Ingenjör Elizaveta Mattsson med den så kallade CTD-sonden, som bland annat mäter temperatur, syrehalt och indirekta parametrar för salthalt och djup, ska snart skickas ner 40 meter till strax ovan havsbotten vid den legendariska mätstationen Askö B1 i Trosa skärgård. Foto: Michaela Lundell

– Här kan vi nolla. Okej, då kör vi. Fem meter!

Ingenjör Elizaveta Mattsson släpper taget om vajern, och sonden och den första vattenhämtaren förs ner i vattnet. Forskningsfartyget Electras tekniker Henrik Andersson sköter kranen. Efter fem meter stoppar han, och Elizaveta monterar med vana händer på nästa vattenhämtare. Så fortsätter de åtta gånger till, en ny vattenhämtare monteras var femte meter, tills sonden längst ner är strax ovanför havsbotten, på 40 meters djup.

Lång och tät mätserie

Vi är vid mätstationen Askö B1 i Yttre Hållsfjärden i Trosa skärgård. Här har forskare tagit prover sedan 1960-talet, och regelbunden miljöövervakning har pågått sedan slutet på 1970-talet.

Hur ofta proverna tas är också centralt för hur värdefull dataserien blir. En provtagning är en ögonblicksbild, och sker de för sällan kan man missa viktiga toppar och resultaten blir missvisande. Vid B1 tas prover 25 gånger om året, allra oftast under vårblomningen i mars-april, då kiselalger och dinoflagellater, själva basen i Östersjöns ekosystem, massförökar sig. Då är provtagarna här en gång i veckan. Nu under vintern är det en gång i månaden. Det gör B1 till en av få så pass välbesöka mätstationer i Östersjön.

Några av alla de hundratals provrör som forskningsingenjörerna hanterar under en provtagningsdag. Dessa är klorofyllprover, som nästkommande dag analyseras på labb med hjälp av en spektrofotometer. Foto: Michaela Lundell

Ryggrad i kunskapen om Östersjön

Den långa, obrutna, högfrekventa mätserien härifrån är ovärderlig för alla som vill veta något om hur Östersjön mår. Tillsammans med de övriga provtagningarna från miljöövervakningen till havs utgör den själva ryggraden i den kunskap vi har om vårt känsliga innanhav.

När vatten hämtats upp från alla djupintervallen monteras den stora djurplanktonhåven på kranen och förs ner 35 meter i vattnet. Den ska föras med en viss, bestämd hastighet. Tas provet för fort eller långsamt, måste det göras om. Henrik Andersson tittar fokuserat på hastighetsmätaren, medan han manövrerar spakarna.

– För djurplankton behöver håven vara så här stor, för att man ska få med både vanliga och mindre vanliga arter, säger Elizaveta Mattsson. Vi vill till exempel upptäcka om det kommit in invasiva arter.

När alla plankton sköljts ner i ”koppen” längst ner på håven häller hon över fångsten i en burk.

– Ser du hur det rör sig? Det är hoppkräftor. Men de är små ännu, de flesta är ännu naupliuslarver.

Djurplankton fångas in med hjälp av en stor håv. Foto: Michaela Lundell

Prov och dubbelprov i strid ström

Samtidigt, på fördäck, monterar forskningsingenjör Stefan Svensson ett lod längst ut på en 25 meter lång slang, som han sedan för ner i vattnet. Det blir ett vattenprov som efter analys visar den genomsnittliga klorofyllhalten i hela vattenkolumnen ner till 25 meters djup. Klorofyllhalten är i sin tur ett mått på mängden växtplankton.

När han hivat upp den långa slangen tar provtagning med växtplanktonhåven vid. Den är mindre och kan hanteras för hand.

Elizaveta ropar från akterdäcket. Det är dags för ett av dagens alla dubbelprov. Minst ett dubbelprov för varje parameter tas, för att upptäcka eventuella fel. Elizaveta har just mätt siktdjupet, med en så kallad Secchi-skiva och ett siktrör.

Siktdjupet mäts med hjälp av en så kallad Secchi-skiva som förs upp genom vattnet. Om möjligt används även ett siktrör, för att få bort störande ljusreflektioner från vattenytan. Foto: Michaela Lundell

Då åker flytvästen på, för under det provet öppnas lastporten och provtagaren ligger platt på mage på durken, en bit ut över kanten. Henrik Andersson håller ett vakande öga. En man överbord-situation i vinterkyla kan snabbt bli kritisk. Elizaveta för sakta upp den vita skivan genom vattnet.

– Där tycker jag att den dyker upp, säger hon och läser av på linan. Sex meter.

Motsvarande prov med siktröret ger ett siktdjup på 6,5 meter.

– Det är is inne i röret, säger Elizaveta.

Stefan gör samma prov. Han får det till 5,7 respektive 7 meter. Allting antecknas noggrant.

