UPPDATERING: I en tidigare version av forskningsrapporten angavs konstnaderna för näringsreduktioner i stycket "A need for revisited cost estimations for Baltic proper mitigation mussels" med fel viktenhet. Detta är nu åtgärdat. Rätt enhet ska vara €/kg.

Det har talats mycket om musselodling de senaste åren. Flera försöksprojekt pågår i Östersjön, bland annat i Kalmar sund, och medierapporteringen har framför allt handlat om hur odlingarna kan minska övergödningen och att blåmusslor på sikt kan ersätta fiskmjöl som exempelvis djurfoder.

– Vi tycker att rapporteringen har varit alltför onyanserad. Musselodling framställs ofta som en i princip oproblematisk win-win-lösning för Östersjön. Men riktigt så enkelt är det inte, säger Nils Hedberg, forskare vid Östersjöcentrum och huvudförfattare till den nya rapporten "Limitations for using blue mussel farms as nutrient reduction measure in the Baltic Sea".

Rapportens slutsats är att odling av blåmussla fortfarande är en mycket osäker åtgärd för att minska övergödningen i Östersjön – både vad gäller effektivitet och risker.

– Den kanske viktigaste faktornär Östersjöns låga salthalt, som gör att blåmusslan växer betydligt långsammare i Östersjön än i saltare vatten. I Egentliga Östersjön växer en mussla ungefär tio gånger långsammare än på Västkusten.

Vad beror det på?

– Den energi som musslan i normala fall skulle lagt på att växa måste den istället lägga på att reglera salthalten i cellerna. En ny studie visar att även skalbildningen kräver mer energi i vatten med lägre salthalt, säger Nils Hedberg.

I Östersjön skördas musslan efter ungefär 2,5 år. Då är den cirka tre centimeter lång och väger ungefär två gram. På Västkusten skördar man efter 1,5 år. Då är musslan fem centimeter och väger i snitt 13 gram. Illustration: Azote.

Varför är musslornas tillväxt så viktig?

– Förutom att Östersjömusslan växer långsammare och blir mindre innehåller den också mindre kött, och därmed också mindre kväve än till exempel en Västkustsmussla. De räkneexempel för kväveupptag som hittills har använts för att motivera musselodling i Östersjön har varit överskattade.

I den nya förordningen som reglerar statligt stöd till lokala vattenvårdsprojekt, så kallat LOVA-bidrag, är det från och med i år möjligt att söka pengar för att starta musselodlingar som en åtgärd mot övergödning.

Ur det perspektivet blir tillväxten och beräkningarna av kväveupptaget särskilt relevant, menar Nils Hedberg.

– Det är frågan om pengar som är öronmärkta för att just övergödning. Om man nu ska satsa statliga pengar på musselodling som en specifik övergödningsåtgärd är det viktigt att få siffrorna rätt, så att man vet vad man gör, säger han.

I rapporten talar ni också om risker. Vad menar ni då?

– En potentiell risk med storskalig musselodling i Östersjön är att det får motsatt effekt, och att man faktiskt ökar koncentrationen av näringsämnen vid kusten istället för att minska den.

Hur går det till?

– Det mesta av den näring som musslorna äter bajsas och kissas ut igen, och sedimenteras på botten under odlingen. Den svenska kusten importerar mer näring från utsjön, via tidvatten och strömmar, än vad som släpps ut från land. Det brukar kallas ”kustfiltret”. En musselodling kan alltså fånga upp näringsämnen från utsjön, som annars skulle ha passerat förbi med strömmarna, och på så sätt spä på filtereffekten ännu mer lokalt, säger Nils Hedberg.

Går detta att undvika?

– Ja, till viss del, även om det medför andra problem. Det krävs rörelse i vattnet för att ge musslorna ny mat och transportera bort sediment från botten. Därför lägger man gärna odlingarna där det är starka strömmar, som i Kalmar sund. Men då ökar samtidigt risken för störningar av exempelvis stormar eller isar, som gör att musslorna slits av odlingsrepen eller att hela odlingen driver iväg med isen, säger Nils Hedberg.

Men oavsett vilket, när musslorna skördas tas ju de facto näring upp ur havet. Är inte det bra?

– Musselodlingar kommer aldrig att kunna göra skillnad för hela Östersjön när det gäller övergödning och utbredning av syrefria bottnar. Odlingar i den skalan skulle förstöra kustmiljön. Däremot kan de ha lokal effekt när det gäller att ta upp diffusa utsläpp från exempelvis jordbruket. Samtidigt finns det som sagt risker och bieffekter.

Flera av dagens testodlingar i Östersjön delfinansieras i dag av EU-projektet Baltic Blue Growth. Nils Hedberg välkomnar projektet, och är övertygad om att deras testresultat kommer att ge mycket bättre underlag för att uppskatta kväveupptag, effektivitet och i slutänden även kostnader.

– Man bör definitivt invänta dessa resultat innan man börjar satsa offentliga medel på musselodling som en lösning på övergödningsproblemet i Östersjön – för det vet vi fortfarande inte om det är.

Text: Henrik Hamrén