka alla påverkar individens vardagsliv. Digital exkludering kan handla om äldres brist på tillgång eller kunskap kring digital teknik som bank-id och smartphones, hur ansökan om ekonomiskt stöd går till med mera, något som kan leda till att hen inte får del av de statliga ersättningar som hen är berättigad till. Dock visade det sig att de intervjuade hade ett visst handlingsutrymme att förändra sin situation.

Det framkom också att civilsamhället är en nyckelaktör vars verksamheter skapar möjligheter för pensionärerna att få mat för dagen och gemenskap, samt bidrar till att skapa en känsla av tillhörighet. 

Berätta om er feedback på uppsatsen från Pensionsmyndigheten! 

Ghita: 
– Vid presentationen fick vi mycket positiv feedback, vilket vi är glada för. Vi hade intressanta, ärliga, utforskande och viktiga dialoger!
Det lönar sig att lägga ner sin själ på det en tror på och brinner för! Vi menar att det är snyggt att staten, i det här fallet i kostymen Pensionsmyndigheten, ber forskarvärlden om hjälp att utforska, belysa och ge förslag på steg att ta i en så viktig samhällsfråga som detta är. 

Hur känns det?

Ghita: 
– Det känns riktigt bra, det har verkligen varit en process! Just nu är det bara bubblande känslor som uppfyller mig. Men det känns också sorgligt att konstatera att det råder ojämlikhet när det gäller pensionärers levnadsvillkor i välfärdens Sverige idag. Så kan vi inte ha det. Vi kan inte slå oss till ro så länge som denna ojämlikhet är ett faktum. Därför behöver vi fortsätta utforska orsakerna till detta och säkerställa att samhällsklyftorna inte ökar.

Diana: 
– Jag tycker vi lyckades med uppsatsens mål, att försöka göra skillnad och väcka angelägna frågor för fortsatta studier i området. Det vi har åstadkommit känns fantastiskt och jag är otroligt glad och tacksam över den positiva feedbacken vi har fått. En tuff men lärorik tid!

Hur kan studien användas tror ni?

Ghita och Diana: 
– Förhoppningsvis kan studien vara en ögonöppnare genom att visa vilka det är som besöker civilsamhällets matutdelningar och bidra till vidare forskning för att få djupare kunskap om målgruppens behov. 
Ghita: 
– Jag tänker att i den bästa av världar ska ojämlika levnadsvillkor bland pensionärer, begreppen ”fattigpensionär” och ”soppkök” vara ett minne blott. Om det är en utopi vägrar jag att tro. Jag tror på förändringens möjlighet. 
När orsaken till ojämlikhet är utredd kan makthavare agera och sätta in de åtgärder som behövs för att säkerställa en välfärd för alla.

Två frågor till Stefan Oscarson, Pensionsmyndigheten:

Hur kommer det sig att ni såg ett behov av att göra denna typ av studie?

– Pensionärer som har det så illa att man besöker soppkök dyker ibland upp i kvällstidningsrubriker. Eftersom det finns ett grundskydd borde det principiellt just bland pensionärer inte förekomma, så vi har länge varit intresserade av att få veta omfattning och vilka de är. Pensionsmyndigheten har mycket statistik och gör många rapporter som också inkluderar enkäter men ur trovärdighetssynpunkt är det svårt för en myndighet att besöka och intervjua hos soppkök. Vi bedömde att Sociologiska institutionen skulle ha förutsättningar att göra detta bättre, dessutom trodde vi att det kunde vara relevant och intressant med ett sociologiskt perspektiv.

Hur tror du att ni skulle kunna använda resultaten från studien i praktiken?

– Man ska minnas att vi kom från ett läge med noll kunskap om orsaker och omfattning så det primära var att bättre förstå. Rapporten innehöll en hel del givande information, även om detta är en liten studie och det behövs naturligtvis mer forskning på området. Det mest näraliggande i fråga om vad som kan göras torde vara att etablera kontaktytor hos anordnarna för att öka möjligheten för besökarna att känna till sina rättigheter. Men vi har inte tagit ställning till hur vi tar det vidare ännu.