Askölaboratoriets tekniker Henrik Andersson och ingenjör Elizaveta Mattson från Institutionen för ekologi, miljö och botanik hjälps åt med provtagningarna på akterdäck. Linorna blir isiga och hala i kylan. Foto: Michaela Lundell

Tillförlitliga data

– Leverera tillförlitliga data, det är vad vårt arbete går ut på, säger Stefan Svensson. Det ska vara repetitivt. Allt ska göras på exakt samma sätt varje gång. Och det är svårare än man kan tro!

Eftersom all data ska vara jämförbar, krävs särskild varsamhet när nya mätmetoder introduceras. Om man bara byter metod hux flux kan man få en metodbyteseffekt i resultaten, vilket förstör den långa dataserien. Allt måste kalibreras och kontrolleras för att säkra kvaliteten och jämförbarheten. Just nu är det en ny, enklare och snabbare metod för klorofyllanalys som prövas. En av fördelarna är att den kräver mindre mängd vatten, vilket gör att färre kilon behöver bäras under och efter provtagningen. Stefan och Elizaveta har tagit parallella prover under hela förra året. Om resultaten faller väl ut kan de förhoppningsvis gå över till enbart den nya metoden i sommar.

Forskningsingenjör Stefan Svensson tappar ur vatten för olika analyser från de så kallade Niskin-vattenhämtarna, som hämtat upp vatten från olika djup. Foto: Michaela Lundell

Provtagningar utanför reningsverk

R/V Electra af Askö stävar vidare mot ytterligare fyra mätstationer, på olika avstånd från det stora reningsverket i Himmerfjärden, där en stor del av avloppsvattnet från södra Stockholms län tas om hand.

Här sker provtagningarna som en del av Himmerfjärdsverkets så kallade recipientkontroll, som en miljöstörande verksamhet är skyldig att göra, för att veta hur utsläppen påverkar miljön. I samverkan med forskare från Stockholms universitet varierade reningsverket under en period sina kväveutsläpp, för att forskarna skulle kunna se vad det fick för betydelse för övergödningen i havet. Det är dyrt att rena bort kväve, och därför är det viktigt att man vet vilken effekt olika åtgärder får.

Det är bland annat provtagningarna härifrån, som visat hur viktig tillgången på kväve är för miljön vid våra kuster.

Vid varje mätstation antecknas väderförhållanden och de prover som tas. På bilden för ingenjör Elizaveta Mattsson protokoll. Foto: Michaela Lundell

Säkrar kvalitet och närhet till forskning

Att miljöövervakningsuppdraget ligger på universitetet säkrar kvaliteten och närheten till den utvärderande kompetensen på högsta nivå. På Stockholms universitet finns specialister inom brackvattenkemi, miljögifter, växt- och djurplankton, ryggradslösa djur, makroalger och andra vattenväxter.

Miljöövervakning må låta oglamoröst, men är en viktig bas för universitetets kärnverksamhet, både vad gäller forskning och utbildning. Medan forskningsprojekt, som vanligen bara varar i några år, kan klarlägga specifika processer, är det miljöövervakningen som ger den grundläggande informationen om havet, och som kan visa på de storskaliga förändringarna i miljön. Den regelbundna provtagningen utgör också en infrastrukturell plattform som forskare och studenter har nytta av. Många forskare och doktorander har följt med ut under åren, för att passa på att ta egna prover till sina forskningsprojekt. Idag är biologistudenten Elena García Hernández med för att ta planktonprover.

Biologistudenten Elena García Hernández får med sig ett djurplanktonprov. Foto: Michaela Lundell

”Väst är bäst!”

Stefan och Elizaveta arbetar raskt, lugnt och metodiskt, med stenkoll på alla hundratals provrör, burkar och flaskor som fylls med vatten från olika stationer och djup, för analyser av bland annat halten av syre, svavelväte, näringsämnen och partiklar. De doppar, sköljer ur, sprutar in, filtrerar, skakar, vänder upp-och-ner, märker upp, knackar bort luftbubblor, hivar slangar, håvar, rör, vattenhämtare och annan provtagningsmateriel ner och upp ur havet.

– Perfekt väder, konstaterar Elizaveta belåtet i råkylan.

Vid varje mätstation antecknar hon väderförhållandena. Vinden är måttlig och kommer från väster.

– Väst är bäst! Då har man hela Sverige som skydd. När det blåser ostligt kan man få hela havet emot sig. Så länge det inte blåser för mycket, gör det inget om det regnar eller snöar lite. Vi kräver inte sol!

Provtagningarna avverkas, en efter en. Timme läggs till timme av intensivt fältarbete. Det sista som görs är ett siktdjupsprov vid station H5.

– Då var det klart, vi kan vända hem!

När vattenhämtarna från den sista provtagningen tappats ur på sin värdefulla last i noggrant uppmärkta behållare, samlas provtagningsteamet i Electras pentry.

– Nu ska jag bara tina i ansiktet lite, sen ska jag skratta, säger Henrik.

Text: Michaela Lundell