Samtidigt tycker han att det är viktigt att nå ut med sin forskning. Varje gång han publicerar en ny studie funderar han på om han ska försöka släppa ett pressmeddelande eller en intervjutext om den. 

– Men sättet vi publicerar och kommunicerar forskning på är ålderdomligt. Det är absurt att vi som forskare kommunicerar våra forskningsresultat till 100 år gamla tidskrifter som inte är öppna för allmänheten att läsa. Det borde finnas en bredare palett, säger han.

Han pekar på att för forskare är det idag viktigt att publicera sig i ”finare” tidskrifter, men att det mest är viktigt för forskarna själva. 

– Frågan är om de som finansierar vår forskning, det vill säga skattebetalarna, bryr sig om det, säger han och fortsätter:

– Jag är en varm anhängare till att vända upp och ner på dagens publiceringssystem. Och jag är för open access, alltså att vi ska publicera oss i tidskrifter som är öppna för alla att läsa utan någon dyr prenumeration, det är det viktigaste. Samtidigt är jag i hög grad en del av det nuvarande systemet, jag försöker publicera i ledande tidskrifter som ju ofta ägs av förlag som gärna stänger in publikationerna. 

Ojämlikhet och segregering

Mycket av hans forskning handlar om ojämlikhet och segregering, vilket han menar är en viktig aspekt av vilket samhälle man än pratar om. Till exempel har han gjort studier av vad som driver segregering mellan skolor och arbetsplatser, vad som händer med mäns och kvinnors karriärer när de blir föräldrar, experimentstudier av vilka som ratas när de söker jobb – och effekten av en viss arbetsmarknadsåtgärd som visade sig vara nästan obefintlig. 

Den senare studien var en kvasi-experimentell studie som han skrev tillsammans med Ryszard Szulkin. Där undersökte de om personer som varit med i en arbetsmarknadsåtgärd under åren 2007-2013 finansierad av Svenska ESF-rådet (ESF = Europeiska socialfonden, finansierad av EU), i högre utsträckning hade fått jobb än de som inte varit med i åtgärden. 

Att studien var kvasi-experimentell innebar att forskarna använde matchningsteknik för att hitta en grupp som var lik den som var med i arbetsmarknadsåtgärden, utifrån detaljerade uppgifter om till exempel tidigare inkomster, arbetsmarknadsdeltagande, utbildningsnivå, födelseland, bostadsort – men med den skillnaden att den gruppen inte hade deltagit i arbetsmarknadsåtgärden. På så sätt skapade de en syntetisk kontrollgrupp utifrån befolkningsdata från SCB och andra myndigheter. 

Vid en första anblick verkade det som att det hade gått mycket bättre för de individer som deltog i arbetsmarknadsåtgärden. Men när de jämförde med kontrollgruppen visade det sig att det hade gått ungefär lika bra för dem, som alltså inte hade varit med i denna åtgärd. 

– Med hjälp av den metoden kunde vi se i studien att de här miljarderna som kastades in i projektet i princip var verkningslösa. Det blev alltså ett nollresultat och det är kanske inte det sexigaste resultatet men det är egentligen väldigt intressant, säger Magnus Bygren. 

Lust, metod och kausala samband

Hans väg in i forskarbanan har mest handlat om lust och intresse – Magnus Bygren beskriver det som att han inte har haft eller har något särskilt mål med sin forskargärning, en fråga brukar leda till en annan som i sin tur leder till en tredje, och så vidare. Men han blev tidigt intresserad av metod. 

– Det jag är mest intresserad av är att kunna säga något om orsak och verkan. Det är fundamentalt att komma närmare sådana svar vilken fråga man än håller på med, säger Magnus Bygren. 

Därför använder han helst analysmetoder som skapats för att komma åt kausala samband. Det han framförallt gillade när han pluggade sociologi på grundnivå på Sociologiska institutionen var att göra undersökningar och att skriva. Intresset för forskning växte på så sätt fram. När han skrev sin kandidatuppsats gjorde han praktik på Institutet för social forskning (SOFI).

– Det var ganska många som gick den vägen. Sedan doktorerade jag också på SOFI med en avhandling om karriärprocesser på arbetsmarknaden i Sverige. 

”Sociologi är det mest rimliga samhällsvetenskapliga ämnet”

Första gången han hörde talas om sociologi var på gymnasiet. När han väl började på universitetet valde han att läsa etnologi och socialantropologi, och där ingår en del sociologi. 

– Via de ämnena blev jag mer intresserad av sociologi. Jag gillade sociologi främst för att ämnet har tydligare roll för teori och är öppnare för olika metodologiska ansatser. Ämnet är också bredare och mer generaliserande.

– Sociologi handlar ju mycket om relationer – grupper, ingrupp/utgrupp och institutioner. Det finns en otrolig heterogenitet i vad folk studerar och hur de gör det och många gånger uppstår problem kring alla fraktioner, men jag tror ändå att jag föredrar den här mångfalden framför dess motsats, säger Magnus Bygren.

Han landade i den tidigare beteendevetenskapliga linjen med huvudämnet sociologi, som är lite som nuvarande Kandidatprogrammet för sociologisk samhällsanalys. 

– På den tiden var sociologin vid Stockholms universitet mest inriktad på kvantitativ metod och empiri. Det passade mig, det var absolut inte fluffigt, säger Magnus Bygren.

Magnus Bygren berättar att han alltid har varit politiskt intresserad, av hur politiken påverkar samhället, hur demokratier och diktaturer fungerar – om politik som ett sätt att lösa konflikter i samhället. Däremot tycker han inte att politiska värderingar ska få ta för mycket plats inom forskningen. 

– Politiska värderingar kan mycket väl styra val av ämne men därefter är det stopp, de får inte påverka analys och resultat. Framförallt tycker jag det är viktigt att hålla undan studenter från politisk propaganda. Av den anledningen hoppas jag att ingen av mina studenter har listat ut var jag står politiskt. 

Varför tycker du det är viktigt att hålla studenter undan från var du som forskare står politiskt?

– Vilka åsikter jag råkar ha är inte intressant i ett undervisningssammanhang, det är inte därför jag står där. Dessutom är studenter i ett visst beroendeförhållande gentemot en lärare. Jag tycker att forskarens roll är att ta reda på saker och vara tydlig med var gränsen går för vad vi vet och vad vi bara kan spekulera i, och gränsen mellan fakta och tyckande. Det är en värdering jag har i synen på forskarens roll. Max Weber hade också den synen, att värderingar kan komma in i det första steget, det vill säga i valet av fråga men inte i vilka slutsatser forskaren drar, säger Magnus Bygren. 

Läs mer om Magnus Bygrens forskning här

Artikeln publicerades 2021-05-04