Här kartlägger studenterna havsbotten

När när studenterna vid kursen i maringeofysiska karteringsmetoder tar upp sedimentkärnor från Östersjöns botten används de genast i forskningen. Inget provmaterial går till spillo. Att kunna kartera havsbotten är en hett eftertraktad kompetens på dagens arbetsmarknad.

Det är andra dagen forskningsfartyget Electra af Askö lägger ut med studenter från kursen maringeofysiska karteringsmetoder ombord. Dagen innan har de lärt sig använda flerstråligt och penetrerande ekolod och fått fram en bild av hur havsbottnen och de översta sedimentlagren ser ut. Idag ska de ta upp sedimentkärnor från två utvalda platser på bottenprofilen.

Forskning om grundvatten

Kursledaren professor Martin Jakobsson vid Institutionen för geologiska vetenskaper visar på anomalier i de varviga glaciallerorna i subbotten-profilen. Foto: Michaela Lundell.

Kursledaren, professor Martin Jakobsson från Institutionen för geologiska vetenskaper (IGV), pekar på den svartvita ekolodsbilden, som går några tiotals meter ner i bottensedimenten. Nästan överallt syns varvig glaciallera i prydliga lager.

– Men här har vi anomalier, det är utvitat, visar Martin Jakobsson. Troligen finns det mer vatten i sedimenten där. Det kan vara grundvatten.

Sedimentkärnorna som studenterna tar upp ur Asköfjärden vid Stockholms universitets forskningsstation i Trosa skärgård, används i ett forskningsprojekt om hur grundvatten rör sig ut i Östersjön.

– Vi försöker ta reda på var, hur och i vilka mängder det sker, säger Martin Jakobsson. Grundvatten kan föra ämnen från land till hav och är en källa till föroreningsspridning.

Noggrann märkning

Plaströret som skjuts in i provtagaren märks upp noga för att man i efterhand ska kunna hålla ordning på sedimentkärnans olika delar. Foto: Michaela Lundell.

Matt O’Regan, maringeolog och forskare vid IGV, visar studenterna hur de ska märka upp det långa provröret som ska hämta upp sedimentkärnan.

– Vi kommer att dela upp kärnan i fyra delar à 1,5 meter. Man vill inte ha dem längre. Ni kommer att förstå varför när ni bär runt på dem – de är jättetunga! Det är viktigt att komma ihåg vilken sektion som är uppåt. Det är lätt att råka vända på en. Då blir det oordning och kärnan blir oanvändbar, så det är noga, säger Matt O’Regan.

Studenterna skriver med tjock märkpenna på det sex meter långa plaströret som ska skickas in i sedimentprovtagaren. Fartygsnamn, årtal och plats. Röret märks också upp med nummer och bokstäver för alla sektioner från botten och uppåt, enligt rådande standard.

– Nu är jag beredd att gå till EK 80, hörs det genom högtalaren uppifrån bryggan. Är ni beredda att starta en EK 80-linje?

Electras befälhavare Thomas Strömsnäs kan tala om för fartyget exakt var på sjökortet hon ska ställa sig, och sedan tar fartyget över med så kallad dynamisk positionering, där två akterpropellrar, som kan snurra 360 grader, och en bogpropeller i fören, håller fartyget på plats.

– Det är ett ganska kraftfullt system. Det ska till mycket vind för att hon inte ska klara av det. Upp till 10-12 sekundmeter är inga problem, säger Thomas Strömsnäs.

Studenterna får hjälp av Electras tekniker Henrik Andersson och Mattias Murphy att ta upp två sedimentkärnor, på 16 och 18 meters djup.

Nytt program i marin geovetenskap

En av studenterna spolar rent på utsidan av provtagningsröret, som just lyfts upp ur havsbotten, fylld med en lång sedimentkärna. Foto: Michaela Lundell.

– Jag har alltid varit mest intresserad av det som är på land, men nu har jag fått upp intresset för havet också, säger Rebecca Edlund, som går andra året på kandidatprogrammet i geovetenskap.

Hennes klasskamrat Gregor Weltz är från Tyskland och går hela utbildningen i Sverige.

– Det är spännande problemlösning. Vi mäter havsbotten med olika typer av ekolod och får en massa data, som vi inte vet vad den betyder. Sedan lägger vi ihop data från flera olika system och tolkar den geologiskt. Jag inser att havet är det som finns kvar för vår generation att utforska.

För den som vill göra just detta finns en mycket god arbetsmarknad. Efterfrågan på marin kunskap är på stark uppgång, inte minst kompetensen att kunna kartlägga havsbotten. Den behövs bland annat när vindkraftsparker ska anläggas ute till havs och när miljöpåverkan ska bedömas. För att möta efterfrågan har ett helt nytt kandidatprogram i marin geovetenskap startat på Stockholms universitet.

– Det finns hur mycket jobb som helst. De ringer från Sjöfartsverket, SGU (Sveriges geologiska undersökning) och flera konsultbolag i både Norge och Sverige och frågar: hur många studenter har ni? berättar Martin Jakobsson.

Flertusenåriga leror

Rebecca Edlund, student. Foto: Michaela Lundell

Studenterna hjälps åt att skära sedimentkärnan i lagom långa bitar med en rörkap, sätta på lock i ändarna och tejpa omsorgsfullt.

Sedan läggs de in i Electras lilla lab ombord, för provtagning av porvattnet. Den grundforskning som de här sedimentkärnorna bidrar till, är intressant för bland andra Strålsäkerhetsmyndigheten, som vill veta hur långt grundvatten färdas ut i Östersjön.

– Det studenterna får göra på kursen är också precis vad som sker i rena forskningsprojekt, säger Matt O’Regan. Vi mäter bottenprofilen, tar upp sedimentkärnor som sedan analyseras.
Sedimentkärnorna ska nu föras vidare till det så kallade core-labbet på IGV. Där kommer de att öppnas och beskrivas, och all geofysisk rådata som studenterna samlat in behandlas till 3D-modeller.

Gregor Weltz, student. Photo: Michaela Lundell

Martin Jakobsson och Matt O’Regan låter studenterna smaka på leran de tar upp. Längst ner är det grå, styv glaciallera, avsatt i dåvarande Baltiska issjön för mer än 11.000  år sedan. När man för den mot tungan känns den alldeles slät, så finkornig är den. Längre upp har leran en grönare nyans. Den har avsatts några tusen år senare, när Östersjön blivit ett hav med saltare vatten.

I maringeofysisk kartering får man också veta vad som hänt genom historien.

Text: Michaela Lundell

Läs mer om kursen i maringeofysiska karteringsmetoder

Läs mer om kandidatprogrammet i marin geovetenskap

Kursledarna uppmuntrar studenterna att provsmaka på den alldeles släta, grå glacialleran. Foto: Michaela Lundell.