Institutioner för mänskliga rättigheter – vilken betydelse har de?

Det krävs en stark lagstiftning och ett stort oberoende från regeringar för att institutioner för mänskliga rättigheter ska kunna utföra sitt uppdrag på ett effektivt sätt visar ny avhandling.

En uppslagen bok där en hand skriver "human rights" och där även en vågskål är ritad.
Foto: Andrey Popov/Mostphotos.

Nationella institutioner som på olika sätt arbetar med att främja, skydda och övervaka mänskliga rättigheter finns i många länder. De första institutionerna etablerades redan på 1960-talet men från 1990-talet och framåt har antalet ökat explosionsartat och de går nu att hitta i nästan alla världens länder. I Sverige är Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och det nyligen etablerade Institutet för mänskliga rättigheter exempel på sådana institutioner.

Det är regeringar som etablerar dessa institutioner i syfte att främja och skydda mänskliga rättigheter. Samtidigt är det regeringar som är de som ofta bryter mot dessa rättigheter. Så hur går det till när regeringar skapar institutioner, vilken form får de och vilket mandat ges de? Det är något Karin Sundström undersökt i avhandlingen ”Watchdogs or Lapdogs? National Human Rights Institutions in Africa”.

– Jag var intresserad av att förstå regeringars dubbelnatur i den här frågan. Att de har ett särskilt ansvar för att skydda mänskliga rättigheter samtidigt som det ofta är de som är förbrytarna, säger Karin Sundström.

 

Får starkare mandat över tid

Porträttbild på Karin Sundström
Karin Sundström. Foto: Niklas Björling/Stockholms universitet.

I avhandlingen undersöker hon vilka institutioner regeringar i Afrika skapat och hur de har förändrats över tid. Det är en stor kvantitativ studie där hon undersökt 88 institutioner i 54 olika länder mellan åren 1960–2014. Hon valde att titta på just Afrika eftersom det är en region som inte har varit föremål för så mycket forskning tidigare när det gäller nationella institutioner för mänskliga rättigheter. De är också en region där det förekommit många förbrytelser mot mänskliga rättigheter samtidigt som regeringar också skapat många institutioner vilket gjorde det till en intressant region att undersöka.

– Alla länder utom fyra i Afrika har någon form av institution för mänskliga rättigheter. Detta är en del av en global utveckling där länder verkar påverka varandra att etablera den här typen av institutioner. Tendensen är att institutionerna blir mer oberoende och får starkare mandat över tid. De institutioner som etableras senare har redan från början varit mer oberoende och haft ett starkare mandat.

 

Brist på oberoende hindrar effektivitet

I avhandlingen studeras också institutionernas effektivitet genom en fallstudie på två länder, Namibia och Sydafrika.

– Genom att bland annat undersöka institutionernas förmåga att hantera klagomål och deras relation till regeringarna tittar jag på hur effektiva de är. Här ser man att regeringarna har haft svårt att inte lägga sig i institutionernas arbete. Genom att exempelvis dra in budgeten eller att personer i regeringsställning uttalar sig negativt så försöker de påverka institutionernas verksamhet.

 

Stöd krävs för starka MR-institutioner

Studien visar att trots att institutionerna över tid blir mer oberoende och får ett starkare mandat så betyder det inte att de respekteras, då det många gånger visar sig vara svårt för regeringar att inte lägga sig i och försöka begränsa institutionernas arbete på olika sätt.

– Hur institutionerna är utformade och att de har ett lagligt stöd har betydelse för deras effektivitet men det är inte bara det som påverkar. Det är också mycket viktigt med ett starkt stöd för deras arbete i samhället i stort. Man måste både i lagstiftning och i praktiken skydda institutionernas oberoende för att de ska kunna fungera som främjare av mänskliga rättigheter på ett effektivt sätt.

Avhandlingen i fulltext hittar du här

Läs mer om Karin Sundström