Det är ingen slump att tipset kommer från en tv-person. Inget annat medium använder berättarkonstens två mest känsloväckande verktyg – ljud och bild – så frikostigt. Romaner, artiklar och radioinslag i all ära, men när rätt rörliga bilder paras med rätt ljud öppnas en snabbfil rakt in till hjärtat.

Som skribent kan det kännas lite orättvist att tv och film fick alla de bästa tricksen. Samtidigt vill jag tro att känslor som väcks av det skrivna, av orden, ofta blir djupare och mer varaktiga.

Så gott som all den kunskap om Östersjön som vi på Baltic Eye berättar om härstammar från källor som har lagt allt sitt krut på steg två; att informera. Känsloyttringar eller mer poetiska ambitioner är nästan alltid noggrant borttvättade. Det tror jag är ett misstag.

Jag säger inte att man måste få gåshud eller bli tårögd varje gång man läser en forskningsrapport eller vetenskaplig artikel för att förstå den. Men om det nu är så att känslor faktiskt fördjupar förståelse, kan det vara en idé att börja fundera även på steg ett när man har något viktigt att säga.

Hur gör man då, för att beröra? Mer rörligt material inom den vetenskapliga kommunikationen vore i och för sig spännande att se. Samtidigt krävs det tid, rätt utrustning och stort hantverkskunnande för att få till även en kort Youtubesnutt. Filmande bara för filmandets skull resulterar lätt i oskarpa och dåligt ljussatta talkings heads, som håller monotona föreläsningar rakt in i kameran.

I så fall är det bättre att hålla sig till ett medium man behärskar. För de flesta inom vårt gebit betyder det text.

"Forskarna har visat att skålsnäckans tänder, som är hundra gånger tunnare än hårstrået på en människa, består av jordens hårdaste ämne. Blandningen innehåller bland annat ämnet goethit, uppkallat efter skalden J W von Goethe."

Så bra och effektivt han gör det, den norske författaren och journalisten Morten A. Strøksnes. Med bara två meningar får han mig att reflektera över naturens storslagenhet – och för alltid minnas namnet på ett material i skålsnäckans tänder.

Citatet är hämtat ur Støksnes senaste bok, Havsboken eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider.

Det är en fantastisk bok. Under läsningen lärde jag mig mycket om hajarten håkäring, men också om det föränderliga livet i en fjord utanför Lofoten, om myterna och historien, och, inte minst, om den marina vetenskapen förr och nu.

En annan havsvarelse, maskeringskrabban, ser ut såhär:

Ingivelsen att googla för att få se hur krabban faktiskt ser ut kom när jag läste detta:

"Maskeringskrabban (Hyas araneus) låter sig växas över med alger för att göra sig osynlig. På skalet har den små krokar som fäste för lokala tångarter, sjögräs och det som råkar driva förbi, och på så vis byter den kamouflage efter omgivningen. Ibland tänker jag på den som en havets uteliggare, andra gånger som en som bara vill integreras."

Jag har inte läst på mer om maskeringskrabban sedan dess. Men jag vet i alla fall hur den ser ut. Och att den på sätt och vis liknar… mig. Även jag maskerar mig ibland, med kläder eller attityder. Även jag försöker passa in i min värld.

Om hoten mot världens rikaste torskstam, skreien, som leker i havsområdena utanför Lofoten och Vesterålen, skriver Strøksnes såhär:

"Torsken och oljebolagen gillar egentligen samma sak: plankton. Medan torsken äter den färsk i havet föredrar oljebolagen den som har blivit tvåhundra miljoner år gammal och förvandlats till en kletig, svart substans. Det nya Norge behöver denna substans, på samma sätt som vi behöver torsk, tran och sillolja. Förr i tiden slängde fiskarna olja på havet för att bryta vågorna när de försökte rädda besättningen från en sjunkande båt över till en annan. Nu slänger industritrålarna fisk på havet för och världens rikaste lekbankar hotas av oljan."

Exemplen ovan visar att även korta texter, ibland bar enstaka formuleringar, kan sänka sköldar, väcka känslor och öppna upp en läsare. Och de kan göra det utan att göra avkall på faktainnehållet.

Här kommer tre tips som kan vara bra att prova om man vill förvandla knastertorra fakta till en berättelse som berör:

Börja med det som är viktigast för läsaren – inte det som är viktigast för dig

Forskarrapporter och vetenskapliga papper börjar nästan alltid med hur. I fokus står metoden och beskrivningen av hur resultatet togs fram. Ofta upptar denna del merparten av texten. Mot slutet kommer ett kortare resonemang om vad resultaten kan ha för betydelse för forskningen, och sen, alldeles i slutet, kläms eventuellt några pliktskyldiga meningar in om resultatets betydelse för samhället. En sådan uppbyggnad blir helt ologisk för alla utom andra forskarkollegor. Övriga läsare, vare sig det är politiker eller intresserad allmänhet, söker i texten efter kopplingar till något som har med deras verklighet eller uppdrag att göra. Fundera därför först på vem din läsare är och vad hen kan tycka är det allra viktigast i ditt material – och börja din berättelse med det!

Våga dra slutsatsen

Det är sällan fakta som förändrar vår syn på världen, utan dess konsekvenser. Man kan till exempel skriva såhär:

"Plankton bildar som tidigare nämnts en bra bit över hälften av det syre vi andas in."

Det låter som viktig kunskap. Men om man, som Strøksnes, även adderar slutsatsen blir kunskapen plötsligt livsviktig:

"Plankton bildar som tidigare nämnts en bra bit över hälften av det syre vi andas in. Om planktonet dör blir jorden obeboelig för oss."

Associera utanför boxen

Det mesta här i världen hänger ihop. Människan, med alla sina beteenden och känslor, är inte bara knuten till naturen – hon är en del av den. När vi plötsligt blir varse denna grundläggande tillhörighet slås ett slags ur-sträng an i oss, vare sig vi vill det eller inte. Det är därför Strøksnes kommer undan med att koppla samman krabbor och uteliggare, eller snäcktänder och tysk 1700-talspoesi. Att pröva oväntade associationer och undersöka hur våra fakta kan kopplas till dessa helt väsensskilda företeelser och tankespår, ger ofta upphov till nya och spännande insikter och känslor.

Till sist, ett filmexempel på när allt klaffar. I det här klippet från Conservation International lånar skådespelaren Julia Roberts sin röst åt Moder jord. Hon talar i 1 minut och 58 sekunder.

Jag måste ha sett klippet minst tjugo gånger vid det här laget, och jag känner fortfarande, varje gång. Det är som om något stort och fundamentalt långt inne i mig plötsligt vaknar och sätter sig upp. Varje gång. Men det är varken bilderna eller musiken gör det för mig, utan texten, det hon faktiskt säger. Och hur hon säger det.

Text: Henrik Hamrén