För att påskynda Östersjöns återhämtning från övergödning har flera havsbaserade lösningar (geoengineering) föreslagits för att minska den interna fosforbelastningen. Förslagen omfattar sådant som att artificiellt syresätta bottenvatten, tillsätta kemikalier för att binda fosforn till sedimenten, eller att ta bort fosforrika sediment från botten genom exempelvis muddring.

Vissa hävdar att det i dagsläget är nödvändigt att spendera miljarder euro på dessa havsbaserade lösningar för att klara den snabbt krympande tidsfristen för att återställa Östersjön. Deadlinen i HELCOMs handlingsplan för Östersjön (Baltic Sea Action Plan) är visserligen satt med goda intentioner, men är i grunden ett politiskt beslut och tar inte hänsyn till ekologiska återhämtningsprocesser. Det tog decennier för Östersjön att bli övergött – och det kommer att ta decennier för havet att återhämta sig igen.

Pilotstudier har visat att flera av metoderna för geoengineering skulle vara möjliga att genomföra. Samtidigt finns det fortfarande stor vetenskaplig osäkerhet. Ytterligare tester kommer att krävas för att bedöma genomförbarhet, kostnader, fördelar och risker med storskalig tillämpning i Östersjön. Men innan fler experiment finansieras bör man fråga sig om det redan i dag finns viktiga lärdomar att dra från exempelvis sjöar, där försök med geoengineering har pågått i årtionden.

Jag ägnade mig nyligen åt att gå igenom en mängd expertgranskade, vetenskapliga studier av olika restaureringsprojekt i sjöar, och fann att sjörestaurering i Europa och Nordamerika uppvisar blandade resultat:

• Att behålla hög syrehalt i vattnet kräver i allmänhet kontinuerlig artificiell syresättning

I vissa fall förbättrade den artificiella syresättningen livsmiljöerna för fisk och sänkte fosforhalterna. Men i andra fall ledde tio år av konstgjord syresättning varken till minskade fosfornivåer eller till att tillräckliga syrehalter upprätthölls. Jag hittade heller inga exempel på sjöar som på egen hand kunde upprätthålla tillräckliga syrehalter utan att den externa näringsbelastningen samtidigt minskades.

• Kemikalier får olika effekter i olika sjöar

Tillsättandet av kemikalier för att binda fosfor i sjösediment fungerar i allmänhet, men graden av förbättring beträffande siktdjup och fosforhalter varierade mellan olika sjöar. Det är inte känt varför resultaten varierade, men otillräckliga minskningar av den externa belastningen kan vara en faktor.

• För få studier utvärderar muddring

Använd tillsammans med andra restaureringsmetoder visade sig muddring av grunda sjöar (1-3 m djupa) i allmänhet öka siktdjupet och minska fosforhalterna. Men jag fann inga studier som har utvärderat muddring som isolerad åtgärd eller har gjorts i djupa sjöar. Detta gör det svårt att bedöma hur muddring skulle kunna fungera i Egentliga Östersjön där vattendjupet överstiger 400 meter.

• Geoengineering kan inte ersätta minskning av extern näringsbelastning

Det saknas enighet bland forskare kring när man ska använda geoengineering i sjöar och hur man bedömer riskerna. Dock tycks forskningen vara enig om att geoengineering inte är ett universalmedel för att rädda övergödda sjöar.

• Det saknas uppföljning

Trots alla pengar som hittills har spenderats på att återställa miljön i sjöar råder det mycket stor brist på långsiktiga och allmänt tillgängliga övervakningsdata. Det gör att det i dagsläget är svårt att bedöma de olika metoderna.

Som innanhav delar Östersjön många egenskaper med sjöar. De viktigaste skillnaderna är salt och storlek. Den långsiktiga stabiliteten av fosforbindande kemikalier är inte känd i salta miljöer som Östersjön.

Sedan har vi förstås frågan om storlek. Östersjön innehåller 22 000 kubikkilometer vatten. Som jämförelse kan man ta den största sjön i Sverige, Vänern, som innehåller 154 kubikkilometer vatten. Även ytan av döda bottnar i Östersjön är i dag enorm; ungefär lika stor som Danmarks yta (42 000 kvadratkilometer).

Det finns potential för havsbaserad geoengineering – när den används på ett målinriktat sätt och i små, slutna vikar. Men vi bör vara skeptiska till påståenden som gör gällande att geoengineering skulle kunna ge mätbara förbättringar på havet som helhet. Så länge de bakomliggande orsakerna till övergödningen inte åtgärdas, kommer det alltid att finnas ett kontinuerligt behov av att fortsätta behandla symptomen på övergödning.

Idén om geoengineering är politiskt attraktivt eftersom den lovar en ”quick fix” för Östersjön. Men i själva verket är den en allvarlig distraktion från det verkliga problemet - den externa näringsbelastningen.