Hur kan man veta temperaturen för längesen, innan nån kunde mäta den? Maringeolog Richard Gyllencreutz från Institutionen för geologiska vetenskaper vid Stockholms universitet frågar en grupp gymnasister i det vackra labbet på Skansens Baltic Sea Science Center. Eleverna kommer med flera förslag och diskussionen är snabbt igång. Efter en stund tar Richard fram en sedimentkärna som nyligen tagits upp från Östersjöns botten, fylld med varvig glaciallera, och berättar vad färgen och tjockleken på lagren säger om kornstorlek, årstid och klimat.

Så får eleverna fundera på hur mycket kallare den globala medeltemperaturen var under den senaste istidens maximum, för knappt 20.000 år sedan, jämfört med nu.

Marinekologen Monika Winder från Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet förbereder planktonprover som gymnasieeleverna ska få titta på. Foto: Michaela Lundell

– Fyra grader är vad som skiljer mellan värmeperioder och istidsmaximum, då hela norra Europa och Nordamerika täcks av kilometertjock is. Då förstår man varför en enda grads klimatuppvärmning är så mycket, säger Richard.

Syreproducenter och kolsänkor

Marinekologen Monika Winder från Institutionen för ekologi, miljö och botanik visar fantastiska bilder på plankton – havets minsta organismer som ändå har oerhört stor påverkan: hälften av allt syre vi andas har producerats av fotosyntetiserande cyanobakterier och växtplankton. Och hon förklarar också hur de bromsar klimatförändringarna genom att stora mängder kol lagras på havsbotten när döda plankton singlar ner och bäddas in i sedimenten. Under mikroskopen ligger olika arter som eleverna får titta på.

Fetare fiskar i akvariet

Torskarna i akvariet på Baltic Sea Science Center får tillräckligt med mat och blir stora, till skillnad från sina artfränder i Östersjön, där de blivit allt magrare. Foto: Michaela Lundell

Nere i akvariet visar fiskforskaren Jens Olsson, från SLU:s institution för akvatiska resurser, olika arter i Östersjön för en grupp elever.

– Torskarna här i akvariet har vuxit till sig bra och blivit stora, säger Jens. Så här stora är inte torskarna i Östersjön längre, de är mycket magrare.

Diskussionen kommer in på vilka fiskarter vi människor äter, och att det är ganska begränsat i Sverige jämfört med många andra länder.

– Tycker du om att äta fisk? frågar en av eleverna.

– Mannen, vad tror du, säger en annan elev, han jobbar på SLU!

Klasserna går från forskarträff till forskarträff och dessemellan tar de en titt på utställningarna i Skansens kunskapshus om Östersjön, som öppnade 2019 i samarbete med bland andra Stockholms universitet.

Miljögifter som aldrig försvinner

Ekotoxikologen Marlene Ågerstrand från Institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet berättar både om problem och lösningar kring miljögifter. Foto: Michaela Lundell

Under dagens sista pass får en gymnasieklass på resa från Lindesberg lyssna till miljögiftsforskaren Marlene Ågerstrand, från Institutionen för miljövetenskap, när hon berättar om persistenta miljögifter, som bryts ner långsamt, eller inte alls. Några elever flämtar till när hon berättar hur mycket kemikalier som finns lagrade i våra kroppar, som sedan förs vidare när vi föder barn, och som också kan försämra vår reproduktionsförmåga. Men hon lämnar inte gymnasisterna utan verktyg att ta sig an det dystra läget. Hon går igenom vad som påverkar beslutsfattande kring kemikalier, om forskningens roll, hur ekonomin spelar in, vad som är tekniskt möjligt och politiskt önskvärt.

Gymnasisterna som deltar i ForskarFredag blir stärkta med kunskap på flera plan. Intresset är stort och frågorna många. ”Är inte cyanobakterier bra också?” ”Nordstreamläckan, kommer den påverka sedimenten?” ”Hur lång tid tar det från att jag spolar tills avloppsvattnet når Östersjön?”

Text: Michaela Lundell