Policychef Gun Rudquist.

Då var det över – en hel vecka av högnivå-möten, förhandlingar, seminarier och informella träffar om havsfrågor. FN:s andra havskonferens arrangerades den 27 juni till 1 juli 2022 i Lissabon med Portugal och Kenya som värdar. 6 000 delegater från hela världen mötte upp. Ministrar och kungligheter samsades med oss andra som representerade allt från myndigheter och universitet, till civilsamhället och näringslivet.

Havskonferensen är en uppföljning av 2017 års konferens som initierades av Sverige och Fiji. Det var första gången som FN höll en stor havskonferens och då gjorde deltagarna åtaganden som nu följdes upp. Om 2017 handlade om att sätta havsfrågorna på agendan, var årets genomgående tema att gå från ord till handling. Oavsett ämne för diskussionerna höjdes röster för att det inte finns tid att vänta utan att det krävs handling nu. FN:s generalsekreterare slog an tonen genom att öppna mötet med orden ”Havet förbinder oss alla. Tyvärr har vi tagit havet för givet, och i dag står vi inför vad jag skulle vilja kalla ett ’havsnödläge’.”
Det konkreta resultatet av havskonferensen blev en FN-deklaration som pekar ut färdriktningen för hur SDG 14 ska genomföras. Havsmålet är det mest underfinansierade av FN:s hållbarhetsmål. Samma brist på resurser redovisades från olika delseminarier som diskuterade till exempel naturvårdssatsningar.

Kustens roll och skyddade områden lyftes

Några frågor som återkom ständigt i olika fora var följande. Skyddade områden måste gå från att vara pappers-produkter till verkligt skyddade områden. Man lyfte till exempel att biodiversitetskonventionens OECMs (Other Effective Area-based Conservation Measures) skulle kunna användas för att komma vidare i skyddsåtgärder. Att detta måste ske i samverkan med lokalsamhällen lyftes också fram, från inte bara NGO-sidan utan även från myndigheter. Att ge aktörer på lokal nivå, till exempel fiskeorganisationer, resurser och en plats vid förhandlingsborden underströks av många. Det betonades också att regional samverkan, till exempel inom Helcoms ram, behövs för att skapa effektivt skydd. Vanuatus premiärminister satte dock MPA i perspektiv genom att lyfta fram att det inte räcker med skyddade områden utan hela havet måste förvaltas hållbart.

FN:s andra havskonferens arrangerades i slutet av juni i Lissabon. Foto: Gun Rudquist

Att kusten har en oerhört viktig roll återkom förstås hela tiden. Det är vid kusterna som människor bor och verkar. Stilla havets ö-nationer hade starka inlägg om sin utsatta roll. Deras vädjan om att världen måste kroka arm med dem för att hålla oss under 1,5 grader, togs emot med allvar. Kustens roll i klimatförändringen lyftes fram och mer kunskap efterfrågades.

Genomgående pratades mer om kustaspekterna än utsjö-frågor. Fisket fanns förstås på agendan, men lite mindre än vad man kunde förvänta sig av en havskonferens. FN:s havsambassadör Peter Thomson sa att överfiske är något som går att fixa och efterfrågade handling. Många pekade på det absurda i att fisket subventioneras och lyfte det nyligen fattade WTO-beslutet om utfasning av fiskesubventioner som ett viktigt steg på vägen. FAO presenterade sin senaste statusbedömning över hur fiskbestånd och akvakultur och lyfte fram att läget ser bättre ut för många bestånd och att andelen som går till humankonsumtion har ökat. Men rapporten betonade också att man är långt ifrån hållbarhet.

Akvakultur i alla dess former lyftes fram av många, till exempel värdlandet Portugal, som en lösning på livsmedelssäkerheten, särskilt i sken av Ukraina-kriget. EU:s miljö- och havskommissionär Sinkevičius varnade dock för ett ohållbart nyttjande av havets resurser givet hoten mot biologisk mångfald. Livsmedelstrygghet måste också handla om nutrition. Han sa att eftersom Ukraina-kriget påverkar hela världen är det hög tid att se över hur vi konsumerar. Han varnade för att den rika världens ökade efterfrågan på sjömat kan ta resurser från fattiga. Dr Shakuntala Haraksingh Thilstedt, som fått 2021 års World Food Price, föreslog att sjömat i högre grad ska inkluderas i länders kostråd. Dr Manuel Barange, FAO:s chef för fiskefrågor, pekade på att enbart hälften av de länder som har en livsmedelsstrategi inkluderar sjömat i strategin.

Övergödningsfrågan saknades

En havsfråga som lyste med sin frånvaro var övergödning. Visserligen är Östersjöns tillstånd unikt i ett globalt perspektiv men många andra områden lider också av för höga nivåer av kväve och fosfor från land. Varför denna fråga inte fanns på agendan är oklart – även i Sveriges egna promemoria om vad man ville lyfta på konferensen saknades övergödningen.

Sveriges tidigare miljö- och klimatminister Isabella Lövin talade under havskonferensen. Foto: Gun Rudquist

Något annat som fattades var diskussionen om hur gapet mellan forskning och policy kan överbryggas. Behovet av kunskap lyftes fram förstås men det fanns ingen dialog om hur, till vem och när. Den forskning som efterfrågades var i hög grad naturvetenskaplig och det verkade inte riktigt finnas en medvetenhet om behovet av att inkludera andra discipliner. Undantag var till exempel professor Jan Babbington, professor vid Lancaster universitet, som efterfrågade forskningssynteser som är anpassade för beslutsfattare och mer engagemang från andra forskare inom samhällsvetenskap, ekonomi och humaniora. Även Lena Gipperth, professor vid Göteborgs universitets juridiska institution, var på plats och efterfrågade det sistnämnda.

Ett verktyg för ökat engagemang i näringslivet som prisades var så kallad ”ocean accounting”, alltså ett sätt att beräkna värdet av fungerande ekosystem i ekonomiska termer. Man hävdade att det som kan mätas och beräknas finns och får uppmärksamhet. Detta budskap stod i bjärt kontrast till röster från det civila samhället som snarare menade att havet med alla dess organismer finns för sin egen skull.

Tudelad mötesplats

På många sätt var havskonferensen en mötesplats där grupper som annars är i sina egna bubblor möts. Pauserna mellan alla seminarier, köandet och hastande mellan konferenslokaler, gjorde det möjligt att komma till tals med de flesta.

Men trots detta kommer man inte undan att konferensen på många sätt var tudelad. På ett plan pågick mer formella möten med förberedda inlägg som lästes upp fulla av vaga åtaganden och nyckelord, medan det på ett annat plan fanns en rik flora av sido-seminarier ordnade av olika organisationer. Där blev det mer av fria diskussioner och kraven på handling var skarpare.

Till sist – var det värt det? Att så många belastade klimatet genom att resa till Lissabon och la massor av arbetstimmar på såväl förberedelser som möten? En svår fråga att svara på. Men med en titt i backspegeln för att se om tidigare gigantiska FN-processer och liknande har gett något, måste nog slutsatsen ändå bli att ja – det spelar roll. Dessa övergripande mål, långsiktiga åtaganden och så vidare fungerar trots allt som hävstänger. De blir en påtryckning och ger förändringsarbetet en grund att stå på och extra fart. Men man måste ha tålamod och självklart skulle det kunna gå fortare. Nu gäller det att gå från ord till handling. 2022 är ett unikt havsår. Havskonferensen har genomförts. Konventionen om biologisk mångfald har möte, COP 15, i Kanada i december och ”High Seas Agreement” är snart i hamn. Måtte det finnas konkreta resultat att redovisa på nästa havskonferens som planeras gå av stapeln 2025 med Frankrike och Costa Rica som värdar.

Text: Gun Rudquist

Läs mer

Läs en intervju med Gun Rudquist: Expert vid FN:s havskonferens: ”engagemang och otålighet”