Baltic Breakfast: Mest stjälp med utsättningar av ål och lax
Utsättningar av lax och ål ska i vissa fall kompensera för vattenkraftens påverkan. Men för fiskbestånden innebär utsättningarna mer stjälp än hjälp, enligt forskarna som deltog i senaste Baltic Breakfast, och när miljötillstånden för vattenkraften nu ses över bör utsättningarna omvärderas.
Kompensationsutsättningar av lax och ål finns med som villkor i många av dagens miljötillstånd för produktion av vattenkraft. Målet med dessa krav har varit att kompensera främst yrkesfisket för de förluster som kraftverken resulterar i, då de begränsar den naturliga produktionen av lax och uppvandringen av ål, men det har också funnits en tanke om att upprätthålla genetiskt unika laxpopulationer som inte längre har möjlighet att reproducera sig i vissa laxälvar.
Då vattenkraften nu genomgår en översyn som innebär att miljötillstånden ska omprövas finns möjligheter att se över kompensationsutsättningarna, och den forskning som presenterades vid senaste Baltic Breakfast visar att dagens utsättningar stjälper snarare än hjälper de vilda bestånden av lax och ål.
För laxens del tillkom kompensationsodlingarna som en följd av de fullständiga utbyggnaderna av de stora laxälvarna, berättar Johan Östergren, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. De stora dammarna hindrar uppvandring och nervandring men dämde också över eller torrlade viktiga livsmiljöer för laxen.
Utsättningarna för att kompensera för detta tog fart på 1960-talet och från slutet av 1980-talet har det satts ut omkring fem miljoner laxyngel per år i totalt Östersjön, för svensk del omkring 1,7 miljoner. Mängderna är reglerade i vattendomar.
– Mitt budskap här idag är att det är dags att ändra det är dags att ändra de här vattendomarna, säger Johan Östergren.
Konstlad uppväxt präglar ynglen
Kompensationsodlingarna av lax finns i sju stora norrländska älvar och inleds med en konstbefruktning där en laxhona kramas på rom varefter det tillsätts mjölke. Laxungarna växer sedan upp i en konstgjord miljö, i stora kar i stora hallar, innan de släpps ut. Detta innebär både att man tar bort den naturliga selektionen hos beståndet och att laxynglen får prägling av den konstlade odlingsmiljön.
– De egenskaper som gynnas i odling är inte samma som är bra i naturen, konstaterar Johan Östergren.
Felvandrare försämrar tåligheten
Efter att ha lämnat odlingen vandrar laxen ner till södra Östersjön, och när den är omkring två år gammal och väger 6-7 kilo simmar den tillbaka till den älv där den växte upp eller sattes ut. Eftersom laxungarna präglas av sin uppväxtmiljö bildas naturligt olika bestånd som är genetiskt skilda med lokala anpassningar till uppväxtälven.
Ungefär fyra procent av laxarna simmar dock till en annan älv, de är så kallade felvandrare. Det gör att en odlad lax kan komma att föröka sig med en vild lax, vilket leder till att lokal anpassning kan förloras och på sikt till att det blir svårare för stammarna att klara miljöförändringar, sjukdomar eller parasitangrepp.
– Om det här fortgår under lång tid får man vad man kallar en homogenisering. Man tappar genetisk information vilket kan bli problematiskt, säger Johan Östergren.
Minskade genetiska skillnader
Studier där fiskfjäll från 1920-talet har jämförts med fiskfjäll från idag visar att det fanns en betydligt större genetisk skillnad mellan laxarna från olika älvar för hundra år sedan än det gör idag. Detta beror delvis på felvandrarna, men också på att man i början av kompensationsodlingarnas era satte ut laxar från en odling i en annan älv, och det har också förekommit att laxungar satts ut i vildlaxälvar eller direkt i havet.
– Sätter man ut dem direkt i havet får de inte den här präglingen. De laxarna har ingen hem-älv utan sprider sig slumpmässigt.
I Luleälven, där det tidigare satts ut mycket fisk odlad i andra älvar, har den genetiska skillnaden mot andra laxbestånd minskat markant, men samma utveckling kan ses i Mörrumsån som är en vildlaxälv.
– Där har man inte satt ut kompensationsodlad lax. Däremot har man gjort stödutsättningar där man tagit avelsfisk från ån och odlat upp och satt ut. Och har det då kommit in främmande fisk så kan man ha ”boostat upp” den, förklarar Johan Östergren.
