Mats Svensson. Foto: Natalie Greppi.

Nyligen fick Havs- och vattenmyndigheten (HaV) i uppdrag av regeringen att flytta ut trålgränsen på prov i olika så kallade försöksområden längs ostkusten. Exakt var områdena ska ligga och hur stora de blir är inte bestämt.

– Det blir sannolikt två försöksområden – ett i centrala Östersjön, mellan Kalmar och Stockholm, och det andra i södra Bottenhavet, säger Mats Svensson, avdelningschef på HaV.

Enligt uppdraget ska det även inrättas två referensområden där trålgränsen inte flyttas ut.

– Det är för att vi ska kunna jämföra områdena och utvärdera effekterna av en utflyttad trålgräns, säger Mats Svensson.

Sillen bryr sig inte om gränser

De senaste årens debatt om Östersjösillens nedgång har framför allt handlat om det ökade storskaliga trålfisket nära kusten och behovet av att skydda kustområden där olika delbestånd av sill och strömming ansamlas och övervintrar innan lek. Tidigare i år klubbade en enig riksdag igenom förslag om att bland annat flytta ut trålgränsen från dagens fyra sjömil till tolv sjömil från kustens baslinje.

Daniel Valentinsson, fiskeforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua), tycker det vore oklokt att låsa sig vid tolv sjömil.

– Tolv sjömil är en godtycklig gräns som markerar svenskt territorialvatten. Men sillen bryr sig inte om nationsgränser, säger han.

Forskningen vet fortfarande ganska lite om sillens uppdelning i olika delpopulationer och hur dessa rör sig mellan kust och utsjö. Den stora utmaningen med att skapa försöksområden med utflyttad trålgräns blir att få tillräckligt stora effekter som går att mäta, tror Daniel Valentinsson.

– Bristen på detaljkunskap gör det svårare att utforma dessa försöksområden så att de faktiskt gör skillnad för sillen, det vill säga att de ger det avsedda skyddet för bestånden både när de befinner sig vid kusten för lek och när de är utsjön.  

Enligt honom är det viktigt att områdena placeras där det finns gott om mätdata och bakgrundskunskap om fiske och förekomsten av olika delbestånd. Och att områdena görs tillräckligt stora.

– Om man inte begränsar sig till tolv sjömil utan istället öppnar för att trålgränsen kan flyttas längre ut ökar chanserna att få mätbara effekter, säger Daniel Valentinsson.

Många olika lekbestånd

I centrala Östersjön, från Bornholm upp till Ålands hav, ligger många av sillens kända övervintringsområden innanför tolv sjömil. Men det finns också viktiga områden längre ut.

– Förra året undersökte vi över hundra lekplatser. De preliminära analyserna antyder att det finns många olika lekbestånd längs ostkusten, från Skåne till Norrland. Men exakt hur stora dessa bestånd är, var de tar vägen efter leken och hur de blandas i havet, det vet vi ganska lite om, säger Daniel Valentinsson.

I Bottniska viken ligger strömmingens övervintringsområden generellt sett längre ut än i centrala Östersjön. Efter flera år av kraftigt minskande strömmingsfångster skickade producentorganisationen Kustfiskarna Bottenhavet i fjol en skrivelse till näringsdepartementet och HaV med förslag om att inrätta ett tillfälligt fredningsområde vid Finngrunden – ett område strax utanför tolv sjömil, där både svenska och finska trålfartyg fiskar intensivt varje år.

Förslaget fick stöd av de fyra norrländska länsstyrelserna. I en kommentar till förslaget menade Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) att fredningsområdet borde göras betydligt större för att bäst skydda strömmingen.

I det nya regeringsuppdraget specificeras inte hur långt ut trålgränsen ska löpa. Det gör att HaV i praktiken kan föreslå att gränsen flyttas längre ut än tolv sjömil, för att till exempel täcka Finngrunden. Enligt Mats Svensson är det dock för tidigt att säga om så blir fallet.

– Exakt var försöksområdena kommer att ligga och hur de ska utformas kommer att fastställas när vi har diskuterat med SLU Aqua och andra utförare om vad som blir bäst och är praktiskt möjligt, säger han.

Minskat fiske bästa skyddet

I kommentaren till förslaget om Finngrunden varnar SLU Aquas forskare också för att ett en begränsning av trålfisket i ett specifikt område ”kan leda till ökat fisketryck på andra delbestånd i Bottenhavet”.

– Samma risk finns i centrala Östersjön. Om man förbjuder fiske på ett ställe kan det leda till att fisket ökar någon annanstans, säger Daniel Valentinsson.
Den mest effektiva åtgärden för att skydda strömmingen är enligt SLU Aqua att minska den generella fiskeridödligheten, det vill säga sänka fångstkvoterna för bestånden som helhet.

– Forskningen har inte full kunskap om alla olika delbestånd, hur de vandrar och blandas i utsjön och vilka bestånd som har försvagats längs ostkusten. Vi menar att ett generellt sänkt fisketryck skulle buffra för den okunskapen, säger Daniel Valentinsson.

Svåra förhandlingar

Att flytta ut trålgränsen skulle beröra även utländska trålfartyg. Enligt gamla avtal får danska och finska fartyg fiska i svenska havsområden mellan fyra och tolv sjömil. I HaV:s nya uppdrag ingår därför att inleda förhandlingar med Danmark (Egentliga Östersjön) och Finland (Bottniska viken) om att flytta ut trålgränsen.

