Övertagandet skedde gradvis. I början av 2000-talet noterade både forskare och svenska kustfiskare allt mer storspigg i centrala Östersjön. Fenomenet började i utsjön och rörde sig med åren allt närmare land, framför allt till områden med mycket skärgård och gott om lekområden för större fisk, såsom i Stockholms skärgård. 

– Längre söderut, till exempel i Blekinge, hade man länge goda rovfiskbestånd och lite spigg. Men även där ser det nu ut att vara spiggdominerat vid kusten. Detsamma gäller Bottenhavet. I Bottenviken verkar det fortfarande vara relativt små mängder spigg, så där tror vi att situationen är bättre, säger Ulf Bergström, docent i marin biologi på institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua). 

Brist på rovfisk ger mer spigg

Han och sex forskare från SLU Aqua, Stockholms universitet, Nederländerna och Lettland har publicerat en sammanställning av den kunskap som hittills finns om storspiggens utbredning och vad som kan ha orsakat den. Deras slutsats är att storspiggens ökning framför allt tycks bero på tre faktorer: 

• minskat predationstryck från större rovfisk, inklusive stor strömming
• minskad konkurrens om föda med sill och skarpsill
• varmare temperatur och mer övergödning, vilket skapar bra förutsättningar för spiggens födosök och lek.

Ulf Bergström på Östersjöcentrums Baltic Breakfast.

Det marina ekosystemet är ett komplicerat nät av olika påverkansfaktorer och kopplingar mellan olika arter. Dessutom pågår olika processer i både kustzonen och i utsjön. Detta gör det svårt att peka ut en enskild så kallad ”trigger” till spiggexplosionen längs Sverige kust, menar Ulf Bergström. 

– Sannolikt är det den sammanlagda påverkan som spelar roll. Så är det oftast med regimskiften. De minskade rovfiskbestånden är sannolikt den viktigaste drivkraften. Särskilt eftersom spiggen är en mycket predationskänslig art, säger han. 

Rovfisken minskade först

Agnes Olin. Foto: Privat

På många ställen längs kusten minskade mängden rovfisk innan spiggen ökade, berättar hans kollega Agnes Olin, forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet och en av författarna till studien.

– I Kalmarsund såg man till exempel att gäddan minskade i antal innan spiggen kom igång på allvar. Det finns även en tidsserie från Forsmark, där man såg att abborren började minska innan spiggen kom igång, säger hon.

Minskningen av rovfiskbestånden beror främst på överfiske. I alla fall i utsjön, där spiggvågen började. Närmare kusten blir bilden mer komplex.

– Där har både ett högt fisketryck och en ökande predation från säl och skarv bidragit. Säl- och skarvpopulationerna har ökat mycket starkt sedan 1980-talet och står idag för ett 10-20 gånger högre uttag av abborre och gädda längs svenska kusten än yrkesfisket och fritidsfisket tillsammans, säger Ulf Bergström. 

Byte blir jägare 

För människorna som bor och fiskar längs den svenska ostkusten är spiggvågen ett stort orosmoln. Men för forskarna är den också djupt fascinerande eftersom den speglar komplexiteten i det marina ekosystemet.

Storspiggens plats i Östersjöns marina ekosystem. Tjocka orange och blå pilar indikerar negativa respektive positiva effekter. De bleka blå linjerna illustrerar att effekterna av temperatur och övergödning kan vara indirekta och olinjära. Tunna svarta linjer indikerar migration. Illustration: SLU Aqua. Växtplankton och alger hämtade från https://ian.umces.edu/media-library/symbols/

 

Storspigg, sill och skarpsill äter huvudsakligen samma sak: djurplankton. Om en av arterna minskar gynnas de andra och kan växa sig starkare. Samtidigt äter rovfiskar som gädda och abborre gärna spigg. Det betyder att det ofta finns färre spigg i områden som har god tillgång på rovfisk.

I gengäld äter spiggen också rovfiskarnas ägg och yngel, vilket kan skapa en självförstärkande utveckling åt motsatt håll: ju mer spigg, desto färre nya rovfiskar. Spiggbeståndens kraftiga ökning har lett till att storspiggen har gått från att vara byte till att bli jägare – en så kallad ”predator-prey reversal” – vilket ytterligare försvagar rovfiskbestånden. I dag förekommer denna negativa spiral i många kustområden.

Stor strömming äter spigg

För att vända utvecklingen måste rovfiskbestånden stöttas på bred front, menar Ulf Bergkvist. En viktig åtgärd är att restaurera lekområden i kustnära områden. En annan är att minska fisket både vid kusten och i utsjön.

– I centrala Östersjön har torskfisket redan stoppats. Men det finns fortfarande mycket att göra för att öka förekomsten av stor sill och strömming eftersom de också äter spigg, säger Ulf Bergström. 

I en pågående studie om strömmingens roll i spiggvågen har han sett att stor sill och strömming verkar vara en viktig predator på spigg vid kusten.

– Det finns helt klart en koppling. Våra dietanalyser på strömming visar att stor strömming faktiskt äter en hel del fisk i kustzonen, vilket man inte riktigt har haft koll på tidigare, och att det främst är spigg de äter, säger Ulf Bergström. 

I studien ingår även tidsserieanalyser av utsjödata för att undersöka kopplingen mellan spigg och strömming även i utsjön, men dessa är ännu inte klara. 

Minskat sillfiske kan dämpa spiggvågen 

På senare år har förekomsten av sill och strömming minskat drastiskt i många kustområden längs ostkusten. Detta har sannolikt bidragit till att spiggen fått mer utrymme att växa. 

– Att få tillbaka den stora sillen och strömmingen skulle kunna vara en effektiv åtgärd för att dämpa spiggens utbredning. De stora knapparna som förvaltningen kan trycka på om man vill vända regimskiftet i dag är alltså att minska fisketrycket på sill och strömming och minska predationstrycket från säl och skarv, säger Ulf Bergström.

Spiggfiske inte lösningen

Fiskenäringen tycks ha en annan lösning på spiggproblemet. I fjol skickade den regionala rådgivande nämnden för Östersjön (BSAC) ett förslag till EU-kommissionens generaldirektorat för havsfrågor och fiske (DG Mare) om att inleda försök med kustnära trålfiske på spigg.

Ulf Bergström och hans kollegor avråder från detta. Enligt dem skulle ett ytnära trålfiske med finmaskiga trålar öka riskerna för bifångst av annan fisk.

– Men framför allt utgör ett sånt fiske ett steg mot det som kallas fishing down the food web, alltså att man fiskar nedåt i födoväven. Det är betydligt lägre risker förknippade med att istället vidta åtgärder för att återställa rovfisk- och strömmingsbestånden, säger Ulf Bergström. 

Text: Henrik Hamrén

Bildspel spiggvågen (överst): Mårten Erlandsson, SLU

Läs mer

Läs studien ”Increase of opportunistic species in response to ecosystem change: the case of the Baltic Sea three-spined stickleback”

Ny rapport: Mindre strömming och mer spigg i skärgården

Artikel: "Det är en drastisk förändring i ekosystemet"