Flera åtgärder behövs
Framöver behövs ett helhetsgrepp och en långsiktig plan för utsättningarna i hela Östersjön, menar Johan Östergren, eftersom verksamheten inte bara pågår i Sverige. Det behövs också mer övervakning, utsättningsmängderna kan behöva ses över och med andra åtgärder kan utsättningarna eventuellt fasas ut.
– Det behövs moderna, flexibla och adaptiva vattendomar i min mening.
Johan Östergren passar också på att lyfta också fram de utsättningar av lax som görs i Stockholms ström.
– Jag har aldrig hört talas om att det finns en livskraftig laxstam i Strömmen och jag tror att det är omöjligt att återetablera någon, så jag är ytterst tveksam till den här verksamheten ur ett bevarandeekologiskt perspektiv, säger han.
Utsättningar av ål – en annan problematik
Den europeiska ålen består av ett gemensamt bestånd och har en mer komplicerad livscykel än laxen, vilket gör att problematiken kring utsättningarna av ålyngel är av annat slag.
Ålen leker i Sargassohavet och därefter driver larverna över Atlanten. När de närmar sig kontinenten förvandlas larverna till glasål och de kan sedan vandra upp i sötvattendrag eller stanna kvar vid kusten. När de växer får de mer gulaktig färg och kallas då gulål ända tills de, efter många år, bleknar till så kallad blankål och börjar simma tillbaka till Sargassohavet.
De senaste decennierna har dock ålbeståndet minskat kraftigt. Mätningar av införseln av glasål visar att rekryteringen till norra Europa minskat med hela 99 procent.
– Ålbeståndets kris är väl belagd, konstaterar Henrik Svedäng, forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och Havsmiljöinstitutet.
Rekommenderat stopp för allt fiske
De svenska utsättningarna av glasål görs på yngel som hämtas från Biscayabukten i Frankrike. Utsättningarna görs både för att de finns som krav i vattendomar och som en del av den svenska ålförvaltningsplanen med tanken att främja beståndet.
– Tanken är att ålen som flyttas till Sverige har en bättre chans att överleva fram till att den kan vandra tillbaka och bidra till beståndet, förklarar Henrik Svedäng.
Rekommendationen från Internationella havsforskningsrådet, ICES, är dock numera att inga fångster ska tas i något av ålens habitat, vilket inkluderar fångster av glasål för utsättning.
– Svenska politiker brukar berömma sig med att de följer ICES råd men i det här fallet vill de inte göra det, säger Henrik Svedäng.
Orsaken till att ICES avråder från utsättningar är att det är allt för osäkert om det finns något överskott av glasål i till exempel i Frankrike, då det är svårt att bedöma bärkraften i olika områden, det vill säga hur många ålar som ”får plats”.
– Ska ålen smetas ut över hela Europa eller är det ganska bra att det finns mycket ål på ett ställe? Sådana frågor måste man kunna besvara, säger Henrik Svedäng.
Utsättningar uppströms kraftverk leder till turbindöd
Omkring 40 procent av de ålyngel som sätts ut i Sverige sätts ut uppströms vattenkraftverk och dammar, enligt uppskattningar från Stockholms universitets Östersjöcentrum.
– Ålen som hamnar där riskerar att dö i turbinerna, om det inte finns bra metoder att ta ner ålen igen, säger Henrik Svedäng.
Det har föreslagits att orsaken till att ålen hittar tillbaka till Sargassohavet är att den har ett magnetiskt minne efter sin färd över oceanen. Ett annat argument emot utsättningarna är att det visat sig tveksamt om den utsatta ålen, som har förflyttats med lastbil, hittar sin väg tillbaka till lekplatsen. En studie visade också att den utsatta ålen hade så pass låga fetthalter att den inte skulle kunna reproducera sig.
Att stoppa fisket efter ål är a och o för att rädda arten, understryker Henrik Svedäng, men det skulle också gynna ålen att förbättra dess uppväxthabitat.
– Den växer ju upp till stor del i havet här hos oss, men den har naturligtvis utnyttjat sjöar och vattendrag i väldigt stor utsträckning innan vattenkraftens utbyggnad.
Av Sveriges 2200 vattenkraftverk bidrar hälften tillsammans med endast en halv procent av vattenkraftselen, berättar Henrik Svedäng.
– De är väldigt små och betydelselösa, men däremot förstör de möjligheten för fisk att vandra upp och ner. Där finns många möjligheter till förbättringar, säger Henrik Svedäng.
Text: Lisa Bergqvist
Se hela seminariet:
Senast uppdaterad: 30 mars 2023
Sidansvarig: Östersjöcentrum