– I bästa fall är förhandlingarna klara till nästa år. Men de kan nog ta sin lilla tid. Till exempel har Finland ett stort fiske i Bottenhavet och är sannolikt mindre intresserade av att det begränsas, säger Mats Svensson.

Att dessutom flytta ut trålgränsen längre än tolv sjömil i exempelvis Bottenhavet skulle inte göra förhandlingarna lättare, tror han.

– Det skulle troligen komplicera samrådsprocessen avsevärt. Våra övriga förhandlingar med Finland och Danmark får ge en indikation om det är möjligt eller inte, säger han.

”Helst hade vi velat avhysa allt trålfiske”

I försöksområdena är det framför allt det storskaliga pelagiska trålfisket som kommer att stängas ute – det vill säga stora trålfartyg över 24 meter. Regeringen är samtidigt tydliga med att HaV ska fortsätta att tillåta ”småskaligt fiske” innanför trålgränsen, samt även ”det fiske som bedrivs av lokal eller regional betydelse och fiskar för direkt användning som livsmedel”.

Det lokala kustfisket efter sill och strömming förknippas ofta med små båtar och garnfiske. Men längs kusten, innanför tolv sjömil, bedrivs även en hel del lokalt trålfiske med mindre trålfartyg. Dessa kommer sannolikt att få fortsätta fiska även i de områden där trålgränsen flyttas ut.

– Helst hade vi velat avlysa allt trålfiske i försöksområdena. Men uppdraget är formulerat så att vi ska tillåta visst fiske, säger Mats Svensson.

Siklöjefisket berörs inte

Längs med ostkusten finns även flera så kallade inflyttningsområden där trålfiske tillåts även innanför fyra sjömil. Enligt Mats Svensson är det för tidigt att säga vad som kommer att hända med inflyttningsområdena på de ställen där trålgränsen flyttas ut. Han försäkrar dock att HaV tillsvidare har slutat att ge dispenser för trålfartyg över 24 meter, vilket de fram tills 2020 gjorde längs kusten utanför Västervik och upp till södra Stockholms skärgård.

– Samtidigt har vi andra inflyttningsområden där det bedrivs fisken som anses väsentliga, till exempel siklöjefisket i Bottniska viken. Det kommer vi inte att ändra på, säger Mats Svensson.

Behövs det mer kunskap?

Henrik Svedäng, docent och forskare vid Östersjöcentrum.

Regeringens beslut om att flytta ut trålgränsen på prov är i grunden inte en generell åtgärd för att skydda sill- och strömmingsbestånden – utan ett ”vetenskapligt projekt” som syftar till att utvärdera effekterna av ett minskat trålfiske vid kusten.

– En flytt av trålgränsen på prov kommer att ge oss bättre kunskap och förutsättningar att fortsätta vidta rätt åtgärder och stärka fisket i Östersjön, säger landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) i regeringens pressmeddelande.

Frågan är vilken mer kunskap som behövs. Enligt Henrik Svedäng, fiskeforskare på Östersjöcentrum, vet vi redan tillräckligt för att dra i nödbromsen.

– Läget i Östersjön är mycket oroväckande. Särskilt eftersom vi redan vet att sillen är uppdelade i olika bestånd utmed kusten och att den har ett tydligt homing-beteende, det vill säga att den söker sig tillbaka till föräldrafiskens lekplatser för att reproducera sig, säger han. 

Ett allt för hårt storskaligt trålfiske på ansamlingar av sill nära kusten innebär stora risker för att enskilda sillbestånd försvinner, menar Henrik Svedäng.

Trålgränsen borde flyttas ut längs hela kusten

Tillsammans med Länsstyrelsen Stockholm och SLU Aqua genomförde Henrik Svedäng i fjol en rad provtrålningar i södra Stockholms skärgård, som visade att tätheten av sillyngel hade minskat mycket kraftigt jämfört med för 20 år sedan.

– Det vi såg kan bara beskrivas som en stark utarmning av sillförekomsten, säger Henrik Svedäng. 

Helst hade han därför sett att trålgränsen flyttades ut längs hela ostkusten, utan undantag, för att inte riskera att bestånd längs mindre skyddade kuststräckor blir bortfiskade.

– Den bästa varianten hade varit att samtidigt minska fisketrycket generellt och strukturera om fiskeflottan till mindre enheter som inte kan koncentrera väldigt stora uttag till vissa lokaler. Men det tycks närmast utopiskt, säger han och hänvisar till Internationella havsforskningsrådets (ICES) senaste råd för nästa års fiskekvoter i Östersjön.  

– Trots den minskande förekomsten av sill och strömming vid kusten och en 80 procent lägre biomassa för hela centrala Östersjön sedan mitten av 1970-talet, rekommenderar ICES nu ökade fångster med 30 procent och fortsatt mycket höga kvoter i Bottniska viken nästa år, säger han.

Sillbestånd har räddats förr

Enligt Henrik Svedäng borde både ICES och fiskeriförvaltningen i Sverige och EU dra lärdom av den kunskap som redan finns från andra havsområden, där det gjorts åtgärder som faktiskt har hjälpt sillbestånd som varit hotade av utarmning eller radikalt sänkt produktionsförmåga.
– Utifrån dessa kunskaper vet vi att hela beståndet med alla sina delar måste skyddas för att det ska ha en chans att lyckas. Om man gör det tillräckligt snabbt kan återhämtningstiden inskränka sig till kanske fem år, som i fallet med Nordsjösillen. Men det kan också ta trettio år, som i fallet med den norska vårlekande sillen, den så kallade Islandssillen, säger han.

Text: Henrik Hamrén