R/V Electra kör igenom en tjock algblomning utanför Klintehamn i augusti 2020.

Sedan övergödningen började uppmärksammas som ett av de största miljöproblemen i Östersjön har tillförseln av näring till havet, den så kallade belastningen, minskat drastiskt. Sedan 1980-talet har belastningen av kväve minskat med ungefär en tredjedel och fosforbelastningen med drygt hälften. Minskningarna beror framför allt på förbättrad rening av avloppsvatten och åtgärder för att minska läckaget från lantbruket, till exempel genom bättre gödslingstekniker och åtgärder på fälten för att förhindra näringsläckage.

Fortfarande återstår dock mycket att göra för att de ambitiösa mål som Östersjöländerna satt upp genom Helcom-samarbetet ska nås. Samtidigt har Sverige och de övriga EU-anslutna länderna runt Östersjön förbundit sig till att förbättra miljön även i sötvatten, genom EU:s bindande ramdirektiv för  vatten. Förbättringar i sötvatten leder på sikt till förbättringar också i havet och för att framtida åtgärder ska ha så stor effekt som möjligt är det därför klokt att genomföra dem uppströms, och så nära utsläppskällan som möjligt.

Policyrekommendationer

• Inrikta åtgärderna mot övergödning på att minska belastningen från land, så nära utsläppskällan som möjligt. Åtgärder uppströms leder även till en förbättrad miljö i sjöar och vattendrag.
• Verka för utbyggnad av effektiva reningsverk i de områden runt Östersjön där sådana saknas.
• Minska importen av gödsel och foder, som riskerar att bygga på fosforlagret på land, till Östersjöregionen. Förbättra i stället jordbrukets utnyttjande och cirkulation av växtnäring.