Framtagandet av Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader visar både möjligheterna och riskerna med samproduktion av kunskap inom samhällsfrågor.

– Vi tänker ofta att det målet kom från vetenskap men det antogs egentligen 2015 av beslutsfattare i Paris. Sedan bad man forskningen om belägg för målet, och forskarsamhället svarade med att det inte fanns, berättade Jessica Jewell, docent i fysisk resursteori vid Chalmers Tekniska Högskola, vid konferensen Open Science – From Policy to Practice.

Tack vare god finansiering och politiskt stöd för att ta fram ny kunskap, kunde mycket forskning genomföras vilket delvis är en framgångssaga om samhällsrelevant och användbar vetenskap. Men den illustrerar också risken att forskningen påverkas av policyfrågan.

– Forskarna misstänkte redan att scenarion för ett tvågradersmål var orealistiska och ändå kom tonvis med ny kunskap om 1,5-gradersmålet, beskrev Jessica Jewell.

I kontrast presenterades modellen, ”throw it over the fence”, där vetenskapen är utmärkt och oberoende men istället riskerar att undvika policyfrågan och bli irrelevant. När man bad samma forskare att besvara om det är möjligt att uppnå målet så gav man beskedet ”att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är möjligt inom kemins och fysikens lagar”, vilket blev svårt för politikerna att omsätta i en samhällssituation.

När man har målsättningen att förena forskning och policy så behöver vi, enligt Jessica Jewell, påminnas om att begreppet ”möjligt” betyder olika saker för forskarna och för politiker eller tjänstemän.

– Något som är möjligt och genomförbart för en politiker är något som samhället verkligen kan göra, medan något som är genomförbart för forskaren är något som löser deras matematiska modeller, sa hon.

Jessica Jewell, Chalmers tekniska högskola. Foto: Lena Söderström/Vetenskap och Allmänhet

Kunskapsmäklare hjälper till

Kunskapen kring flera kritiska samhällsutmaningar är stor och forskare vill i många fall nå ut till relevanta mottagare, men tid och resurser för att göra detta är ofta begränsade. De saknar dessutom kanaler och kännedom om vilka målgrupper man behöver nå för att engagera sig i policyprocesser.

– Det är här vi kommer in, säger Ellen Bruno, omvärldsanalytiker vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.

– Vi engagerar oss i en policyprocess när det finns vetenskaplig kunskap som behövs för att den ska gå i rätt riktning. Eller om vi har viktig vetenskaplig kunskap som borde leda till en politisk process eller beslut, säger hon.

Från sitt uppdrag som så kallad kunskapsmäklare (knowledge broker), eller omvärldsanalytiker vid ett forskningscentrum presenterade hon en arbetsmodell där forskare, kommunikatörer och omvärldsanalytiker arbetar tätt för att effektivt nå rätt målgrupp, vid rätt tidpunkt. Forskaren avgör vilket budskap som ska ut, medan kollegorna fokuserar på målgrupp och format. Satsningen är unik, och har visat sig lyckad för att nå beslutsfattare och förvaltning i större utsträckning än tidigare.

– Vi ser att kunskapsmäklande är ett bra sätt att arbeta. En sådan roll har en bra överblick kring det vetenskapliga läget inom ett visst fält och samtidigt väldigt bra koll på hur policyprocesser rör sig, helst både nationellt, inom EU och globalt.

I ett motsvarande arbete på EU-nivå finns Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC) med 2000 forskare som ger vetenskapliga underlag inför beslut och forskningsprogram som rör EU-medborgares vardag. Enligt deras studier ser man att även allmänheten i hög grad vill att forskare engagerar sig i politiska sakfrågor och att beslut tas på vetenskaplig grund.

– Det berikar debatten, och gör faktiskt offentliga debatter mer intressanta och kompletta om vi inte bara skrapar på ytan utan talar om riktigt bra vetenskapliga bevis, beskrev Julian Keimer, omvärldsbevakare vid JRC.

Så om både akademin och medborgarna vill se mer forskning knuten till viktiga samhällsfrågor, varför är det svårt att få till?

Kräver långsiktighet och meritering

En förklaring är att de politiska och akademiska systemen har tydliga karaktärsdrag som särskiljer dem, vilket i flera fall hindrar möjligheterna att samarbeta effektivt. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och klimatledarskap vid Uppsala universitet, beskrev utgångsläget - vetenskapen beskriver världen och hanterar fakta medan politik, som styr världen, baseras på normer.

– Forskningen är oumbärlig i den moderna världen. Jordbruk, medicin, teknik, kommunikation och transporter är beroende av vetenskapliga rön. Samtidigt är politiken oumbärlig om man vill agera utifrån det som vetenskapen säger, förklarade han.

Tidsperspektiven är en annan faktor. Forskning kräver tid, tålamod och omprövningar medan politiker och tjänstemän arbetar under brådskande förhållanden med tydligt satta mandatperioder och uppdrag som påverkas av opinionslägen. Men det finns goda exempel där breda parlamentariska grupperingar har samarbetat nära forskningen långsiktigt och uppnått resultat, däribland framtagandet av Sveriges klimatpolitiska ramverk.

– Det ledde fram till det mest ambitiösa klimatpolitiska ramverket i världen, sa Mikael Karlsson.

Panelsamtal med moderator Gun Rudquist (fr. vänster), Policychef vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, Amanda Wood, forskare vid Stockholm Resilience Centre, Marie-Louise Hänel Sandström (M), riksdagsledamot och Anders Grönwall, tidigare statssekreterare vid miljödepartementet. Foto: Lisa Bergqvist.

Att bygga upp sådana strukturer för långsiktig vetenskaplig rådgivning, genom exempelvis så kallade boundary organisations eller forskningsråd kan både öka den vetenskapliga kvaliteten i beslutsunderlag och tilliten mellan politiker, forskare och samhälle.

En förutsättning för att enskilda forskare ska kunna engagera sig i kontinuerligt policyarbete är att det också meriteras. Idag saknas i stor utsträckning incitament inom det akademiska systemet. Amanda Wood, forskare vid Stockholm Resilience Centre, underströk att policysamverkan handlar om en egen typ av forskarroll, det är inte bara en extra arbetsuppgift.

– Det akademiska systemet belönar främst vad och var man har publicerat sina resultat och hur många klassrumstimmar och studenter man har undervisat, förklarade hon.

– Vi behöver en ny typ av kriterier som kan matcha det ansvar som en sådan här ny forskarroll innebär, avslutar Amanda Wood.

Under samtalen om hur man kan stärka dialogen mellan vetenskap och policy, gav Jessica Jewell publiken en avslutande påminnelse - forskningen inte kan hållas ansvarig för demokratiska beslut, det är viktigt att särskilja rollerna. Politiken måste vara beredd på att vetenskapliga råd ibland är obekväma, och de måste själva avgöra hur man går vidare.

– Det kommer alltid att finnas vinnare och förlorare i exempelvis olika miljöscenarion, men det är inte forskarnas roll att ta besluten. Vi kan informera processen och förtydliga olika avvägningar. Men vi kan inte ta besluten, menade Jessica Jewell.

Text: Isabell Stenson
 

Se sessionen: